Trend i tiden

Detta mästerskap bekräftade trenden. Att jag gillade måljingeln är ett tydligt tecken. Att jag erkänner det är ett annat.
Jag har förvandlats (vill inte gärna kalla det "utvecklats") och kan nu inrangera mig i en kategori som jag tidigare med förakt kallat "allmänt fotbollsintresserade", en som kan se vilken match som helst och glädjas åt "bra fotboll". Det här mästerskapet har jag sett de flesta matcherna utan att på förhand vetat vilka jag håller på. Eller ännu värre; bytt favoriter under pågående match därför att det ena laget spelade "bättre fotboll" än det andra.
Jag som visste precis vilka jag höll på i varenda match. Det kunde ha skiftande anledningar, att jag av olika grumliga anledningar ogillade det ena laget (Tyskland, typ) eller att de hade bra sånger från läktaren (England typ). Alla dessa förbestämda uppfattningar var väl inte vettiga, men grejen var att det fanns starka känslor. Jag brann för något, jag var förbannad när fel lag vann.

Det är väl som med melodifestivalen. Där jag en gång i tiden satt och hatade allt och alla tycker jag nu att "det var en bra låt" (ex. Det gör ont, Jag vill leva la dolce vita, Afro-dites låt som jag inte minns namnet på). En allmän förslappning, mer vuxet, mognare, en mer nyanserad syn på tillvaron. Och lite tråkigare, mindre passionerat.
Det kan ju förstås också handla om att jag med åldern, erfarenheten och visheten nått en livshållning där det inte längre är viktigt att visa rätt attityd. Och då är det väl i princip något bra som skett.
Men jag saknar ibland den yngre versionen av mig själv.