Om inte annat artar sig det här till skånefotbollens sämsta år sedan 1966, då MFF blev nia och Helsingborg tia i Allsvenskan. Skulle TFF åka ur och BoIS bli kvar på Superettans undre halva så bekräftar det bara bilden (tyvärr, Bunkeflos relativt sensationella framgångar är inte mycket till plåster på såren.)
Om det finns någon större historia bakom detta är inte lätt att veta. Att stockholmsfotbollens uppsving efter milennieskiftet hade med fotbollens medialisering och glamourisering att göra är det knappast snack om, sen kan bajenfans vara mot den "moderna fotbollen" så mycket den vill. Men i det skånska fallet vet jag inte vad sens moralen är, försåvitt man inte tycker att den allmänna dryghet som präglar både MFF och HIF är typiskt skånska egenskaper. Och då ställs man inför frågan varför den plötsligt blivit så skadlig just i år.
26 september 2007
Vi klarar oss nog ändå... inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
I MFF:s fall är det väl den närmast makalösa övertron på Daniel och Anders Andersson.
Både HeIF och MFF drivs av bilhandlare. De driver sina klubbar som om det vore ett dataspel - där det viktigaste är att köpa och sälja spelare.
Det är en klyscha, som antagligen stämmer, men kontinuitet är ett av de bästa recepten för framgång. Nu kan man i och för sig hävda att lag som AIK har en liknande spelaromsättning utan att tappa i slagstyrka. Skillnaden mellan AIK å ena sidan, och HeIF och MFF å andra sidan är att AIK i högre grad verkar utgå från vilka spelartyper tränaren vill ha, medan skånelagens bilhandlar-typer mest köper och säljer efter eget huvud...
Vad det gäller TFF och LaBois är väl allt som vanligt ungefär?
/Flugan på väggen
Sanjay: smaken är delad. Själv tycker jag att de två är oerhörda stöttepelare medan andra levererar löjligt lite i förhållande till vad de värvats för. En viss högeryttermittfältare t ex. Inte många rätt där. Anfallsparet ska båda kunna göra 10 mål var per säsong tycker man också.
Men jag vet absolut inte vad jag ska säga om HIF. Nu är det sagt: HIF tippade jag som ETTA inför säsongen!
Jag vill ju av diverse egoistiska skäl hellre se TFF än BP (eller för den delen ÖSK) kvar i allsvenskan. Men jag lär inte hålla tummarna för TFF i sista omgången. Med lite flyt har de grejat kontraktet och mitt lag kan skjuta de sönder och samman...
En sak till om TFF: min vän MFF:aren är övertygad om att Prahl-Westerberg är en kanonlösning för TFF. Helt säkert, men det är rätt stor skillnad ifall TFF blir degraderade...
"Vi klarar oss nog ändå" - den mest skånska låt man kan tänka sig är författad av Lasse Dahlqvist som är mer göteborgsk än ...Kurt Olsson.
studiomannen: Det vore sannerligen en mardröm om jag i sista omgången tvingades välja mellan nerflyttning för TFF eller förnyat kontrakt på bekostnad av guld till AIK eller Djurgården. Ytterligare ett skäl att hålla tummarna för Kalmar FF. (Och i nödfall för Elfsborg/IFK Göteborg).
Jesper, jag undrar om du möjligen skulle vilja ställa upp och svara på 3 snabba frågor till en liten artikelserie vi har på SvenskaFans? Du kan kontakta mig på super_mohikan(a)yahoo.se om du är intresserad.
I övriga frågor har jag som TFF:are bara en sak att säga: mörker!
henrik: Har mailat, maila annars mig på hogstrom.barnekow@swipnet.se
Det är möjligt att fotbollen genomgått en särskild medialisering och glamourisering just vid millennieskiftet. Min känsla är dock att denna förhöjning av spelet till business pågått ända sedan den första inignerade rösten höjdes om att spelarna tjänar för mycket. Och det var väl ungefär 1885 eller något sådant.
