Blir Vanderlei de Lima Kalmar FF:s nye brasse?

Allsvenskan är som en skidstafett. Man kan konstatera att nån har ett ordentligt försprång, men man vet samtidigt att Jörgen Brink-syndromet kan slå till när som helst. Det är först när de är inne på skidstadion man får den där rent fysiska upplevelsen: nu, nu är han riktigt nära att vinna.

Så var det igår. Kalmar FF har lett länge och väl, men det var först när 1-0-målet mot Gefle plingade upp i rutan samtidigt som det stod 0-0 i Borås som jag fick känslan av att det var nära nu, att mållinjen fanns där inom räckhåll för dem och att bara en ännu värre kollaps än Jörgen Brinks, en attackerande galen präst snarare än ett simpelt mjölksyreanfall, kunde hindra dem att vinna. Sen ändrade sig allting igen med Gefles kvitteringsmål och James Keenes chipp, bara för att till slut ända i en känsla av att det fortfarande var nära, inte riktigt så nära som under de där minuterna i första halvlek, men åtminstone närmare än innan matchen började. Någonstans mitt emellan Jörgen Brink-zonen och Cornelius Horan-zonen, med andra ord. Eller ett snäpp närmare än i Churchills tal från november 1942: inte slutet, men åtminstone början på slutet.

Ok, lag har missat bra lägen förr. AIK hade guldet i sina händer när de åkte till Göteborg i näst sista omgången 2006, Halmstad hade guldet i sina händer när de mötte IFK Göteborg hemma i slutomgången 2004. Men på något sätt kändes det då att de hade tunga uppgifter framför sig - bortaplan, respektive en stenhård motståndare. Tappar Kalmar det här blir det den tyngsta missen sen Helsingborg åkte till Rambergsvallen 1998.