2001. Det var senast ett helt nytt lag blev svenska mästare i fotboll. Och att det blev det enda stora storstadslag som då ännu aldrig vunnit guldet var ganska typiskt för just den perioden i svensk fotboll: det var ju storstadsfotbollens tid, derbypubliksiffrornas, sportbilagornas och tifoarrangemangens gryningstid i vårt lilla hörn av världen.
Men om Kalmar FF nu skulle göra 2007 till nästa år som ser en helt ny mästare på pallen, då pekar det snarare tillbaka till en tidigare period. Nämligen den där vi inom bara åtta års tid såg tre tidigare föga merittyngda landsortsgäng tränga sig fram i rampljuset - Öster 1968, Åtvidaberg 1972, Halmstad 1976. Fotbollshistorikern Bill Sund har skrivit att det egentligen var något av en geopolitisk revolution inom svensk fotboll, eftersom de var de första allsvenska segrare som kom utanför de fyra traditionella maktregionerna, Stockholm, Göteborg (där Borås och Elfsborg räknas med), Öresundskusten och Norrköping.
Det som är intressant var att det var under denna period som svensk klubbfotboll började kunna hävda sig i Europa också. På 60-talet var det lika hopplöst som nu, och under tio år mellan 1964 och 1973 åkte svensk mästarlag ut ur Europacupen redan i första omgången. Sen kom Åtvidaberg och slog ut Chelsea och hade kniven på Bayern Münchens strupe. Det var samma inställning, ödmjukhet, insikten att man inte fick någonting gratis, nödvändigheten att göra det bästa av begränsade resurser (och säkert en hel del vi-mot-dem-anda à la Henrik Rydström) som låg bakom både landsortslagens framgångar i Sverige och den svenska klubbfotbollen i Europa.
Jag tror alltså inte alls på att det nödvändigtvis måste vara de "stora" svenska lagen som leder oss ut i Europa igen. Åtminstone har det inte sett så ut direkt, när Djurgården och MFF försökt under de senaste åren. Det är nog viljan att göra det bästa av sina resurser, vetskapen att man inte får någonting gratis för att (exempelvis) "vi är AIK" som kommer att ge utslag. Och om det dessutom premierar klubbar vars fans inte trakasserar spelarna på krogen, eller som tycker sig behöva svansa för sådana fans, då är det en sidoeffekt åtminstone jag högljutt kommer att applådera.
20 juli 2007
En rymdodyssé
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Enda storstadslaget som aldrig tagit guld? Det beror på vad som räknas som storstäder. IFK Malmö känns hopplöst efter den allsvenska toppen, men BK Häcken måste ges teoretiska möjligheter att segra någon gång.
Nja, men här tänkte jag på de storstadslag som var stora nog publikmässigt etc för att kunna vara guldkandidater. Vilket inte inbegriper Häcken och Frölunda, lika lite som BP, Vasalund osv. Hammarby var dock egentligen länge ett underpresterande lag.
Jag hajade direkt vad du menade förstås. 1982 var första gången för mig som det gick att ta Bajen på allvar som en seriös guldkandidat. Men mellan 1982 och 2001 hände det ju en del. Nedflyttning, 1-9-resultat och annat som jag tillsammans med gladfotboll och hejaramsor också förknippar starkt med Bajen. Det är ju mest Bajen förunnat att vara folkkärt och mytomspunnet, men ack så klantiga när det drar ihop sig till medaljstrid. Samtidigt som jag tycker att Bajen är ett oerhört charmigt lag är det ett faktum att de gånger jag varit riktigt nära att få spö pga fel färger är BARA mot Bajensupportrar. Så det är lite kluvet när jag säger att det är ett mysterium att ett sådant i grund och botten BRA fotbollslag bara skrapat ihop en medaljsamling man får plats med i ena handflatan.
Vad gäller nya lag som tar guld de närmaste åren finns det egentligen bara ett enda lag som ens har en suck att göra det och det är förstås Kalmar. Fast med Elfsborgs sketna två guld är de nära att vara nya de också... ;-)
Förresten: finns denne Bill Sunds texter i bokform?
Ni frestar med Hammarbyhistoriska betraktelser... men först måste jag beklaga att Studiomannen råkat ut för slagsmålsbenäga Bajenfans.
Nåväl, till saken. Ni har ju naturligtvis rätt i att Hammarby som klubb måste ha underpresterat historiskt sett, med vårt åskådarstöd borde vi ha kunnat etablera oss på den nivå där vi är just nu (sen 2001 och framåt) långt tidigare. Att det inte blivit så är är samtidigt ganska fascinerande och i dag, skulle jag vilja säga, snarast en tillgång för klubben. Bilden av Bajen som svänggäng, klacksparkslag, underdogs har kunnat cementerats djupt under alla icke framgångsrika år. Jag vet att många spyr åt den här beskrivningen av Bajen men även den som ifrågasätter vår självbild bör kunna hålla med om att den fått genomslag och fungerat kommersiellt.
Ur ett rent personligt perspektiv är jag dessutom glad åt att det dröjde till 2001 innan guldet kom. Det innebar att jag med fog kunde känna att jag väntat ett helt liv på att det skulle inträffa. Jag var 40 år och hade tröskat mig igenom år med seriematcher mot Gimonäs Cykelklubb samt åratal av hån och spott från supportrar till andra Stockholmslag som av tveksamma anledningar ansett sig förmer. Jag var tillräckligt gammal för att ha upplevt flera årtionden av Hammarby. Samtidigt var jag fortfarande ung nog att brinna hårt och känna att min tillvaro stod och föll med Hammarby (det här var innan barnen).
Guldet 2001 kom perfekt i mitt liv, och fortfarande kan jag säga att det var mitt bästa levnadsår (det finns andra orsaker också - min skribentkarriär tog fart, min son föddes senare samma år).
/M Hagström
Hagström: jo, många spyr åt beskrivningen, det vet vi. Men hur många Bajare spyr? Jag håller på Blåvitt men inte fan är jag någon go gubbe. Det finns en del gaisare som insett att deras stämpel som publiklag måtte ha satts på fel lag. Helt säkert finns det bajare som inte vill kännas vid den gängse bilden av svänggäng och underdogs. Och att det finns bajare som skiter i charmen och gemytet kan jag intyga efter att ha utsatts för våld och rejäla provokationer. (glömt och begravt - det är lugnt)
Det sköna med Bajen är att de i alla fall inte tror att de uppfunnit fotbollen som en viss klubb i din geografiska närhet tycks tro.... :-)
studiomannen: Bill Sunds "Fotbollens maktfält" (Svensk fotbollshistoria i ett internationellt perspektiv. Svenska Fotbollförbundet, 1997) finns på välsorterade bibliotek. Tyvärr skriver mannen som en kratta, men där finns många intressanta fakta.
Skicka en kommentar