När det gäller Stockholmsfotbollens uppsving (somjag givetvis inte månar om generellt) tycker jag att det inte är mer än rätt att ett publikt engagemang avspeglar sig i framgång. Det är helt enkelt rimligt att klubbar med höga publiksiffror slåss i toppen.
Jag menar inte att man ska sätta likhetstecken mellan snittpublik och medaljer, men att många människor bryr sig om en klubb och visar det genom att gå på matcher bör givetvis vara en faktor (av flera) i framgångens formel.
Jag bryr mig personligen mer om Hammarbys framgångar, än om AIK.s eller DIF:s motgångar. Om det faktum att vi slog Elfsborg är till hjälp för någon anan klubb, som jag inte råkar vara överförtjust i är inte helt betydelselöst (det är snarare synd...), men definitivt sekundärt i sammanhanget.
M.a.o. - jag förstår inte ens hur man kan tänka tanken att välja mellan sitt favoritlags framgång, och något annat lags motgång.
Så länge inte IFK Göteborg vinner så sover jag gott. Det vore sannerligen outhärdligt.
hagström: En utredning visade häromveckan att en betydligt större procentandel av Trelleborgs befolkning går på TFF:s matcher än stockholmare på Hammarbys (AIK:s/Djurgården). Störst representation av lokalbefolkningen kunde, om jag minns rätt, Elfsborg skryta med. Annars är det enda rimliga som alltid att prestationen på plan avgör. Dessutom undviker du frågan. Ni stockholmslag har haft högre publiksnitt än exvis Halmstad sedan urminnes tider - hur kommer det sig att det började fälla utslag just på 2000-talet, samtidigt som den "moderna fotbollen" uppstår?
För mig är det enkelt. Jag vill aldrig att något annat lag ska vinna än mitt. Mitt lag är Blåvitt som är bäst genom tiderna och alla vet ju om det, vilket rimligen är skälet till att sanjay inte vill att de ska vinna.
Som sagt: jag vill inte att något annat lag än mitt ska vinna, men ska jag nödvändigtvis dra ett lag jag inte vill ska vinna så är det Djurgården. Det har varit alldeles för många sagoberättare som tror att DIF revolutionerade fotbollen nu på 2000-talet. Det är däremot kvalificerat nonsens. Laget är trevligt att titta på, men det är hajpen kring som gör att det blir outhärdligt. Bra mycket värre än bohem-söder-kulturstämpeln på Bajen. Bajen vet man ju i alla fall var man har. Nämligen bakom sig...
:-)
Jesper
Procentandelar?? Den var desperat! De ger dig knappast mat på bordet.
Men svaret på frågan om vad som har hänt på 2000-talet är TV. Det började med att fotboll blev rumsrent, fler folk kom på matcherna och bevakningen i tidningarna blev större än en liten notis. Därefter blev det helt plötsligt möjligt att se lite allsvensk fotboll på TV, och slutligen utvecklades det till att alla (som vill betala) kunde i stort sett alla allsvenska matcher.) Det gjorde att framför allt storstadslagens budgetar mångdubblades. Dels genom publik, men framför allt genom sponsorintäkter.
Lag som HBK och KFF kommer alltid att kunna sticka upp genom smartness, men de kommer inte att kunna bli några konstanta topplag år efter år.
Elfsborg lever på "lånade pengar" i form av ett sanslöst kapitalstöd från externa finansiärer. Frågan är hur länge det håller? De har fått upp publiksnittet och intresset för klubben, men till skillnad mot storstadslagen riskerar de att tappa allt så fort de gör en dålig säsong.
Varför inte MFF lyckats i samma utsträckning som stockholmslagen tror jag är en inverterad variant av varför HBK lyckas. De saknar "smartness" i klubbledningen. Så fort MFF lyckas fasa ut Borg och Madsen kommer de att bli riktigt farliga.
IFK har under 2000-talet lidit av en enorm baksmälla, men tack vare ett solit grundintresse och storstädning i styrelse/ledning så är man nu på väg tillbaka.
(Detta trots att jag snarare ser Göteborg som en stor småstad än en liten storstad.)
