Mina upplevelser av IFK-Djurgården var enbart positiva. Jag och mina vänner satt på andra raden, nästan nere vid planen, solen sken, klacken sjöng, målen trillade in, och det kändes overkligt att det här nu var vår lokala fotbollsarena. Vi kände som om vi hade åkt på fotbollsresa till England eller Holland, men försökte förstå att hit kan vi gå framöver, ett par gånger i veckan om vi skulle vilja, och se på vardagsfotboll.
Vilken lyx.
Efteråt förstår vi att det ändå hade blivit bråk. Före matchen, när Djurgårdsklacken, utan polisbevakning, marscherade till bortaläktaren. Under matchen, på läktarna, eftersom sektionering och biljettförsäljning inte fungerat som man önskat. Efter matchen, vid centralen, när Blåvittbråkare förstås skulle till centralstationen och mucka med djurgårdare.
Och jag kommer på att jag själv mötte Djurgårdsklacken när jag var på väg till arenaentrén. Jag fick två halvhårda tacklingar av djurgårdare som liksom ville markera sin närvaro i stan, och fick stanna upp några sekunder medan en annan djurgårdare gallskrek "Hata Göteborg" så att saliven stänkte 15 centimeter från mitt ansikte. Min reaktion i såna lägen, eller försvarsmekanism, är att skratta och säga "jaja, gå i väg till din läktare nu." Det är förstås en sundare reaktion att helt enkelt bli rädd eller skärrad.
Man blir så vansinnigt trött på det här. Det finns blåvita som tycker att lokaltidningen här skriver för mycket om det negativa kring IFK-DIF. Men trots att det var 18 000 på arenan som njöt av fotbollen, så är det jävligt många fler som drabbas av sörjan de här matcherna för med sig. Och dom lär ju skita i om det var trevligt på arenan.
I Göteborg ser spelschemat för vårens högriskmatcher ut så här:
20 april: IFK-Öis.
23 april: Öis-AIK
29 april: Gais-Hammarby
21 maj: Gais-IFK
25 maj: IFK-Malmö
31 maj: Öis-DIF
Det innebär att fredliga fotbollsåskådare, flanerare, vårshoppare, folk som är på väg hem från jobbet, turister, tågresenärer, kaffelattedrickare - vilka som helst som vistas i Göteborgs absoluta centrum - får finna sig i att stan blockeras och stängs av fotbollssupportrar och poliser flera gånger i veckan. När vanligt folk bara vill softa eller göra sina vardagsbestyr.
Och som vanligt finns ingen direkt plan för vad som ska göras. Politikerna har kallat till möte och den nye konstruktive arenachefen säger: "Vi måste få bort slöddret".
16 april 2009
Ge mig ett fall, och framför allt en lösning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tycker det samma, tidigare har jag alltid hört till grupperingen som tyckt att hetsen hör till, inte bråken men hetsen. Men det är ju uppenbart att gränsen är svår att hålla. MFF fick ha ståplts på sin arena, men jag undrar hur länge det dröjer innan saker far in på planen. Den enda lösningen är att få bort huliganerna från läktaren, i Holland kan man bara köpa biljetterna i förväg och hämta ut med leg. Riskmatcher vid lunch är också ett alternativ.
Ja, man vill ju att Blåvitt ska kunna möta Djurgården en påskafton, man vill ju att 2000 stockholmare ska ha möjlighet att följa sitt lag.
Men nånstans så är det ju uppenbart att det inte fungerar.
Såg Roda - Ajax på Canal Plus förra helgen (eller så) och det flög in både det ena och andra - framför alla sönderslitna stolar från besvikna Roda-fans på kortsidan. Finns ingen poäng med detta inlägg annat än att det tycks finnas likande problem överallt... vilket förmodligen betyder att problematiken kring huliganism har mindre med fotboll att göra och mer med uppmärksamheten den får. allt är således medias fel. som vanligt.
Ulf,dina ord har fått mig att fundera fram och tillbaka. Du har naturligtvis rätt i att det är orimligt att vanligt folk ska hamna i obehagliga situationer därför att det spelas fotboll. Att tycka något annat känns orimligt. Samtidigt har ju jag ju vistats i de där horderna som drar fram från centralen till Ullevi, hojtat med i våra ramsor och tyckt om det. Jag skulle ju aldrig skrika i örat på en vilt främmande människa att jag hatar göteborg, men samtidigt är jag ju medveten om att det nånstans i ledet förmodligen finns någon som bär sig åt så.
I grunden tycker jag väl att varje människa måste ta ansvar för sitt eget uppträdande. Men på något är jag ju medskapande till den här sortens gruppdynamik.
Jag förstår vad du menar, Magnus. Och jag gillar det ju nånstans också. Jag blev varken rädd eller förvånad när jag mötte Djurgårdsklacken, eftersom jag förväntade mig det, och också ville ha den där hetsen.
Varje person måste ta ansvar för sitt eget uppträdande, men samtidigt har alla människor olika gränser för vad dom tycker är ok, och omgivningen vet inget om de här gränserna heller.
Det blir lite som när en hundägare säger till en hundrädd att "lille fido bits aldrig".
En del tycker att det är ok att sjunga ramsor, en annan att det är ok att kalla motståndare för fitta, en tredje, som Rickard Slätt i Debatt häromkvällen, tycker att det är ok slåss lite på stan så länge offer och gärningsmän är överens.
Vet inte riktigt vart jag nådde med det här resonemnanget, mer än att jag fortfarande är lätt förvirrad i ämnet...
Som sagt det var derby i Stockholms västra utkanter på ett större gärde i går vid lunchtid. Inom det inhägnade området som kallas Grimsta IP såg "gräsmattan" förfärlig ut, utanför samma område såg den åtminstone grön ut.
Och alla inblandade skötte sig vad det verkar, en sex-åtta ridanade poliser, fyra-fem piketbussar plus en massa västar som höll ordning.
Solen sken, flaggorna viftade, fullt på läktarna, ungefär som när storlagen förr i världen kom på besök i cup-sammanhang.
Åtminstone i England.
Och det "Onda imperiet" segrade till slut.
I kväll är det visst derby igen i Stockholm...
Skicka en kommentar