Jag och Mourinho

Jag vill ha José Mourinho.

Jag vaknar nån gång mitt i natten av barnskrik. Magdalena kommer in i gästrummet där jag sover, utom sig av sömnbrist: ”Jag orkar inte längre! Du får ta honom!”
Jag vacklar upp. Vad sa hon, ta honom? Menade hon ta upp honom? Vad är klockan? Klockan är fem, Vilhelm skriker som en vansinnig i spjälsängen, sjuåriga Siri har lagt sig i vår dubbelsäng bredvid, jag vill inte att hon ska vakna, jag bestämmer mig för att ta upp Vilhelm och lugna honom. Jag går av och an i vardagsrummet med honom, i kalsongerna, jag fryser, jag kan inte hämta några kläder för de är i garderoben i gästrummet där Magdalena nu sover, plötsligt står Magdalena där ändå.
”Vad fan gör du? Varför tar du upp honom?”
”Du sa ju jag skulle ta honom...”
”Jag menade låta honom somna i sängen. Har du inte förstått att det är vad den här metoden går ut på? Jag hoppas du förstår vad du har sabbat nu!”
”Ja men klockan är ju fem...”
Jag får en ursinnig blick. Jag tittar på klockan igen: den är inte alls fem, utan fyra.
”Det är så typiskt, du fattar inte vad som pågår, du går bara in i gästrummet och lägger dig och låter mig ta hand om nätterna...”
”Ja, men jag tar ju tjejerna på morgonen och tar dem till skolan! Och jag sa ju att du kunde sova i gästrummet i natt...”
”Det är inte lönt om jag inte har några öronproppar, jag vaknar ändå...”

Jag läser fotbollsböcker. Hur ska jag kunna läsa dem på det distanserade sätt som en recensent ska läsa? Hur ska jag kunna leta efter syrliga formuleringar och fåniga detaljer? Jag läser i Frank Lampards självbiografi om hur José Mourinho kommer fram till honom i duschen, ser honom i ögonen och säger: ”Du är världens bästa fotbollsspelare.” Jag läser om hur Frank munhuggs på plan med Jimmy Floyd och Marcel Desailly, att det kan gå lite hett till, men att man måste lära sig att ta plats, att det är för lagets bästa och efteråt är alla bästa kompisar igen. Jag drömmer om att vi spelar i Chelsea, att fyllda läktare på Stamford Bridge applåderar oss och hur vi jobbar för laget. Jag drömmer om att José Mourinho kommer fram till mig i duschen: ”Du är världens bästa pappa, Jesper. Du är världens bästa äkta man, Jesper. Du är världens bästa romanförfattare, Jesper.”

Det kom en leksakskatalog i brevlådan igår. Nu ligger det långa önskelistor som tjejerna har skrivit överallt: JAG VIL HA DOKSARVIS och JAG VIL HA PÖNY WANGN.

Jag vill ha José Mourinho.