Just nu spelar Enköping mot Örgryte på Valhalla IP i Göteborg. Enköping spelar utan Jesper Blomqvist, eftersom hans knä har svullnat upp. Han nöjer sig med att coacha från tränarbänken.
Historien om Jespers comeback var sommarens mest hjärtevärmande eller ledsamma eller melankoliska. Plötsligt var Blomqvist tillbaka, och spelade vänsterback så bra att Bosse Pettersson (jag brukar sällan fästa någon vikt vid vad Viasat-Bosse säger, men det här var annorlunda) jämförde honom med ryssen Zjirkov och tyckte att han var klippt och skuren för en ytterbacksroll i Lagerbäcks landslag. Pettersson berättade om en Jesper Blomqvist som alltid var först ut på träningsplanen för att värma upp sin halvläkta kropp eller bara leka med bollen, om en Blomqvist som alltid var kvar sist på träningsplanen för att slå frisparkar eller passa lite med någon junis.
Det är något vemodigt med stympade idrottskarriärer (förresten kan man läsa om ett antal skadeskjutna fotbollsspelares öden i senaste Offside) och det blir ännu mer vemodigt med en karriär som innehåller proffsspel i Milan, Parma, Manchester United och Everton, segrar i Premier League och Champions League - men som trots meriterna känns stympad och oförlöst (en statyett med kopior på Uniteds tre bucklor från trippelsäsongen 1999 står förresten fortfarande på hedersplats i Jesper Blomqvist vardagsrum).
Petterssons snack om Jespers ambitioner och envetenhet - eller kanske hans osläckbara kärlek till fotbollen - räckte för att få mig att börja drömma rosaskimrande drömmar om en Lance Armstrong- eller Micke Svensson-inspirerad återkomst för Jesper.
Naivt och löjligt förstås.
Men kanske inte lika löjligt som Stjärnor på is.
Om du är en verklighetsförnekande idrottsinvalid och spelande tränare i ett elitlag i fotboll - hur smart är det då att ge sig ut på isen och träna enkel Lutz? Tro fan att knät är svullet. Eller var det verkligheten han accepterade när han gav sig in i TV-projektet?
Jag antar att konståknings-Jesper är ett bra wake-up call för en orealistisk nostalgiker som jag.
Men hur många spelare i Enköpings trupp hade fått tränarens tillstånd att vara med i Stjärnor på is om de bett om lov?
07 oktober 2008
Konstgräs vs Konståkning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Mattias Göranssons betraktelse om när Jesper Blomqvist skulle sluta vara alltför snäll i en av de tidiga offside är en text jag minns.
Jag träffade Jesper för två år sedan för att skriva en text för en engelsk fotbollsantologi. Han hade förstås masa fina minnen från sin karriär, men också väldigt deppiga och annorlunda - och många minnen som var vackra och dåliga på samma gång.
Han fick chansen att gå till United/Han ville verkligen inte flytta från Parma. Han vann Champions League/Han blev utbytt i finalen. Han lyckades komma tillbaka till spel i ett allsvenskt topplag/Han kunde bara gå på 70 procent under tiden i Djurgården.
Verkligen en underlig resa.
Och han har gjort allsvenskans snyggaste mål genom tiderna. Det målet och hans för långa ärmar är vad jag tänker på. Det finns en del annat jag avstår att fundera över.
Öis är nära allsvenskan. Det är det enda jag kan tänka på.
Livstids avstängning är ju ett straff som ligger rätt i tiden för de som medverkar i Stjärnor på is utan tillåtelse...
Och ja, berättelsen om Jesper och Carola i Offside var otroligt fin.
Och det man minns mest av Jesper i landslaget är den misslyckade starten mot Kamerun i VM 94, plus självmålet mot Schweiz i EM-kvalet samma höst...
Eller som vi Jespers fanclub brukar hävda: Jesper hade superytor på sin kant i matchen mot Kamerun, men Thern och Schwarz passade bara Brolin...;)
Skicka en kommentar