Två ting äro vita, oskuld och Örebro SK.

Jag tryckte i mig tredje bandet av Johan Svedjedals Almqvistbiografi framför tv:n igår, ty sådan är deadlineskribentens lott. En av Almqvists älsklingstankar var skillnaden mellan "namn" och "sak", mellan etiketten och det verkliga, och en av kärnpunkterna i hans kritik mot dåtidens samhälle var att det alltid ansåg att "namnet" var viktigare än "saken". Jag tror att han skulle haft en hel del att säga om matchen igår. Ty hade inte det ena laget haft vita tröjor på sig och kallats "Örebro" hade jag nog trott att det var det som hade varit topplaget med bohemstämpel på sig, och hade det andra laget inte haft svartgula tröjor och hetat "Hammarby" hade jag antagit att det var de som var det desperata landsortgänget som tog till vilka medel som helst för att överleva.

Man kan naturligtvis utveckla tanken vidare. Sist jag satt och pimplade vin med min kompis Utvik satt vi och gjorde tankeexperimentet att Gefle och Hammarby över en natt skulle byta trupp, som i "Ombytta roller" ungefär. Jonas Lantto och grabbarna skulle hux flux vakna upp på Söderstadion och Charlie Davies och Lolo Chanko på plastgräset i Gävle. Skulle det göra att geflespelarna plötsligt greps av samma prestationsångest som hela tiden verkar drabba spelare i Malmö FF och stockholmsklubbarna, skulle det tvinga dem att försöka sig på en spelstil de inte hade resurser för? Och skulle hammarbyspelarna falla ihop utan stödet från publiken, eller tvärtom ta ett djupt andetag och hitta den trygghet de saknar?

I dagsläget tror jag på det senare. Dagens Hammarby skulle må bra av att verkligen känna att det var ok att kämpa för överlevnad, att oavgjort på hemmaplan mot lag som IFK Göteborg och Kalmar FF faktiskt hade varit ett helt rimligt resultat. Många hammarbyanhängare säger att det är så (se Hagström nedan), men inget i den offentliga logik som omger klubben gör att det verkligen kan kännas på det viset för spelarna.