Ring själaringning över land och vatten

Nyårs-CD:n är bränd. Jag fick med "Soldier's Joy" med Nitty Gritty Dirt Band, "Muskrat Ramble" med Louis Armstrong, "Whipping post" med Allman Brothers, "Joy" med Lucinda Williams och den oumbärliga "Islands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers. Jag fick också med "Jag tror jag är kär" med Bob Hund, andraspåret på CD-singeln "Nu är det väl revolution på gång" och den låt som just nu gör mig gladast när jag lyssnar på den. Fick någon fotboll mig att känna mig så i år? Ja, Fredrik Ljungbergs mål på Paraguay och så det där otroliga 2-0-målet mot Spanien. Men det är som med fotboll som med musik, jag hinner inte ha koll längre, det finns ingen chans att se alla matcher, läsa alla bloggar och följa alla rykten. När folk snackar om Zlatans matcher i Inter känner jag mig lika out of it som när jag ser all musik de rekommenderar på Rootsy. Hur fan hinner de?
Jag vet inte. Bara för att så ska vara tänkte jag ändå räkna upp DE BÄSTA BÖCKER JAG HAR LÄST I ÅR SOM JAG INTE HADE LÄST FÖRR. De är

Memoirs av Kingsley Amis, som nog kvalar in som den roligaste bok jag läst genom alla tider.

I married a communist och Everyman av Philip Roth, som för att använda ett slitet ord är de mest gripande böcker jag läst på länge. Det som imponerar på mig är Roths förmåga att berätta en historia helt genom tillbakablickar, utan mycket dialog, och ändå hålla farten uppe hela tiden. Hemligheten? Stil. Prosa. Alla journalister borde läsa dem, för Roths ämnen är i grunden realistiska: hans syften är att berätta om människor som skulle kunna ha funnits. Det fanns en tid när litteratur och journalistik befrukatade varandra och den tiden borde komma igen.

The year of magical thinking av Joan Didion. Som ovan, fast Didions avlidne make faktiskt har existerat i verkligheten.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Hans sätt att i jagform berätta en historia över berättarens huvud. När jag läste hade jag svårt att bestämma mig: funkar detta eller ej? Kan butlern verkligen berätta allt detta utan förstå vilket intryck det han berättar gör på åhöraren? Jag glömde bort de invändningarna medan jag läste.

Skuggan av ett brott av Helena Henschen. Återigen ett litterärt sätt att behandla en verklig händelse som gjort djupa personliga avtryck.

Moab is my washpot av Stephen Fry. Dito. Självbiografi, till och med.

Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Likaså.

Love, poverty and war av Christopher Hitchens. För den briljanta prosan. Störig, spränglärd, subjektiv journalistik at its best. Om Jan Guillou skrev en fjärdedel så bra som det här skulle han ha rätt att kalla sig litterär hantverkare, istället för litterär taylorist.

Ingen fotboll. Varför skriver ingen om fotboll så som Hitchens skriver om Route 66, Didion om sitt långa äktenskap eller Kingsley Amis om litterära kändisar han träffat på? Fråga mig inte.

Bara för att ni ska få ett begrepp om hur lite jag hänger med tänker jag essutom tala om att de tre bästa skivor jag hört i år och inte har hört förr är "Shotgun Willie" med Willie Nelson, "Marquee Moon" med Television och "Just beyond the river" med James Yorkston och The Athletes.

Och så har jag inte mer att säga än att önska alla TRE HÖRNOR STRAFF-läsare ett riktigt

gott nytt år

både fotbollsmässigt och annars.