Återkomsten

Folk har varit inne på det förr, i den mån nån har varit inne på nånting överhuvudtaget på den här sidan: overklighetskänslan är bedövande. Mina egna förbindelser med fotbollen på sistone har inskränkt sig till

1) En diskussion på The Royal Oak i Porlock om huruvida Fredrik Ljungberg var bög och hur det kom sig att "a foreigner" var bäst i vårt svenska EM-lag. Jodå, det var från Porlock mannen kom som avbröt Samuel Taylor Coleridge i hans opiuminspirerade skaparrus och därmed hindrade honom att skriva färdigt "Kubla Khan". Huruvida det var samme man som jag diskuterade med vågar jag inte svara på.

2) En visit i Grönhögen på Öland, där f d USA-proffset (under den t o m för USA-fotbolls förhållanden ovanligt obskyra perioden under sent 60-tal) Kay Wieståhl har byggt en golfbana. Wieståhl är också mannen bakom det sällsynt äckliga kungafjäsk som går under namnet "Victoriadagarna". Man kunde annars tänka sig att ölänningarna, efter att ha tvingats bygga gärdsgårdar och underhålla dovhjortar åt kungahuset i århundraden, skulle ha fått nog av rojalismen, men som så ofta förr visar det sig att kuschade och hunsade människor har en tendens att internalisera förtrycket. Detta sagt i förbigående.

Dock, i morse skingrades overkligheten av en distinkt skrapning på dörren. Jodå, det var Rain Man som var tillbaka från semestern, hälsosamt kritvit efter en semester bestående två veckors Internetkonferens med likasinnade. Han stack till mig en tabell som nu uppdaterats för första gången på två månader. Jag stammade fram ett par följdfrågor - om den oväntade serieledaren Elfsborg, som enligt Rain Mans system gått i topp genom bortasegrar mot toppkonkurrenter, trots att den officiella tabellen lämnar dem fyra poäng bakom, eller om ett lag från övre kategorin (till exempel ett på 10 bokstäver som börjar på DJUR och slutar på GÅRDEN) ändå inte kan förverka sin status. Han stirrade bara på mig så gudomligt tomt som han alltid gör om någon detalj ur hans fulländade skapelse sätts fråga. Jag nöjer mig med att redovisa:

Övre halvan:

1.Elfsborg +6
2.Kalmar FF +4
3.Helsingborg +1
4.Göteborg -1
5.Hammarby -5
6.AIK -6
7.Malmö FF -10
8.Halmstad -17
9.Djurgården -20

Undre halvan:
1.Trelleborg +12
2.Örebro +12
3.Gais +10
4.GIF Sundsvall +7
5.Ljungskile +2
6.Gefle +2
7.Norrköping -3

Existensmaximum

De rykten som florerar här på Tre Hörnor Straff om att Allsvenskan inte finns vill jag dementera. I går såg jag en typisk allsvensk fotbollsmatch på Söderstadion. En match där det förmodade topplaget fullkomligt kör över sin motståndare från bottenregionen i en halvtimme. Men gör bara ett mål och börjar sedan spela krampaktigt och nervöst. In kommer kommer en ung succédebutant från veckan innan men som den här gången knappt syns. En spelare som är tillbaka efter skaderehabilitering kastas in och ser gammal och trött ut. En omskolad forward från ungdomslaget som kommit med i morgontidningens veckans lag som vänsterback har uppenbara problem att hänga med. Att bottenlaget skjuter i stolpen i 92:a minuten känns också typiskt för matchen och Allsvenskan. För mig är detta normal allsvensk fotboll och jag påstår därmed att serien existerar i sitt vanliga skick.

Sten på börda

Eftersom allsvenskan inte finns tänker jag i kväll ta mig till Råsunda för att se mitt lag bli förnedrat av vad som i alla fall låter som ett estniskt flicklag. Jag laddar inför scener som dem från FCZ, när Tore och gänget mötte Hammarbys flickor födda 92 och tjejerna fick anstränga sig för att inte gå för hårt i närkamperna.