Det var i alla fall mina tankar.
fluga: Ett bestickande resonemang. Som ungefär var vad jag menade, tror jag, med uttrycket "medialisering och glamourisering". Resonemanget med procentandelar var mer för att de kontra de moraliska brösttoner jag av någon anledning alltid tycker mig urskilja när Hagström för Bajen med publik på tal... Faktum är ju, precis som du säger, att MFF om några har ett publikstöd och en lokal förankring att falla tillbaka på, bara det att de har lyckats fuska bort det... Likadant med HIF, fast i mindre skala.
HBK är väl i stort sett ett topplag år efter år? Betydligt mer konstanta än AIk under 2000-talet.
Det kan gå fortare än så för MFF. Kan, säger jag. Inte för att jag tror på det, men...
Det som krävs är att Borg och Madsen enas om EN linje, EN arbetsmetod, EN väg att gå...
Och inte vinglar från Thijssen (gladfotboll) till Roland A (inte-så-glad-fotboll), Micke A (gladfotboll), Prahl (inte-så-glad-fotboll), Åkeby (gladfotboll) och var tredje år inte har en trupp som passar för ändamålet.
Grovt generaliserat. Jag vet. Men grundresonemanget står jag fast vid.
Jesper: min teori är snarare att Stockholmslagen har underpresterat efter andra världskriget (även om Djurgården skulle kunna ses som ett undantag med två guld under 50-talet och två under 60-talet)och att vi nu börjar få en mer "normal" fördelning av SM-gulden. Om man tittar på de flesta länder, särskilt de med befolkningssiffror liknande Sveriges, är det vanliga upplägget att huvudstaden (alternativt landets största stad) dominerar bland titlarna.
Sen är jag inte särskild imponerad av den där "guilt-by-association"-argumentationen. (Hagströms moraliska bröstton som du "tycker dig urskilja", vafan svarar man på sånt?)
/M Hagström
hagström: ledsen om jag uttryckte mig respektlöst. Frågan har fått en tendens att bli favorittvisteämnet i vårt lilla familjekäbbel och i sådana kan man tyvärr ibland uttrycka sig hårdare än mn skulle gjort mot en främling.Förlåt, gode man! Jag anser dock att det ÄR en moraliserande ståndpunkt att det skulle vara "rimligt" att höga publiksiffror gav framgångar på plan.
Men alla åsikter om att kvaliteter utanför spelet skulle berättiga till bättre resultat är moraliserande och jag har en hel del sådana själv - vill t ex att Halmstad ska vinna guld för att Janne Andersson är sympatisk, eller att lag om har lägre publiksiffror och därför svårare förhållanden ska ha framgång. Ja, om sanningen ska fram skulle jag föredra att Djurgården vann framför AIK (om jag genom någon hemskt scenario blev tvungen att välja) bara därför att jag som barn tyckte att Djurgården var tt fint namn...
Flugan har flera poänger.
Och Djurgårdare skrattar väl fortfarande efter kvitteringen på Grimsta.
Frågan är ifall de kan tänka sig att bli bajare för en dag nu på måndag?
Jag fattar inte riktigt varför Studiomannen och andra har så svårt för Djurgården. Det är väl ingen (i varje fall ingen som kan lite om fotboll) som skulle hävda att det är kontinuiteten i a-truppen eller spelupplägget som gör att klubben har chans på fjärde guldet på sex år.
Men samtidigt så är det förstås inte en slump. Det som många andra klubbar saknar är en riktigt bra ledning, som kan business, som vet hur man bygger en vinnarkänsla, och som ser själva laget som en av komponenterna i den helhet som en fotbollsförening utgör. Jag vill inte hemfalla åt rena hyllningar, men jämför Lundqvist med tex Borg eller Appelqvist. Det säger sig självt vilken klubb som går bäst på lite sikt. Eller läs i senaste offside om hur det fungerar i Helsingborg, kanske det tydligaste exemplet på att killarna på plan bara utgör en liten del av ett fungerande koncept.
Jesper: jag blev nog mest irriterad över debattmetoden att besvara ett inlägg med att skylla på en tredje parts sätt att argumentera. Nåväl, ett och annat hugg ska jag väl tåla.
