Ålder och vishet

I förra omgången såg jag ett pojkspolingsdominerat i IFK Göteborg leda med 1-0 på hemmaplan mot ett Örebro med nio utespelare, och pojkspolingarna sprang runt som nackade höns i en diffus och missriktad iver att avgöra matchen med ett 2-0-mål. Effekten blev att det decimerade ÖSK fick chans efter chans att kvittera Blåvitts ledning, bland annat genom fem farliga frisparkar under tre tilläggsminuter.

I går visade ett betydligt mer rutinerat Elfsborg hur man spelar av en match när man är en man mer och i ledning. Man rullar runt bollen, man går inte på avslut, man spelar tillbaka, man trampar på bollen vid hörnflaggan, man ser till att få ett par billiga frisparkar med sig.

Slutsatsen, just i dag, är att IFK Göteborg inte vinner SM-guld, eftersom de kommer att pendla upp och ner i prestation precis som alla unga fotbollslag alltid har gjort. Särskilt som de rutinerade i IFK, Selakovic och Hysén, båda har ett drag av evig tonåring i sig, vilket gör att de snarare verkar dras med i kidsens jargong än bli sådär farbroderligt mogna som skulle behövas.

Och särskilt som Magnus Haglund, hur lillgammal och arrogant han än kan låta, visar tydliga tecken på att vara en mer slipad tränare än både Rehn och Olsson.

Visst kan det tyckas hårt att Sebastian Eriksson blir utvisad för att ha sprungit fram till den där kungan av Elfsborgare som såg ut att högstadiemobba stackars Wernbloom, men det är väl typiskt att just en ung spelare drabbas, han springer liksom in på fel sätt, utan auktoritet, hetsigt och ettrigt som en ilsk terrier.

Det är sånt som kommer med åren, en auktoritet som man jobbar ihop och förtjänar, samma auktoritet som gör att Henrik Larsson får alla domslut med sig mot Jasmin Sudic eller som gör att Manchester United - Man U hade ingen halkande 18-åring i backlinjen - vinner mot Arsenal.

Med detta sagt tror jag förresten inte att Bengt Anderssons rutin räcker för att rädda Öis. Vad gör Göran Hagberg i dag? Janne Möller?