Biskop Berkeley betraktar bollen.

Som en liten filosofisk kontrast till föregående inlägg: själva tror vi i högsta grad att Allsvenskan finns, fast vi inte själva befinner oss där just nu. Med denna anti-solipsistiska, solitt empiriska inställning inser vi var vi hör hemma, och tar följaktligen planet till England om några timmar. Huruvida den Allsvenska vi lämnar bakom oss egentligen existerar förblir alltså en trosfråga. Vårt enda försök att verifiera saken, ett besök på Malmö stadion för snart två veckor sedan, lämnade oss egentligen föga klokare. Det som utspelade sig framför våra ögon kändes som det lika gärna kunde vara den hallucinatoriska produkten av den semesterfirande singelförälderns ömsom förslöade och ömsom överretade sinnesförnimmelser. Mina döttrar som försökte förströ sig genom att se hur många tomma chipspåsar man kunde prega ner i en tom PET-flaska kändes som om de stod för den vettigaste reaktionen på det fenomen som utgav sig för att heta "Malmö FF-Ljungskile". Huruvida detta fenomen var verkligt eller ej överlämnar jag åt skarpare huvuden att diskutera.

Fotbollsrevisionism

Det enda jag kan säga just nu är att jag förnekar att allsvenskan finns.

Trend i tiden

Detta mästerskap bekräftade trenden. Att jag gillade måljingeln är ett tydligt tecken. Att jag erkänner det är ett annat.
Jag har förvandlats (vill inte gärna kalla det "utvecklats") och kan nu inrangera mig i en kategori som jag tidigare med förakt kallat "allmänt fotbollsintresserade", en som kan se vilken match som helst och glädjas åt "bra fotboll". Det här mästerskapet har jag sett de flesta matcherna utan att på förhand vetat vilka jag håller på. Eller ännu värre; bytt favoriter under pågående match därför att det ena laget spelade "bättre fotboll" än det andra.
Jag som visste precis vilka jag höll på i varenda match. Det kunde ha skiftande anledningar, att jag av olika grumliga anledningar ogillade det ena laget (Tyskland, typ) eller att de hade bra sånger från läktaren (England typ). Alla dessa förbestämda uppfattningar var väl inte vettiga, men grejen var att det fanns starka känslor. Jag brann för något, jag var förbannad när fel lag vann.

Det är väl som med melodifestivalen. Där jag en gång i tiden satt och hatade allt och alla tycker jag nu att "det var en bra låt" (ex. Det gör ont, Jag vill leva la dolce vita, Afro-dites låt som jag inte minns namnet på). En allmän förslappning, mer vuxet, mognare, en mer nyanserad syn på tillvaron. Och lite tråkigare, mindre passionerat.
Det kan ju förstås också handla om att jag med åldern, erfarenheten och visheten nått en livshållning där det inte längre är viktigt att visa rätt attityd. Och då är det väl i princip något bra som skett.
Men jag saknar ibland den yngre versionen av mig själv.

Ex Ponto

Erkänner att det känns ganska skönt. Från dygnet runt-jouren framför EM-bevakningen till en frånkopplad tillvaro i en strandstuga och resultaten i morgondagens tidning. Men nu har vi tagit bilen in till Malmö där lille Vilhelm ska lämnas i farmors vård och de båda flickorna ska få besöka Malmö stadion för första gången i sitt liv. Min premiär ägde också rum en stekhet sommardag, för 34 år sen närmare bestämt. Men då var Tipscupen det enda som spelades den tiden på året och motståndaren hette St Étienne. 3-0 till Malmö FF blev det i alla fall, möjligen ett gott omen.

Ljungbergs sorti ur landslaget? Tja, det fungerande argument som under en period fanns mot Zlatan i landslaget var att de fakiskt gjorde sina bästa matcher när han inte var med. Sist jag såg Sverige spela riktigt bra, mot Danmark hemma förra hösten, var det Ljungberg som lyste med sin frånvaro. Och Zlatan som steg in med en auktoritet som hade han behövt det tomrummet.

The wheel has come full circle.