Derbydesperation

På förhand är en match på Råsunda som inte slutar med förlust alltid ett bra resultat. I efterhand kan det förstås finnas en massa invändningar mot den hållningen. Sålunda var jag inte glad i går trots 1-1. Som enögd supporter väljer jag att skylla den tappade segern på AIK-publiken, som än gång fick utdelning efter att ha saboterat matchen. Efter matchavbrottet kunde ett tillbakapressat AIK med tio man komma tillbaka i matchen.

Det börjar bli en tradition att AIK-fansen stoppar matcher till gagn för deras eget, för tillfället, utmanövrerade lag. Företeelsen började på 90-talet när fansen stoppade en hockeymatch, där motståndarlaget Boden just fått en straff och kunde spela bort AIK från Elitserien. Publiken tvingade fram en omspolning av isen och sedan kunde AIK komma tillbaka i matchen.
Samma sak var det när AIK till slut åkte ut Allsvenskan 2004 - den gången sprängde fansen en grind i mötet med Bajen och ändrade matchbilden efter ett 50 minuter långt uppehåll. Precis som i går kvitterade AIK Hammarbys 1-0-ledning efter avbrottet.

Vän av ordning kanske undrar om det inte vore klädsamt att i min sits även fördöma Hammarbypublikens mindre tilltalande insatser - exempelvis den inslängda smällare som gjorde att Canal+ kameraman ansåg sig tvingad att avsluta sitt uppdrag. I princip är svaret: jo, det borde jag förstås. Men som sagt; dagen efter ett derby är jag mer enögd supporter än neutral och rättvis bedömare. Faktum är att jag vid avbrottet önskade att matchen inte skulle komma i gång, vilket troligen hade gett oss 3-0. En seger mot AIK är alltid en seger även om den avgjorts vid ett kommittésammanträde.

En annan dag kanske jag kan kombinera förnuft och känsla. I dag regerar känslan.