15 juni 2007

Lång, lång resa

Ja, jag kommer aldrig att glömma var jag var när Trelleborgs FF slog Gefle med 3-2 i Allsvenskan i fotboll. Jag satt i en hyrbil på väg genom Sverige och körde så fort jag någonsin vågade med ord som "allvarligt" och "livshotande" ringande i öronen. I bagageutrymmet hade jag, absurt nog, två marsvin, eftersom resten av familjen var på väg till Fårö och tanken var att jag skulle ha varit ledig hemma den här veckan. Istället ringde min syster gråtande från Malmö Allmänna Sjukhus och berättade om min fars tillstånd. Och jag slängde mig iväg med marsvinen därbak.

Det är inte första gången den alternativa tillvaro som fotbollen utgör har erbjudit en välkommen tillflykt från det s k "verkliga" livet. Men sällan har jag varit mer tacksam för en sportradioutsändning än under den där bilfärden, medan trafikplatser och småländska barrskogar for förbi utanför fönstret och upphetsade kommentatorsröster rapporterade från Vångavallen och Stockholms stadion. Sällan har den där upphetsningen framstått som en så trygg tillflykt. För i de ögonblicket förstod jag plötsligt precis vad folk menar när de säger i intervjuer att "det var många tankar som for genom huvudet just då": från ångesten att det skulle vara fel beslut att ta bilen - för herregud, tåget skulle gått två timmar fortare, men då skulle jag inte fått marsvinen med mig, men kunde man verkligen tänka på marsvin i ett ögonblick som det här, skulle jag nånsin kunna förlåta mig själv om jag inte hann fram? - till de vidskepliga fantasierna om vad Trelleborgs resultat kunde betyda för vad som hände på sjukhuset i Malmö och mina egna omedelbara reaktioner på de tankarna. "Herregud, hur kan jag tänka så? Är jag i chocktillstånd? Herregud, passa dig så du inte kör av vägen! Hur fort kör jag? 140! Men hur ska jag kunna leva med mig själv om jag inte hinner fram?"

Vid halv tio på kvällen svängde jag in framför akutintaget på MAS. Jag hittade pappa i en säng på intensiven, trött och omskakad men vid liv. Den omedelbara orsaken till hans tillstånd hade hittats och åtgärdats: en s k "stent" från en tidigare operation som blockerade blodtillförseln till njurarna. Sen dess har han blivit stadigt bättre, fått lämna intensiven och flytta till en avdelning på kärlkliniken; jag var hos honom imorse och lämnade en Sydsvenskan med rapport om Malmö FF:s förlust mot Halmstad. Den inträffade på Malmö stadion, ett stenkast från sjukhuset, i en annan värld; en värld som känns långt borta och just nu ganska oviktig men som jag ofta är väldigt tacksam för.

Pappa sa att resultatet inte förvånade honom; han hade länge tyckt att det inte verkade speciellt stabilt i Malmö FF.

5 kommentarer:

Mats sa...

Med den kloka insikten så kan vi sluta oss till att hans tillstånd är stabilt. Hur gick det för marsvinen?

Jesper sa...

Jo, de är deponerade hos svärmor på Skvadronsgatan.

Anonym sa...

Fantastisk fin text i all sin enkelhet. Och din far har nog rätt; visst har det länge verkat som det inte är speciellt stabilt i Malmö FF?

Anonym sa...

Starkt. Gripande. Välskrivet. Tack, Jesper. Du är bra.

Jesper sa...

oskar och lee: Tack, båda två. Det behöver jag höra efter en vecka i sjukhusets väntrum och korridorer. Riktigt glad midsommar på er!