02 juni 2007

Gammal man funderar om livet

Jag har slagit upp det, så jag vet att det var den 5 juni 1985. Jag skulle fylla tjugo den hösten, jag bodde i ett kyffe på Karlshamnsgatan i Malmö och jag befann mig i slutet av en mycket olycklig period där jag jobbade i en mjölkdisk på ICA. Matchen har blivit känd för Glenn Strömbergs filmning, som resulterade i ett straffmål; mindre välbekant, åtminstone för mig när jag ser efter i statistiken, är att MFF:s Lasse Larsson hoppade in och gjorde 2-0.
Men det speciella för min egen del med denna VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien är just att jag måste slå upp detaljerna om den, att jag inte har något minne av vad jag gjorde den dagen och varför jag valde att inte se den på tv. Jag tror att det markerade slutet på en period där jag brydde mig mindre om fotboll, där gymnasieårens särskilda atmosfär av rockmusik, allmän existentiell olycka och mer el mindre pretentiös konstnärlighet faktiskt kom i vägen. Dåligt sällskap, så kan man väl sammanfatta det. Sen i september samma år åkte jag med Palle till Stockholm och såg Masse Magnusson hoppa in och kvittera mot Västtyskland och sen kan jag faktiskt redogöra för vad jag har varit under varenda svensk tävlingsmatch, var jag har sett matchen eller var jag har befunnit mig när jag har tagit reda på resultatet. Jag minns en telefonkiosk i Wedding, alldeles bredvid Berlinmuren, där jag ringer hem hösten 1988 och av min far får veta om Glenn Hyséns bragdmatch på Wembley; jag minns den lilla bergsstaden Hakkari, i hörnet där Turkiet möter Iran och Irak, där det inte gick att få telefonförbindelse med omvärlden och jag förgäves försökte få veta hur det gått i den avgörande kvalmatchen mot Polen hösten 1989. Jag och min reskamrat Martin tryckte på vårt rum, drack raki och spelade ändlösa partier skitgubbe och så plötsligt, när jag gick ut i korridoren på väg till toaletten, fick jag på tv:n i foajén - det var en av få tv-apparater i staden och en stor samling män satt alltid samlade där och tittade - se Peter Larsson som la upp en boll på straffpunkten och därefter Johnny Ekströms slalomdribbling.
Men vad jag kan märka under de åren är att det faktiskt betyder mindre och mindre. Före bortakvalet mot Bulgarien sensommaren 1993 - hemma hos Johan och Kristin i Årsta - eller den ödesdigra matchen mot Österrike hösten 1997 -dan efter min brors 30-årsdag, i hans dåvarande lägenhet i Mölndal - kunde jag vara nervös i ett par dagar. Nu krävs det ett slutspel för att den där nervositeten ska komma igång. Före matchen mot Danmark i EM 2004, eller den mot Paraguay i VM senast, då kände jag hur den gamla välbekanta skakigheten faktiskt började sätta in, men idag - när jag befinner mig mitt i trebarnsförälderns ibland orimligt komplicerade tillvaro, då märker jag att jag just nu inte bryr mig. Men när det väl börjar ikväll, när jag och Anders väl har satt oss framför tv:n och satt på den nyanskaffade Kanal 9, då är jag övertygad om att de gamla känslorna kommer svallande igen.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Min puls sjönk betänkligt när jagläste den av aftonbladet förmodade startelvan...
Micke Nilsson som vänsterback!
Kan vi inte lika gärna hissa vit flagg i mittcirkeln redan nu? Lagerburgarens systematiska mobbning av aktiva eller före detta spelare i Hammarby fortsätter...
Ja, ja - jag vet - jag är partisk. Inte objektiv. Men allvarligt? Jag har för mig att jag en gång såg Micke Nilsson hoppa av HBK:s spelarbuss utanför Söderstadion på ett ben. Det högra.
Jag har i mina influensa-febrigaste hallucinationer sett Petter Hansson och Olof Mellberg springa kortruscher mot Evy Palm - och förlorat.
Dags för bojkott, Max?

Jesper sa...

neander: Minns Micke Nilssons förnämliga insats som vänsterback mot Holland i EM 2004. Dit han flyttades för att ge plats åt Alexander Östlund...

Anonym sa...

Känns som om jag går mot strömmen här, men jag är alltid så extremt positiv inför landskamper av den här digniteten. Alltid skakigt nervös (fast senare och senare, det är något med familjeliv som gör att man inte hinner tänka så mycket på matchen förrän någon timme innan) men alltid positiv in absurdum.
Jag vägrar konsekvent att dissa Lagerbäcks uttagningar inte av rationella skäl utan för att känslorna totalt tar över. Klart Sverige vinner, klart Micke Nilsson är en bättre vänsterback än Max af Släpbriegel och det är klart att det är rätt att inte starta med Zlatan.
En förlust kommer därmed alltid som en chock vilket ju är lite tvärtemot supporterdealen där man ska idiotdissa inför så att man kan lägga bittra ”vad-var-det-jag-sa- Lagerbäck-är-en-idiot”-kommentarer efteråt.
Danmark–Sverige 0–2

Jesper sa...

kanje: Jag känner ungefär som du just nu. Men börjar genast undra om jag utmanar ödet.

Anonym sa...

Lagerbäck är ingen idiot. Han är inte ens särskilt svår att förstå sig på. Jag tycker bara att han överskattar rutin.
Med det menar jag inte att rutin är en oviktig faktor. Men det är bara en faktor av många.

Anonym sa...

Tillägg:
Det kan tillockmed vara så att JAG överskattar två faktorer: snabbhet, och strävan att ha en balans mellan vänster- och högerfotade spelare.
Men man har väl rätt att ifrågasätta?