Lazing on a sunny afternoon.

De bjöd på morotskaka i pausen igår. Den hade konsistens som en skumgummimadrass, var glacerad med ett tumstjockt lager marshmallowliknande material och att äta den kändes ungefär som att svälja en jättestor Scotch Brite och sen dricka ett par liter läsk. Tio minuter in på andra halvlek bestämde jag mig för att de nog gett varsin till den svenska spelarna också. Jesus i himlen, vilken slö, solig, sömnig söndag det var på Råsunda igår.

Det känns nästan meningslöst att försöka dra några slutsatser av det som händer under en sån eftermiddag. Men vi spekulerade i att Lagerbäck försökte underlätta sitt uttagningsarbete genom att låta Kim, Chippen och Alexandersson spela sig ur förstalaget helt på egen hand. Sebastian Larsson och Stoor såg betydligt bättre ut igår, men frågan är om det finns nåt självklart alternativ till Kims chanstagningar och raglande frambrytningar. Linderoth såg ut som om han sprungit Stockholm maraton redan efter en halvtimme, högröd i ansiktet och med händerna i sidan, och det kändes inte så märkligt att ukrainarnas målchanser i första halvlek uppstod i utrymmet framför den svenska backlinjen. Om en yta som brukar innehålla 1x Tobias Linderoth och 1x Anders Svensson istället innehåller en halv Linderoth, då är det inte så konstigt att det känns lite glesbefolkat där. Naturen avskyr tomrummet, det visste redan de gamla grekerna, och nu visade det sig att de har elementära kunskaper i fysik i Ukraina också.

Jedimästaren bredvid mig hade även synpunkter på det svenska anfallsspelet. "Anfallsspelet ingen struktur har", muttrade Mäster Ystén och vippade sorgset på sina spetsiga öron. "Med unge Zlatan det så blir. Inga löpningar han tar, för het i sitt sinne han är. Unge Elmander mer hängiven lärjunge till Obi-wan Henke är, mot Slovenien på Ullevi de mycket mer skapade." I paus såg vi framför oss hur Elmander och Henke smällde in tre mål i andra halvlek och vållade Lagerbäck totalt huvudbry inför EM-lagguttagningen. Lyckligtvis, eller vad man ska säga, blev det inte så.

I övrigt: skönt att se en klassisk hårdrocksperuk på Ukrainas Sjigrinskij. Kan inte Micke Nilsson odla en sån, jag tror det skulle förbättra hans pondus och det kändes igår som det kunde behövas? Den fruktansvärda kvinnliga Råsundaspeakern var röjd ur vägen och ersatt av vad man kan förmoda var gärningsmannen själv, en kille som både såg ut och lät som en bilhandlare från Söderort men som visade sig överraskande bra på att uttala de ukrainska namnen med övertygande sje-ljud. Och jag, som alltid blir rörd under nationalsånger, tysta minuter och förstamajdemonstrationer blev nu extra rörd när "Du gamla du fria" spelades eftersom ett av flickornas marsvin dött under dan.

Jag vet, det finns inget samband, jag vet att det är fånigt, men när folk stod upp på Råsunda och orkestern spelade tänkte jag på hur Siri satt med den lilla kroppen i knät i skogsbacken ovanför grusplanen i Bellevueparken, hur hon grät och sa: "Jag kan inte fatta att han inte sprattlar när jag håller honom". Och hur vi la honom i en skokartong med en paprikabit och en liten teckning av honom som Siri gjort och la en syrenkvist på locket och grävde ner honom på en plats som Siri valde ut. Och jag tänkte på att allt som förgår och allt som är sorgligt i världen och på ett marsvin jag själv hade som hette Musse och som rymde ut buren en sommar för många, många år sen och aldrig kom tillbaka, och jag tänkte på en kanske åtta år gammal kille som jag såg på Stockholms Stadion under Minimimaran tidigare på söndan, som kom in sist i sin årsklass, långt efter alla andra, som gick ensam över mållinjen med sammanbitet ansikte och bestämda steg som om han inte märkte nånting av det som hände runtomkring honom, och plötsligt var det nära att jag började gråta.

Och jag tänkte på när vi var och hämtade det där marsvinet, för snart tre år sen, jag och flickornas mamma hos en excentrisk uppfödare på den uppländska landsbygden som hade minst trettio marsvin och kaniner i olika färger och storlekar och en gårdsplan som var översållad av gammal frukt och gamla grönsaker hon hade tiggt till sig hos de lokala butiksinnehavarna. Och hur vi åkte hem med marsvinen och hur jag kände att de var en viktig del i den familj vi försökte skapa, det hem jag ville ha, bara för att jag tänkte på marsvinet jag själv hade när jag var liten och hur mycket jag hade älskat det. Och hur jag körde över hela landet - det var för precis ett år sen nu - i en hyrbil, med marsvinen därbak, när pappa låg akut sjuk i Malmö och det inte fanns någon annanstans att göra av dem, och hur jag någonstans visste att det inte bara var pappa som oroade mig, utan att vår familj dessutom var på väg att falla samman.
Och jag tänkte på kärlek, hur svårt det är, hur gärna jag ville att allt skulle bli bra och hur jag ändå till sist inte kunde få det att funka, hur gärna jag har velat så många andra gånger och ändå inte har kunnat få det att funka, all denna strävan, all denna sorg, all denna känsla av att sitta fast i någonting som bara upprepar sig, upprepar sig, upprepar sig utan att kunna göra nånting åt det, allt detta som var så konstigt att tänka på en solig söndageftermiddag när det skulle vara genrep inför EM i fotboll och det stod SUNDBORN på en flagga som hängde från Norra Stå som en övertydlig hälsning från den svenska familjeidyllen.