Alla dessa ologiska känslor.
Efter slutsignalen stod jag kvar, mållös, tom i blick, fortfarande förbannad på den flate Danil Stålhammar som (i likhet med de flesta svenska, flata domare) underlät att varna maskande Häcken-spelare.
Ändå, när alla MFF-spelare (snabbt) hade lämnat arenan och medan Häcken-spelarna firade glatt, bara några meter framför mig, vid mittlinjen, kunde jag inte låta bli att imponeras av det välorganiserade och bollskickliga spel kvartersgänget från Hisingen visat upp på Swedbank Stadion.
Jag såg Jonas Henriksson ta en djup klunk ur vattenflaskan, hälla resten i håret, knyta näven och jag hörde honom tjoa:
»Så jävla gött, göbbar!«
Jag vände mig om, gick sakta ut efter tonårsdottern som svor så det osade.
Jag kände besvikelse, men mest kände jag respekt.
3 kommentarer:
tack för kommentaren från stolt geting. är det något man ska ha respekt för är det häckens lag, häckens spel, häckens säsong 2009. ett par snöpliga kryss mindre och vi hade nosat på europaspel nu.
Schysst inlägg, jag har även samma (nåja) respekt för ett ett annat förortsgäng.
Fascinerande med lag från stora städer som tillåts att flyga under radarn.
Men du stolta geting, ta det kallt, du låter nästan som en gårdare med hybris... ;-)
Såg reprisen på TV i eftermiddags och Häcken gjorde det väldigt bra. Eftersom de bl a slagit Elfsborg, Helsingborg och IFK Göteborg tidigare var i alla fall jag klart förvarnad. Men ändå rätt överraskad, eftersom jag nu sett MFF två gånger på kort tid spela väldigt bra (HBK och TFF).
Och vad gäller Stålhammar är jag helt ense med honom om det röda kortet. Det var fult gjort av Gabriel och en given utvisning. Angående maskning är jag på din linje. Jag gillar inte maskning jag heller.
Skicka en kommentar