Det här är Richard Williams. Han är en av världens bästa fotbollskrönikörer.
Och det här är Ernst Brunner (eller skulle ha varit, om inte bildinfogningsmekanismen på Blogger plötsligt upphört att fungera). Det är hans fel att Richard Williams inte är svensk.
Och det som följer är ett sorts svar: ett svar på Magnus inlägg igår och ett svar på ett anonymt inlägg för en vecka sen som frågade mig om jag var trött på fotboll.
Jag funderade en del på den frågan. Och jag kom fram till att svaret var ja: jag var trött på fotboll. Och i nästa ögonblick kom jag fram till att svaret var nej: jag var inte alls trött på fotboll. Men däremot var jag trött på ett sätt att skriva om fotboll som kändes som det enda tillåtna i Sverige och eftersom jag är skribent och eftersom jag skriver på svenska får ni ursäkta om den bristen på tillåtelse, verklig eller inbillad, är något jag tar personligt. Jag läste Bodil Malmstens blogg och upplevde hur vardagliga observationer, gjorda av någon som verkligen kan använda språket, kan befria, kan öppna dörrar läsaren aldrig hade anat fanns där. Jag läste Nick Hornbys litteraturrecensioner och upplevde samma sak. Och jag stångade pannan mot känslan av att det sättet att skriva inte var tillåtet om man skrev om fotboll. Det enda som var tillåtet var att skriva om spelet i rent saklig bemärkelse, eller om sina reaktioner på det i den mest omedelbara och begränsat emotionella bemärkelsen av ordet "reaktioner". Det fick mig att känna att ja, jag var trött på fotboll.
Så läste jag Richard Williams ”The perfect 10”. Richard Williams är nog den bäste fotbollskrönikör jag vet: han skriver i The Guardian och jag råder er att kolla upp honom. "The perfect 10" handlar om speluppläggare, från Puskas till Zinedine Zidane: Williams är mycket noga med att han ska ha sett spelarna själva, åtminstone på tv. Flera av dem har han träffat själva: han är trots allt journalist, inte en skicklig sammanfogare av andrahandsuppgifter. Men när han skriver om Gianni Rivera hänvisar han till författaren Albert Camus och skådespelaren Alain Delon. När han talar om Puskas gör han en lång utvikning om regissören Jean-Luc Godard. Inte ett ögonblick känns det som om han gör de jämförelserna för att glänsa, eller för att plocka poäng hos någon elitistisk publik: han gör det för att de alla finns i hans huvud – Godard, Delon, Camus, Rivera, Puskas – och för att han inte har någon anledning att dra gränser inom sitt eget huvud; är det inte just det en skribent inte ska göra.
Sen läste jag om Tim Adams Being John McEnroe. Självklart sakkunnig, självklart stringent, samtidigt självklart fri i sina referenser – till Christopher Laschs bok om narcissistisk kultur, till J.D. Salinger, till Robert Bly och Järn-Hans. Går det att föreställa sig en sån bok om Tomas Brolin? Går det ens att börja föreställa sig ett sådan bok om Tomas Brolin som inte vore ett uppenbart skämt? Och varför inte?
Och det slog mig att det är Ernst Brunners fel. Det är fjorton år sedan Barcelona-OS, då Brunner satt i tv-soffan och gjorde en hel nation fientligt stämd mot alla slags intellektuella reflektioner om idrott. Det är tolv år sedan USA-VM, när Anton Glanzelius gjorde samma sak för fotboll. Sedan dess har det rituella avståndstagandet mot ”kulturknuttar” varit en självklar beståndsdel av fotbollskrönikörens repertoar, det han har använt för att urskulda sin egen brist på intellektuell stringens eller stilistisk kompetens, det han har kunnat använda för att markera sitt eget revir. Och därför har vi ingen Richard Williams; och därför har vi ingen Tim Adams; och därför händer det att jag blir trött på fotboll. Och om ni säger att det väl bara är att göra det bättre själv, då ger jag er rätt och önskar samtidigt att det vore så enkelt; för en av de jobbiga sakerna med oss patetiska skribenter är att vi är beroende av uppmuntran, vi är beroende av inspiration och konkurrens, vi är beroende av någon som förstår vad vi vill göra och sporrar oss att göra det.
02 november 2006
Ernst Brunners långa skugga; eller, ett svar till Hagström
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Ingen skribent, eller kommunikatör öht, når alla. Eller om man når alla, så lyckas man lik förbannat inte fånga alla.
Det stör inte mig att Brunner är sport-intresserad. Inte det minsta. Jag bryr mig inte om att läsa honom, trots detta gemensamma intresse.
Men jag läser Tim Adams, Nick Hornby och för all del även Hagström och Högström.
Vissa når fram oftare till mig än andra. Det bara är så.
För övrigt tror jag att John McEnroe läser böcker. Det gör inte Brolin. Om det nu har med saken att göra?
Kanske inte? Det går att göra, och har gjorts, fängslande litterära beskrivningar om frisparkar och straffsparkar som Brolin slog. Men för övrigt är väl karln monumentalt ointressant?
