American beauty

Den enda landskamp mot USA jag minns personligen spelades i januari 1994. Det var den så kallade "Joe Robbie Cup" i Miami, jag såg den i mitt studenkök på Lappis och gladdes åt att Mats Lilienberg gjorde mål och att 3-1-segern ändå antydde att vi kunde ha vissa chanser i sommrens VM. Där vi ju fått vad som då ansågs som en mycket svår lottning mot Brasilien, 1990 års VM-sensation Kamerun och ett Ryssland som fortfarande levde på den respekt Sovjetunionen samlat på sig under åren. Ur ett historiskt perspektiv är det väl Kennet Anderssons insats som blev mest betydelsefull (det var här han spelade in sig i VM-truppen efter sin misslyckade period i Mechelen), om man inte vill räkna det faktum att Jesper Jansson gjorde sin enda landskamp. Så här såg laget ut, i alla fall (och ja, det är rätt som ni tänker, att Niclas Alexandersson har alltid funnits...): Lasse Eriksson - Pontus Kåmark, Magnus Erlingmark, Jesper Jansson, Micke Nilsson - Jesper Blomqvist (Anders Limpar 59), Stefan Rehn, Henrik Larsson, Niclas Alexandersson (Stefan Landberg 73) - Kennet Andersson (Niclas Kindvall 77), Mats Lilienberg.

Men om vi snackar historisk betydelse är det en helt annan USA-landskamp som måste lyftas fram. Det är ett ganska bortglömt faktum, men fotbollsdvärgen USA har faktiskt spelat en avgörande roll för utvecklingen av svensk fotbolls identitet. Det var precis 91 år sedan idag, den 20 augusti 1916, Första världskriget rasade och det amerikanska landslaget gjorde sin första "federationsmatch" någonsin på europeisk botten mot det neutrala Sverige på Stockholms stadion. För svensk fotbolls vidkommande var detta en tid när det enda man tänkte på var att besegra grannen och läromästaren Danmark - sedan 1913 hade man försökt fem gånger, med fem nederlag och målskillnaden 0-24 som nedslående resultat. Det debatten gällde var hur danskarna skulle överlistas - skulle man försöka övervinna dem med deras egen tekniska kortpassningsstil (den dansk-skotska modellen, som den dåförtiden kallades) och var det rätt att, som man för det mesta hade försökt göra, ta ut landets elva bästa spelare mot danskarna, trots att motsättningarna mellan stockholmsk och göteborgsk fotbollskultur på den tiden var enorma.

Mötet med USA blev en rejäl tankeställare. Alla som var på plats på Stockholms stadion kunde nämligen se att amerikanarna var underlägsna svenskarna i nästan varje fotbollstekniskt hänseende. De hade till och med en tränare, Harry Armstrong, som inte visste någonting om fotboll, utan var helt specialiserad på konditionsträning. Ändå vann de med 3-2, tack vare en lagmoral och en fighting spirit som svenskarna inte kunde mäta sig med. Hemmalaget ställde nämligen upp med ett blandsvenskt bastardlag som för övrigt såg ut så här: Frithiof Rudén, Djurgården - Valdus "Gobben" Lund, IFK Göteborg, Henning Svensson, Gbg - Ragnar Wicksell, Dif, Konrad Törnqvist, Gbg, Louis Groth, AIK - Harry Magnusson, Örgryte, Caleb Schylander, Gbg, Karl "Köping" Gustafsson, Dif, Erik Hjelm, Gbg, Josef Appelgren, Öis. (I förbigående sagt kan man inte bli annat än imponerad av ett namn som "Caleb Schylander")

Det blev en aha-upplevelse för den svenska landslagsledningen. Harry Armstrong anställdes på stående fot för att drilla det svenska landslaget inför matchen mot Danmark senare på hösten, det landslaget togs ut enbart bland spelare från stockholmsklubbarna, eftersom laganda nu ansågs viktigare än den individuella kompetensen, och skickades ut i skärgården på intensivträning i ett par veckor före matchen. Danmark besegrades med 4-0.

Och på den vägen är det. Om ni beklagar er över Lagerbäckmodellen, om ni muttrar över det tänkande som ofelbart tar svenska landslag till slutspel men sällan låter dem glänsa, om ni lite avundsjukt sneglar på danskarna som kan få stryk med tre mål i ena matchen och bjuda upp till episka matcher mot Brasilien och Italien i nästa, då har ni möjligheten på onsdag att bua åt idéns upphovsmän. Men om de kan förse oss med tillräckligt med inspiration för att klå dansken en gång till, då bryr åtminstone inte jag mig om hur spelet ser ut.