Uruguay-Finland 1-1

Förbannelsen vilar tung över Malmö FF. Det är som någon av de där grekiska tragedierna, där minsta antydan till övermod, minsta försök av människan att uppnå storhet, obönhörligen straffas genom generationers lidanden. Det enda lag som på sistone varit på väg att uppnå en låt vara tillfällig dominans i en för närvarande ganska svag Allsvenska, det vill säga Djurgården, drabbas just nu av en proportionerligt likvärdig bestraffning. Men för IFK Göteborg och Malmö FF, de enda svenska lag som på allvar har uppnått någon form av storhet, är straffet tyngre, sitter förbannelsen djupare.
Fast vad alla denna överspända retorik vill betyda är naturligtvis att jag, mot min vilja, fann mig ryckas med framför tv:n. Jag ryckte på axlarna åt den utspelning MFF råkade ut för i inledningen, där Paulinho borde gjort hattrick på den första halvtimmen. Jag skrockade lite belåtet åt Juniors fickstöld till kvittering, allrahelst som han på ett så tillfredsställande sätt lyckades reta upp Bajenklacken med sin målgest. Men sen var jag fast: jublade åt Jonatan Johanssons magnifika lobb, svor över Paulinhos filmning som vållade frisparken Eguren kvitterade på, förbannade den blinde linjedomaren som vinkade av Jonatan Johansson för offside innan det där andra konstmålet och försökte med händerna framför stolpen styra Juniors sista skott på rätt sida om stolpen.
Kanske borde jag vara glad för oavgjort. Jag kan stanna kvar innanför mitt skal, rycka på axlarna och säga att det kvittar vem som vinner Allsvenskan (så länge det inte blir något av stockholmslagen naturligtvis...) Så länge MFF har den minsta lilla chans måste jag erkänna att jag ändå vill att förbannelsen ska hävas och guldet gå till Skåne. Och det är bekvämare att sitta och se på Uruguay mot Finland, att kunna nicka gillande både åt Egurens frispark och åt Johanssons chipp ungefär som om de vore prestationer i simhopp. Men vem fan bryr sig om simhopp, egentligen?