I sak vill jag ändå fortsätta hävda att det finns en massa saker utanför spelet som möjliggör framgång och att det är en naturlig ordning. Sen den dagen då den förste spelaren lämnade sin moderklubb för att spela för ett annat lag har det varit så.
Här är förresten de irländska sporterna under GAA (Gaelic Athletic Association), dvs hurling och gaelic football, ett intressant undantag. I dessa sporter är det inte tillåtet att spela för annan klubb eller county än där man startade. Det gör att den lokala samhörigheten med spelarna har kunnat bibehållas på ett suveränt sätt. När en klubb eller county vinner en stor titel känner folket runt omkring verkligen att det är "vi" som har tagit hem det.
Det här är en starkt bidaragande orsak till att GAA-sporterna kunnat hävda sig gentemot den framvällande brittiska fotbollen.
För att återvända till huvudspåret: du har antagligen rätt i att det finns en viss moralism i mitt resonerande kring Hammarby som publiklag. Jag erkänner att jag är stolt över att ha varit med och byggt upp/förvaltat en kultur kring klubben - en kultur som gör Hammarby intressant att visa i TV-sändningar och intressant att sponsra. Därmed har jag varit med om att skapa de förutsättningar som krävs för att nå framgång.
hagström: parallellen med GAA är anledningen att jag personligen är mer intresserad av landslagsfotboll än klubbdito: det faktum att man inte kan värva spelare gör att Sverige fortfarande kan slå Spanien och Skottland besegra Frankrike.
Jesper: är det därför det spelar en brasse i japanska landslaget? ;-)
Ja, jag bara jävlas lite. Sorry.
neander: och i Tunisien, Kroatien, Portugal för att inte tala om ett gäng andra jag säkert har glömt. Men poängen är att de aldrig hade spelat där om de haft minsta chans tt spela i Brasiliens landslag och inte FÅTT spela där om de någonsin gjort det...
Pierre: DIF är sannerligen ett klassiskt lag som hade fina perioder även under 50- och 60-talet. Inget snack om det. Men när vi här i väster och även nere i Skåne läser i tidningar om att hjulet uppfunnits på Stockholms Stadion är man förbannat historielösa. Rätt ska vara rätt. Djurgården i sig är ett lag som spelar väldigt attraktiv fotboll i sina bästa stunder och dessutom är deras supportrar inte värre än flera andra lags. Det är mediahajpen kring DIF efter millennieskiftet som stör mig svårt. DIF är ett givet storlag nu, men när tidningarna snackade om fotbollsrevolution skakades det på huvudet på läktarna på Ullevi och Malmö Stadion.
Nu vet jag inte vad jag ska säga efter dagens resultat. Jag hade inte i mina vildaste fantasier trott att Gais skulle tagit en poäng borta mot AIK. Slår Bajen mina blåvita imorgon lutar det onekligen åt Djurgården.
För övrigt kan Kalmar-AIK i sista omgången bli en rysare!
Mitt tips inför Kalmar FF-AIK:
AIK får minus tre poäng.
Jesper:
Våra drivkrafter kanske inte är så olika egentligen. Du kan inte helhjärtat känna för en klubbfotboll som i så stor utsträckning handlar om pengar. Jag kan inte känna för landslaget som för min klubb därför att en landskamp inte förmår ge mig en känsla av gemenskap med laget och dem runt omkring.
studiomannen: helt rätt. Ser man till meriter under det senaste halvseklet är Djurgården det enda lag, förutom MFF och Göteborg, som kan kallas storlag (dvs att de haft flera sammanhängande perioder då de dominerat Allsvenskan). Däremot har de aldrig haft jämförbara framgångar i Europa.
hagström: Så är det naturligtvis - vi är båda fotbollsmoralister, fast med lite olika utgångspunkter. Det är alltid de som kommer i tvist med varandra...
studiomannen: Förresten blev jag också förbluffad över AIK:s poängförlust. Låt oss se om också IFK Göteborg kan överraska mig genom att klå Bajen.
Pang! Pang! Pang!
Skicka en kommentar