Life on Mars, Ashes to ashes

Jag var på division 1-fotboll i dag. Arenan låg vid ett stort grönt fält och på vägen dit bjöds underhållning i form av en blåsorkester. Planen hade tre läktare av den där typen som är så vanliga på svenska idrottsplatser - en stålkonstruktion med långa, rejäla träplankor att stå på. Längs en av kortsidorna hade man nöjt sig med en halv läktarsektion bredvid det fina klubbhuset. Och i ett av hörnen tornade O&CT-hallen upp sig som så vitt jag kunde bedöma var en ishall. Bakom läktarna fanns några blåfärgade bajamajor inte långt från försäljningen av korv, kaffe och godis. På huvudläktarens tak hade man byggt staket i form av en liten fyrkant, där stod hemmalagets klubbdirektör och spanade ut över gräsmattan. Nöjt kunde han se att publikuppslutningen var god denna dag. De båda lagen skapade varsin het chans i första halvleken, för övrigt var spelet ganska medelmåttigt där till synes enkla passningar gick fel. När tillfälle gavs zoomade kamerabevakningen in bortalagets anhängare som visades upp på storbildsskärmen.
I pausen bjöds underhållning. Ekerö Cheerleaders var på plats och visade upp sina färdigheter. Korven kostade 20 kronor.
Matchbilden var densamma även i den andra halvleken. Många dåliga passningar, mycket långbollar som inte nådde rätt adress. Men bortalaget lyckades ändå göra ett mål och de flesta åskådarna kunde till slut gå därifrån nöjda. För i denna match hejade uppenbarligen majoriteten av åskådarna på bortalaget.

Problemet med denna divison 1-match var att den spelades i Allsvenskan. För en person som sett sitt favoritlag på den serienivån alltför mycket genom åren (jag, till exempel) gav den onda minnesbilder av en tid man inte vill återvända till.

Grimsta IP må vara hur gemytligt och trevligt som helst. Det är inte som på Grimsta jag vill ha min allsvenska fotboll.