Tycker du är grym Jesper!! Jag är med dig när det gäller trötta referat. Minns att du skrev om allsvenskan i somras. Det var fotbollsjournalistik som stod över allt i dagspress jag läst än så länge. Jag var inte så gammal under EM -92. Kommer dock ihåg Brunners haranger vagt (tråkigt). Min mening är: Fortsätt blicka mot horisonten. Det är inspirerande. Sen tycker jag absolut Tomas Brolin : Den främste svenske fotbollspelaren min generation (-82) bevittnat. Förtjänar en riktig upprättelse. Det måste gå att skriva något om monumentalt om denne man.
"Höjdhopparen lösgör sig från marken" var ett av Brunners bevingade citat. Ett annat "tongue in cheek moment" kom två år senare med Anton Glanzelius i VM-studion.
Man behöver ju inte leta bland kulturknuttar. Det finns folk med både idrottslig och journalistisk bakgrund som utan vidare kan påstås ha läst mer än serier. Tidningen Offside fick bra recensioner både på kultursidor och sportsidor om ni kanske minns.
Brunner var fel gubbe. Inget snack om saken. Men det betyder ju inte att allt är kört. Det finns bättre.
Se bara hur lätt det var att fylla luckan efter Rolle Åhman (brrrr!) som expertkommentator....
Jag tror att du sätter fingret på något. I Sverige är det väldigt fult att vara pretentiös. Så fult så att många aktar sig för att vara allvarliga över huvud taget. Jag tror dock att om någon vågade referera brett och allmänkulturellt i sina idrottskrönikor, och dessutom lyckades göra det på ett naturligt vis, utan att försöka glänsa (såsom R Williams tydligen gör, jag har inte läst honom) så skulle det kännas bra, intressant och kul. Offsideläsarna och denna bloggs läsare skulle tilltalas av detta.
Men om det lyste igenom att det egentligen var ännu en Mats Olsson-klon, och att denne dessutom satt och försökte vara highbrow i stället för att hålla sig till det han känner till, dvs bluesrock och deckare, då skulle det bli parodiskt.
Har du en länk till Bodil Malmstens blogg förresten?
per: www.finistere.se
grejen är att mats o brukar ange richard williams som en av sina förebilder. tror de känner varandra dessutom. lärdomen, tycker jag, är att man inte måste skriva om fotboll och bluesrock eller om fotboll och Mozart, men att man ska skriva om fotboll och det man själv också råkar vara intresserad av - om man råkar vara jävligt intresserad av fotboll, alltså.
mattias n: du har rätt i att brolin kanske inte är det bästa exemplet. Blir så när man skjuter från höften.
ola i: tack så jättemycket! kul att höra!
Det var inte meningen att hacka på Mats O, han har sin egen stil, och menar oftast det han skriver, vilket är en ofta förbisedd förutsättning för att det ska vara intressant. Jag försökte säga att det är många (framför allt en snubbe i DN som får obegripligt mycket utrymme) som försöker vara Mats O fast dom heter något annat och är något annat.
Richard Williams analys av slagsmålet på Camp Nou var klart läsvärd, och Bodil Malmstens blogg likaså. Tack för tipset.
Varför måste allting vara så intellektuellt och smart, kulturellt och eftertänksamt? Fotboll och våld hör intimt ihop, fotboll och känsla är samma sak, fotboll är ryggrad och handling. Björn Ranelid, Brunner, Glanzelius och deras gelikar har inget existensberättigande, och det är ingenting att diskutera.
utmattad akademiker: jag förstår att studierna tröttade ut dig.
Studierna? Jag jobbar med skiten.
utmattad akademiker: det ökar min förståelse ännu mer. Trots att det var snart tio år sen jag själv sjappade från sthlms universitet för att förhoppningsvis aldrig återvända.
per: bra analys av olssons förtjänster. En bra skribent/krönikör är, skulle jag säga, en som kan använda sina personliga erfarenheter och vardagsobservationer på ett sätt så det känns relevant. Esk i DN läser jag inte så ofta, men är inte så imponerad när jag gör det. Den typiske svenske krönikören (Patrick Ekwall/Åke Stolt) gör som Majlard i dagens SvD, när han berättar att han brukar prata med Peter Fröjdfeldt efter matcherna: nämner sig själv för att framhäva sig själv, inte för att deras erfarenheter skulle tillföra ämnet någonting. Man kan ju vara en bra skribent och ganska självgod samtidigt (jag tänker på engelsmän som Kingsley Amis, Stephen Fry och Christopher Hitchens), men då måste man vara en jävligt bra stilist och dessutom ha en dos självironi redo att slänga i såsen när den hotar att bli för stark.
Apropå självgoda skribenter/krönikörer... jag har för ovana att läsa Robert Lauls så kallade fotbollsblogg, och i min slitna lilla bok är den det värsta i krönike/bloggväg bland något sånär etablerade skribenter. Men han får väl ursäktas av att han är rödhårig, jobbar på Aftis, är tolv år och egentligen bara är en liten liten nyhetsreporter med någon slags underliga komplex.
gwendur: undviker Lauls blogg för min mentala hälsas skull. Ibland vet man fast man inte vet om du förstår vad jag menar.
Jag tycker folk ofta glömmer bort Kristina Kappelin när de pratar om fotbollskrönikörer. Hon är toppenbra tycker jag. Hon skriver inte bara om "spelet i rent saklig bemärkelse". Inte så mycket om det alls faktiskt. Det är synd att hon inte skriver oftare i Sportbladet. Hon var rolig under VM.
Skicka en kommentar