Honaloochie Boogie

Jag tillbringade en kväll häromdan med att pimpla vin och prata om Mott the Hoople. Tempoväxlingarna i deras låtar är bra och häftiga, menade min kompis. Tempoväxlingarna i deras låtar är dåliga, affekterade och sabbar tempot, menade jag. (Sen satte vi på Merle Haggard och enades i vår beundran).
Dagen efter läste jag Nick Hornbys recensionssamling "Housekeeping vs The Dirt" och funderade på litterär estetik. Jag gillar Hornbys ståndpunkt (även om hans romaner i mina ögon, med undantag av "Fever pitch", inte är någon fantastisk reklam för dem) att det tillgängliga är att föredra över det tillkrånglade, att det bästa litterära språket är det som underordnar sig ett ämne, en historia och en livserfarenhet och inte håller på och försöker dra uppmärksamhet till sig själv.
På det här sättet kan man inte diskutera fotboll. Jo, man kan, men det känns som om man hela tiden håller på med en sorts skenfäktning eller ett tomt intellektuellt spel som alla inblandade egentligen vet är ett sådant. Vad gäller Mott the Hoople så är Honaloochie Boogie Honaloochie Boogie: låtens kvalitet och vårt sätt att reagera på den är inte beroende av om "Mott" låg etta eller tjugofyra på Billboardlistan 1973 (även om det säkert betydde en del för bandet själva och deras karriär). Men när det gäller fotboll vet vi alla att det är resultatet som räknas (och det inte bara för vår del, åskådarens del, utan även för tränarna och spelarna). Man är fri att tycka att Barcelonas spel är mer estetiskt tilltalande än svenska landslagets, men i sista hand spelar Barcelona som de gör för att de tror att det är effektivt, för att de tror att de kan göra mål på det viset, och för att de tror att de kommer att vinna matcher och turneringar om de spelar som de gör. Och de som älskar Barcelona älskar dem inte för att de spelar på visst sätt, utan för att de kommer från Barcelona, eller har föräldrar som gör det, eller har andra skäl att identifiera sig med dem. Och när de väl har bestämt sig för den lojaliteten, då följer bekännelsen till Barcelonas "sätt att spela fotboll" som en självklar konsekvens; någon ren estetisk uppskattning, som när en människa faller för Mozart eller Bodil Malmsten, är det inte.
Det är inte att säga att det inte finns estetiska värden i fotboll. Det är bara att säga att de är underordnade andra, värden, mer primitiva om man så vill, mer omedelbara och grundläggande om man så tycker.

För övrigt anser jag att det var fel att Hammarby berövades tre poäng. De borde ha fått spela ett antal matcher inför tomma läktare istället. Nu blir det fel hur man än gör, eftersom man inte kan ändra poängförutsättningarna i en serie utan att hela sammanhanget påverkas, och att ta bort tre poäng från ett lag ena dan och ge tillbaka dem nästa är orättvist mot alla lag i serien. Men det minst orättvisa just nu är att ge poängen tillbaka, kanske öka bötesbeloppet drastiskt och att döma Hammarby att spela ett antal matcher inför tomma läktare från och med snarast.

P.S. Vi har fått en idrottsminister med tydlig anknytning till ett visst fotbollslag från Stockholm. Jag väntar mig omedelbara konspirationsteorier från anhängarna till vissa andra fotbollslag från Stockholm D.S.