Hjärtats nyckel heter Marcus Allbäck

Det är sånt här SvT gör bäst. Förutom en pretentiös speakertext, som gjorde valhänta försök att filosofera om Zidanes skalle på slutet, en saklig och förnuftig krönika över ett sakligt och förnuftigt VM. Det kändes som om den trevade efter den uppenbara dramaturgin - Frankrikes åldrade professionalism, som efter att ha varit hånad och ifrågasatt plötsligt vaknade till och tog över den åldrade professionalismens VM, bara för att i en faktiskt ganska raffinerad dramatisk clou förstöra sig själv med en överloppshandling som var motsatsen till allt vad professionalism heter - utan att komma fram till den, men a la bonne heure. De lyckades faktiskt i ett par sekvenser, utan att använda idiotisk bakgrundsmusik eller rockvideoklipp, ge en uppfattning och precis hur fort fotboll på den här nivån spelas, hur skickliga spelarna är och hur hårt de skjuter.
En annan sak är att den nutida mediala verkligheten gör att en krönika som den här inte kan bli lika auktoritativ längre - SvT har bara kommentatorspår från en bråkdel av matcherna, intervjuobjekten är färre och mer fåordiga (en idrottspsykolog?). Om fåordigheten nu har med SvT att göra: Lagerbäck och Allbäck skulle nog tyvärr ha vaktat sina ord lika mycket var de än var intervjuade. VM-krönikan från 1994, när Kennet Andersson och Tommy Svensson sitter i fåtöljer och avslappnat pratar på om turneringen, känns som den kommer från en annan värld. Synd att SvT följer med i denna mediala onda cirkel genom att förtrytsamt göra ett nummer av landslagsledningens inställning till media före VM - jag vill ha ett omedelbart, totalt och villkorslöst förbud för sportjournalister att på något sätt beröra sina egna arbetsvillkor, eller bedöma de personer de är satta att bevaka för hur de underlättar eller inte underlättar dessa arbetsvillkor. Det är inte deras uppgift.
Men Glenn Strömberg var som vanligt förnuftets röst. "Med beröm godkänt", sa han om Sveriges VM-insats. "Vi spelade mot 50 miljoner träd och 60 miljoner bilar" sa han om åttondelsfinalen mot Tyskland. Well, det var inte så jag kände det, men jag vill inte att Glenn Strömberg ska känna som jag - jag vill att han ska vara just den lugne, sakkunnige mannen, som lindrar mina passioner genom att förklara för mig varför det gick som det gjorde. Jag hör fortfarande hans röst säga "Se upp för Gerrard!" innan Joe Cole ens har fått den boll han kommer att lyfta över det svenska försvaret och som Gerrard kommer att nicka förbi Isaksson.