Stefan Rehn inkarnerad

"Ett Stefan Rehn-pass". Jag satt och gapade framför teven. Inte bara gladdes jag åt att mina för dagen förfärligt gulutstyrda älsklingar faktiskt tycktes stoppa den ryska totalfotbollen, det där passet fram till 2-0 väckte dessutom ljuva minnen från sommaren 2002. Precis det där lobbpasset över försvararna var ett av Stefan Rehns paradnummer på den tiden när Djurgården hade spelare som var bra på fotboll och inte bara på fotbollsspel. Precis som när Fabregas lyfte bollen i går ställde det nästan alltid försvararna, och den framsmygande medspelaren kunde enkelt placera bollen förbi målvakten. Det kräver ett fotbollsgeni för att göra det, den exakta lilla rörelsen. Tyvärr kan jag inte jämföra Torres mästerliga nedtagningar med något från svensk klubbfotboll. Inte ens målmissarna kändes så värst bekanta, därtill var de för många, för vidunderligt framspelade.

Jag inser att min spontana reflektion kan tyckas märklig med dessa världsstorheter framför ögonen. Men så är också klubbfotboll mer min tekopp än landslagsdito. Jag föredrar dock också det min käre kollega kallar "glamourskiten" framför kämpa-fäll-och-spring. Och då har man ju inte så mycket att hämta i allsvenskan, särskilt inte i mitt eget lag. Mer än nostalgiska drömmar, alltså. Någonstans i mitt källarförråd har jag Djurgårdsmatcher från våra egna glamourår inspelade på video. I höst tror jag att jag ska spela upp dem på lördagarna i stället för att beställa pay-per-view. Det blir helt säkert roligare så.

ps. Enligt Björn Wiman har Jesper förresten erkänt att Sergio Ramos var vanvettigt bra i går. Trots håret. Han må vara trelleborgare och skotte i skön förening, men han har alltså också ögon att se med. Det känns skönt på något sätt.