En hjälte till en annan

Jag vet att det här klippet finns lite varstans (själv såg jag det först hos en av våra trogna läsare, Goesta), men jag vill publicera det här också. Det är så vackert. Så arketypiskt episkt (inte minst med tanke på hur matchen gick sedan) - överlämnandet av facklan, mästaren och lärljungen, osv. Här finns bara i Zlatans naivt förtjusta ansikte lite av det som trots alla manér och nycker gör honom till en av de mest älskansvärda. Han har fortfarande kvar så mycket av den där pojkrumsdrömmen i ögonen, det låter inte som en känlsa man förknippar med honom, men det jag ser i hans ansikte här är blandat triumf och genuin ödmjukhet. Jag vet att det finns många som inte håller med mig, men jag kan inte inte älska honom.