Motivationen att bli bättre

Det låg ett meddelande på mitt mobilsvar i eftermiddags. Det lät ungefär så här:

»Tjena, det är Kent Jönsson på Sydsvenskan. Vi skulle gärna vilja prata med dig om MFF. Du kan väl ringa upp.«

Kent är en gammal kompis till mig, ändå anlade han ett närmast polisiärt tonfall. Typ: »Vi skulle vilja tala med dig om den där kassaskåpssprängningen i Beddingestrand igår.«

Det kommer en större enkät i morgondagens Sydsvenskan om problemet med MFF. Om skälet till att laget underpresterar. Jag förstår både enkäten och tonfallet. Jag lämnade Swedbank Stadion med tunga steg i går kväll. En av de största besvikelserna på flera år, kändes det som. Ännu ett kvitto på att de två målsättningar som MFF:s styrelse satt upp inför 2009 - att vinna svenska Cupen och att komma Topp 4 i Allsvenskan - är ljusår från att uppfyllas.

Jag hällde upp en stor whisky när jag kom hem. Började skriva om Roland Nilssons oförmåga att leda sitt lag på den sista tredjedelen. Efter ett och ett halvt år saknas fortfarande en tydlig, offensiv spelidé. Wilton Figueiredo köptes in i sista minuten för svindyra pengar - ändå vet ingen på vilken plats i laget han ska spela.

När han igår äntligen bjöd på ett smakprov av sin berömda högerdojja, när han äntligen visade den hetta och glöd vi längtat efter i nio matcher - då bytte Roland Nilsson ut honom efter en timmes spel. Det står då 1-1 i matchen, det är hemmamatch, MFF borde gå för seger, men lagets tränare väljer att ta ut en avslutare och sätta in en "nummer 10". Tjänstefel.

För att komplicera det ytterligare borde denna mittfältare, Labinot Harbuzi, så klart spelat från start. Han tillhör startelvan, alla dagar i veckan. Det finns bara ett hållbart skäl att inte låta honom spela, och det är de diskussioner om kontraktet som förts i media, företrädesvis i Kvällsposten, där Bengt Madsens gode vän Rune Smith eldat på uppifrån. OM det ses som ett problem, från lagledningen, ska Labinot lämnat utanför truppen. Om det INTE ses som ett problem ska han spela 90 minuter.

Snacket om »mentalt sliten« är så urbota dumt. Ses på Rasmus Elm. Han har spelat i två landslag och var ändå självskriven ledare i Kalmar FF igår. Där har ni skillnaden mellan Nanne Bergstrand och Roland Nilsson. Där har ni skillnaden mellan ett lag i harmoni och ett lag i disharmoni.

Jag sov oroligt, drömde för en gångs skull inte bara om golf. I morse låg där ett mail från min gamle vän Hans-Ola. En klok man, vi lärde känna varann redan i fjärde klass. Idag bor han i Göteborg, men han är medlem med årskort i MFF sedan många år tillbaka. Han skrev så här:

»Det går inte att bortse ifrån att något är fel i MFF - och att det har varit så i många år. Under Madsens tid har vi tagit ett guld - och det med en erfaren och duktig (men inte så flashig) tränare och en extrem matchvinnartyp, som året efter höll på att vinna guldskon. Talande är väl också att Prahl och Madsen/Borg verkade vara i ständig konflikt - på samma sätt som Madsen hamnat i konflikt med en massa andra människor. Raden av spelare som lämnar klubben med en - större eller mindre - tagg i hjärtat till klubben är alltför många för att det inte skall vara symptom på något sjukt. Labinot är det senaste exemplet, men Zlatan kom långt före honom, Maestro följde och på senare tid har vi sett Skoog, Yngvesson, Yksel, Anders Andersson och Jocke Nilsson följa samma mönster. Man talar om att spelarna inte längre visar någon klubblojalitet, men hur är det med MFF:s "spelarlojalitet" och personalpolitik?«

Helt rätt. Det går att kritisera Roland Nilssons brist på taktiskt snille, hans coachning - varför fick stackars Jiloan Hamad spela 90 minuter igår, medan (som sagt) Wilton och Agon Mehmeti byttes ut? Men bristen på framgång för MFF går längre tillbaka än så. Den ende tränare som på allvar vågat ta upp kampen mot Madsen och Borg är också den tränare som skördat flest framgångar. Vi är många MFF:are som sneglar avundsjukt uppåt i tabellen eller, om man så vill, bort mot Vångavallen, bara två mil från var jag sitter och skriver just nu.

Min vän Hans-Ola fortsatte i sitt mail:

»Vi har den bästa ekonomin, bytt tränare, köpt spelare, duktiga juniorer, en ny stadion, ensamrätt på fotboll i rikets tredje största stad etc etc, men ännu en säsong hamnar vi långt långt från de av styrelsen själv uppsatta målsättningarna. I alla "branscher" hade detta inneburit ett byte av ledarskap. Vore det inte hög tid att städa trappan högst uppifrån också i MFF?«

Ett delikat uppdrag. Bollen spelas härmed, från backlinjen, upp till Pelle Svensson, på topp. Vi vill inte att fler begåvningar ska lämna MFF med en tagg i hjärtat. Framför allt vill vi att Labinot Harbuzi ska motiveras att stanna säsongen ut. Om det funnits en vettig dialog mellan ledning och Harbuzi, skulle vi sluppit pajkastningen i Kvällsposten.

Avundsjukt läser jag, i dagens Sydsvenskan, vad Rasmus Elm säger:

»Jag har fullt fokus på Kalmar nu. Det andra kan jag varken påverka eller styra över. Min motivation är inte att komma bort, utan att bli bättre.«