Fascinerande dåligt

För en gångs skull är jag sugen på att skriva om gårdagens match, med inriktning på själva spelet. Derbyt i går var sannerligen balsam för en sargad själ. Framför allt var det fascinerande att se hur dåliga Djurgårn var.

Jag brukade vara rädd för Djurgården. De har under 2000-talet genomgående känts starkare än oss, som om vi alltid skulle behöva medgång, flyt, röta, en exceptionellt bra dag för att slå dem. Dembo Tourray har i derbyna mot oss framstått som en oövervinnelig bjässe. Jones Kusi-Asare: totalt oberäknelig, alltid superfarlig. Värvningarna har alltid tyckts så lyckade; Källström, Isaksson o Elmander så klart men också van Ouden, Mattias Jonson. Till och med Jesper Blomqvist kom in och gjorde en bra match mot oss. Och i derbyna har de haft en förmåga att plötsligt kasta in någon spelare som gör succé. Ett år hämtade de hem Wowoah från HBK, och givetvis nätar han mot oss. Ett derby var Isaksson skadad, då går Shaaban in och gör en jättematch.

I går försvann skräcken för Djurgården totalt. Det var så uppenbart att de har ett sämre lag än oss. De två ytterbackarna Tauer och Haginge var parodiskt dåliga, när de inte fumlade bollen över sidlinjen bjussade de på felpass. De omtalade Norrlandsförvärven Oremo och Dahlberg var två totalt ofarliga klumpedunsar. Mattias Jonson såg jag inte till. Quirinho byttes till min förvåning in - är han kvar fortfarande? - och sparkade snett. Inte ens Jones var jag rädd för i går.

Jag upplevde ett totalt sönderfall, och jag njöt.