Assyriska Revisited

Det mesta var sig likt. Dörrarna mellan vagnarna på Södertäljependeln var nerklottrade och öppna och slog i takt med tågets krängningar. Oxelträdens bär lyste röda. Och Assyriska mötte Falkenberg, precis som den gången för två år sedan när jag åkte med Zelge Fans på bortamatch för att följa deras väg mot Allsvenskan.
De kom ju verkligen dit, fast på krokiga vägar (efter ett förlorat kval mot Örgryte och sedan Licensnämnden sparkat ut Örebro SK ur Allsvenskan). De var ett tag Mediasveriges kelgrisar, de färgstarka symbolerna för lekfullhet och fantasi och lyckad integration, fast aldrig mer än just symboler. De åkte ur Allsvenskan med buller och bång, men fick en ny fin, arena i stället för sitt gamla slitna Bårsta och när de anställde sin nye tränare inför denna säsong deklarerade de öppet att de skulle tillbaka. Den dominante serben Zvezdan Milosevic var just en sådan tränare som Assyriskamytologin krävde - en demonregissör av Peter Antoines snitt, som kunde ryta till och tygla både de temperamentsfulla konstnärerna bland spelarna och deras röststarka kusiner bland supportrarna. Mängder av hyggligt namnkunniga exallsvenskar (Göran Marklund och Daniel Hoch, AIK, Filip Bergman, Hammarby, Nadir Benchenaa, Hammarby och Örgryte, Patrick Amoah, Djurgården och Gabriel Ucar, Landskrona BoIS) införskaffades. Och här var resultatet: ett lag som (fast de, under Pär Millqvist som kallats in när Milosevic fått sparken faktiskt vunnit sina två senaste matcher) hade det nedre kvalstrecket på obekväma tre poängs avstånd och kände vinddraget från division 1 (som de av nån anledning kallar division 3 nuförtiden) blåsa i nacken.
Jag hade aldrig varit på Södertäljes nya fotbollsarena. Jag erkänner att jag saknade Bårsta. Bårsta IP var ett speciellt ställe: en liten nersliten anläggning som låg mellan motorvägen, ett antal punkthus på en kulle, en parkeringsplats och en MAX hamburgerbar, och som, om det såg ut som någonting, åtminstone inte liknade en arena för elitfotboll. Men det hade också en unik atmosfär, där assyrierna (skillnaderna och likheterna mellan dem och "syrianerna" lärde jag mig till sist att reda ut och kan vid anfordran redogöra för) vandrade ner från höghusen i Ronna efter kyrkobesöket på söndagen, och där de rökte och tuggade solrosfrön och tvinnade radband mellan fingrarna och där unga mammor rullade barnvagnar i utrymmet mellan läktarna och planen.
Jag tyckte att Assyriska saknade Bårsta också. En stor rödhårig svensk i munkjacka försökte få igång hejaropen men lyckades inget vidare. Ynka 1337 var på plats i denna viktiga match. Efter tio minuters spel backade en räddhågsen Assyriskabacklinje in nästan i eget mål efter en Falkenbergskontring och lät bollhållaren rulla bollen bakåt från kortlinjen till lagkamrat som i lugn och ro kunde slå in den från straffpunkten. "Exakt likadana mål varenda gång" suckade korsbandsskadade Assyriskamålvakten Erland Hellström, som satt bredvid mig på läktaren (och skrattade bittert åt att matchbollen var sponsrad av Implantatkliniken). Efter 40 minuter drog Daniel Hoch på sig sitt andra helt omotiverade gula kort och skickades av plan ("Jävla åsna!" skrek mannen bakom mig). Hade det inte varit för målvakten Christian Frealdsson, som knep två frilägen och en straff, hade nederlagssiffrorna blivit större än 0-1. En ångestladdad insats, egyptiern Mohamed Gouda på mittfältet den enda ljuspunkten, förutom det faktum att lagen 3 poäng efter Assyriska också förlorade, så att marginalen ner till kvalstrecket bibehölls. Men ett av dem, Åtvidaberg, möter Assyriska borta nästa gång, sedan är det Ljungskile hemma och så ett Örebro som mycket väl kan ha en allsvensk plats att spela för och under alla omständigheter nog gärna skulle betala Assyriska för senast genom att skicka dem ur Superettan.
"Det är nånting som saknas", sa den f d Assyriskamålvakten Thomas Thudin som höll sin kompis Hellström sällskap, "man märker att de inte är hungriga."
"Det har varit så här hela säsongen", sa Hellström.
Somliga grejer var dock som de brukade. F d sportchefen Charlie Sharro dök upp, sa "hej din gamle haschare" till den skäggige Thudin och förklarade, med ett par mörka ögonkast mot de styrelsemedlemmar i Assyriska som myllrade omkring oss, att han hade en pistol i fickan. Jag tror att han skämtade. I Assyriskas styrelse rasar ständiga revirstrider och fraktionsuppgörelser och Charlie har dragit det kortaste stråt i den senaste. Han sticker inte direkt under stol med sin åsikt att lagets bristande framgångar på sistone beror på detta och efter vad jag se på plan kan han mycket väl ha rätt. Det finns en tydlig brist på självförtroende och sammanhållning i laget och det alla - inte bara Charlie själv - sa att han var bra på på sin tid, var att svetsa samman de stockholmsbaserade svenskarna i laget med den grupp spelare som bodde i Södertälje.
Andreas Haddad syntes inte till på plan. Den rikskände "sms-mannen" (som per detta medium informerade dåvarande tränaren José Morais om att han inte tänkte ställa upp i en match när Assyriska låg i Allsvenskan), var efter en sejour i Norge nu tillbaka i klubben.
"Han är skadad", sa Charlie kort. "Han var skadad redan när de värvade honom. De har tagit tillbaka honom bara för att han är gift med Meleks dotter". (Melek Bisso är lagledare, bror till Charlies affärskompanjon och f d Assyriskaordföranden Zeki och morbror till nuvarande Assyriskaordföranden Ferit Varlis kompanjon och bundsförvant Nubar Hawsho - Assyriskas styrelse är ett komplicerat spindelnät av släktband och andra nära relationer, och det som invecklar saker och ting ännu mer är att de tillfälligtvis besegrade styrelsefraktionerna inte drar sig ur, som i andra föreningar, utan sitter kvar och bidar sin tid). "De har inte råd att skapa fler fiender."
Sen gestikulerade han ner mot plan där de besegrade Assyriskaspelarna just lomade av plan. "Man är ingenting utan sin familj", sa han. "På Bårsta fanns folkets kärlek. Om kärleken försvinner, kan man då köpa den för pengar?"