Free at last

Jag hade glömt den emotionella befrielse som infinner sig dagar som denna. Det känslomässiga engagemanget är avklippt, det finns inget kvar att klamra sig fast vid eller söka upprättelse av. Tricket är attlåta bli att läsa tidningar - en självrättfärdig vad-var-det-jag-sa-krönika av Majlard eller Laul skulle ofelbart fått mig att ta Lagerbäcks parti igen och det har jag inte lust med just nu. Jag vill vara ifred med min besvikelse, jag vill inte ha den exploaterad av nån småskuren analfabet. Jag vill glömma att ett svenskt lag har varit med i detta EM.

Jag blev uppringd av en journalist på danska Nyhetsavisen. Vad hade jag för förklaring till Sveriges "nedtur"? Han lät ärligt förvånad: Sverige som spelat ut Danmark så sent som på Råsunda i höstas? Sverige, som ju numera hade ett betydligt bättre spelarmaterial än Danmark? Jag upptäckte hur svårt det var att sätta finget på en enskild faktor. Klart är att de danske journalisten hade rätt: någonting har förändrats, så omärkligt att vi inte själva sett det, precis som ett förhållande kan förändras utan att man riktigt begriper vad som sker. Man tycker man har koll på sina styrkor och sina svagheter,och så en vacker dag upptäcker man att svagheterna ohjälpligt tagit överhanden. Oftast är det nån som kommer in utifrån och bevisar det för en, precis som elva ryska spolingar med popstjärnefrisyrer kom in och bevisade det för Sverige igår: det är för sent, er tid har varit, det är över nu.

Men vänta, säger man, ge mig en chans till. Det är rätt, jag har tänkt på det där själv, nu ska jag verkligen göra nåt åt saken, nu har jag fått mig en tankeställare...

Sorry, säger de elva ryska popsnörena. Det är redan för sent. Din tid har varit och den är över nu.

Jamen, jag ska bättra mig...

Sorry.

Och det enda man tänker: vad var det som hände?

Vad var det som hände med Sverige egentligen? Små, små faktorer som var och en för sig kunde ha varit möjliga att övrvinna, men som tillsammans rubbade den grundtrygghet som Sverige alltid kunnat vila i. En skada på Erik Edman, backlinjens bästa passningsspelare. En skada på Tobias Linderoth. En visserligen genial men likafullt uppenbarligen skadad Zlatan Ibrahimovic, i just den turnering där han skulle kliva fram och leda hela laget. En åldrad Fredrik Ljungberg utan det extra klippet i steget. En åldrad Henke Larsson, lika spelintelligent som alltid men ingen skyttekung på elitnivå längre. Ett dåligt passningsspel - det visade sig redan mot Grekland - som inte längre lät sig kompenseras av kämpatakter. En brist på koncentration som vållade baklängesmål på övertid i just en sån match där Sverige alltid lyckats gneta till sig 1-1 mot ett bättre lag. En motståndare som varken var Spanien, Italien, Argentina eller något annat av de lag vi i lugn och ro kunnat se oss som underdog mot, och inte heller ett Bulgarien, Paraguay eller Grekland som vi innerst inne vetat att vi var bättre än. Utan ett lag vi inte visste vilka de var.

Det visade sig vilka de var: laget som skulle visa oss vilka VI var. Elva ryska popsnören som kommit för att tala om för oss att vår tid var över.