Nästan som hemma

Det regnade hela tiden och jag fick sträcka på huvudet för att kunna se över paraplyerna, men annars påminde Grimstas ståplatsläktare mest om en aula under en skolpjäs. Det var en tillställning för de närmast sörjande. Jag stod mellan ett moloket fyllo med sportbilagorna i en plastpåse och en barnfamilj som kände igen speakerns röst: "Det är ju Luddes pappa!" När Brommapojkarna bytte in någon som hette Filip Haglund jublades det från ett gäng som uppenbarligen var hans kompisar. Regnbyarna drev förbi i strålkastarljuset, det tungt klafsande ljudet av spelarnas kroppskontakt i vätan var det enda som hördes upp på läktaren, förutom ett gäng fyllerister bakom ena målet som sjöng en monoton visa med texten: "Markus Karlsson är nummer ett, Markus Karlsson är nummer två, Markus Karlsson är nummer tre, Markus Karlsson är nummer fyra...". Och så vidare. De hade kommit till "Markus Karlsson är fyrtiotre" när Markus Karlsson blev utvisad. Inte konstigt att TFF kände sig som hemma på Vångavallen.
Och inte konstigt att jag fick glädja mig åt en riktigt äkta TFF-seger, komplett med ett så autentiskt hossemål som tvåan, där Björn Westerblad forcerade in Aspers taffliga bolltapp bara för att omedelbart få bäras ut på bår. För att inte tala om Olcay Senoglus glädjefnatt efter 3-0-målet på övertid, ett euforiskt utbrott som kändes lika malplacerat som om det hade ägt rum i ett köpcentrum i Svalöv klockan 9.45 en tisdagmorgon. Han störtade till och med fram till de tre TFF-fansen vid sidlinjen och pekade på dem.
Det verkar finnas hopp för TFF ändå, för trots att Fritz, Linus Malmqvist och Mensah är borta var de de klart bättre laget ikväll i alla fall. Sundin på topp är kanske ingen dödlig avslutare, men han är i alla fall snabb så som en ensam TFF-anfallare ska vara och det var det som tvingade Markus Karlsson till frilägesutvisningen. Och om Asper står kvar mellan BP:s stolpar lär vi kunna hålla dem bakom oss i alla fall.