Jag borde älska och högakta Ljungskile. Alla borde älska och högakta Ljungskile. De har ett helgjutet koncept, från de landstingsgröna overallerna de har på sig till det utstuderade sättet att "andas" före frisparkar och insparkar (som jag hörde att Niklas Lövgren kallade det efter matchen): ett koncept som går ut på att jävlas med the Helsingborgs of this world. Det kan man bara respektera. Är man från Hässleholm, som Bosse Nilsson, borde man veta bättre än att gnälla över deras sätt att spela, för det är en fotbollens motsvarighet till Ljungdala industriområde i hällregn, en utmaning mot allt som är piffigt och fint och helsingborgskontinentalt.

Men så är det ju det här med att mitt hjärta tillhör konceptets själva upphovsmän, Trelleborgs FF, och att varenda resultat numera måste bedömas efter hur det påverkar dem. Jag har gått så långt nuförtiden att jag tar nederlag och poängförluster för TFF med jämnmod bara jag kan räkna in förluster för Gefle, Giffarna, Örebro och Ljungskile också. Det var alltså länge en jobbig dag igår, med oväntad bortapoäng för ÖSK och seger för Ljungskile, men så kom det oväntade budskapet. Hemmamatch mot bottenlaget: om det var nån match där jag INTE hade hoppats på seger så var det denna. "Sittplats sjöng i tio sekunder" meddelade brorsan per sms.

Och så en motsvarighet på internationell nivå. OS-fotbollen är ju en märklig liten avart av fotboll, ungefär som ishockey-VM vad gäller allmän representativitet för sporten i allmänhet, men att gamla åttiotalsgnetarna från Belgien nått semifinal är värt att gillande notera. Belgien är som bekant ett Ljungdala industriområde hela landet och har dvalts i skuggorna sen domaren, skamligt nog, underkände ett helt regelrätt Marc Wilmots-mål i Japan 2002 och skänkte Brasilien kvartsfinalplatsen. Dags för revansch nu, hoppas vi.