Två dagar efter matchen och det börjar redan handla om Zlatan igen.
Historien upprepar sig aldrig, men det slog mig precis nu att den match jag tänkte på, när jag satt på Råsunda i lördags, var segern över England hösten 1998.
Precis som nu var Sverige hårt kritiserat, precis som nu mötte vi ett haussat och omsvärvat stjärnlag (Michael Owen var då underbarnet som just hade gjort ett otroligt mål på Argentina i VM) och precis som nu vann vi efter en kollektiv utladdning (där Ljungberg och Mjällby steg fram precis som Petter Hansson och Elmander nu gjorde). Och precis som då handlade mycket av snacket om den Z som inte var med. Man glömmer det lätt i efterhand, men Pär Zetterberg skulle ju ha varit med i detta Lars-Tommys första tävlingslandskamp: han föll offer för en insulinchock precis innan match. Kanske var hans frånvaro en förutsättning för den kollektiva kämpainsats som följde. Och säkert gjorde den det lättare för Lars-Tommy att tänka bort honom ur landslaget under den schism som följde.
Det är lätt att föreställa sig att detsamma kan bli fallet med dagens stora Z. Matchen mot Spanien visade att hans deltagande inte är en förutsättning för en stor svensk insats, ja att vissa stora svenska insatser troligen bara är möjliga utan honom. Ändå finns det en annan typ av stora svenska insatser som bara är möjliga med Zlatan på plan. Lars-Tommys Z-befriade kollektiv havererade ju ömkligen när det väl kom till EM 2000. Precis som Zetterberg bör Zlatan finnas som resurs, men frågan är om han, och den mediala logik som finns runt honom, tillåter att han används som resurs. Lagerbäck skulle aldrig kunnat peta Zlatan före Spanienmatchen, precis som han och Söderberg aldrig skulle petat Zetterberg till att börja med för åtta år sedan. Men går det att använda honom som avbytare? Är Lagerbäck tillräckligt stark för att ha med Zlatan i en trupp och hålla möjligheten att bänka honom öppen och är Zlatan mogen nog att finna sig i en sådan möjlighet? Jag skulle vilja tro det, men jag tvivlar.
09 oktober 2006
Skuggan av Z
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Min förhoppning är snarare den att den Zlatanfria uppvisningen mot Spaninen leder till att han börjar löpa mer i djupled igen, vilket han gjorde väldigt mycket under sina första år i landslaget och slutat mer efterhand. Det beror antagligen på att han fått en annan roll i Juventus och också anammat den, targetrollen, också i landslaget, detta med Lagerbäcks samtycke. Sedan är han i och för sig markant tyngre nu, Zlatan.
Ja, Lagerbäck brukar framhäva Zlatans tyngd (20 kg mer än Henkes på den tid de var anfallsduo) som en faktor man inte får glömma bort när man bedömer hans defensiva löpningar.
Det hindrar inte att det är angeläget att landslaget, (och Zlatan) bemästrar den mediala dynamik som alltid sätter in när en spelare ställs utanför laget. Den rasar nu kring Kim Källström. Det börjar redan höjas röster (inte bara Isobel, utan även den ständigt lika grälsjuka stämma som tillhör Jan Majlard) för att Källström ska bojkotta landslaget under Lagerbäck.
Jesper: Där tycker jag i så fall att det är rimligare att bojkotta på Zlatans grunder, att han tyckte Lagerbäcks regler och konflikthantering var skit. Att bojkotta för att man ser det som sin rättighet att finnas i startelvan är bara larvigt. Särskilt sedan det gick hyfsat utan Kim, Lagerbäcks beslut visade sig vara fingertoppsklokt.
Goesta: Det problematiska med Zlatans grunder är att han först ber om ursäkt för att han har gjort fel, men sen ändå tjurar och stannar hemma för att han tycker sig vara orättvist behandlad. Det tycker jag är en omogen och prestigefixerad sida av honom, låt vara en med ärorika litterära traditioner (Achilles i tältet). Skillnaden är att grekerna fick komma krypande till Achilles för att de fick så mycket stryk av Hektor...
Men vad jag tycker är intressant är att även bortsett från rätt eller fel (alla är väl i princip ense om att det är tränarens ansvar att ta ut laget och att en spelare måste finna sig i att sitta på bänken) så finns det en medial dramaturgi som hela tiden försöker spela på det naturliga missnöje en bänkad spelare måste känna, som försöker framkalla "bitterhet", "kritik" och "schismer" där minsta lilla ansats till detta finns och som därför varje storlag nuförtiden måste ta hänsyn till. Och det är klart, annars blir det inte intressant. "Iliaden" skulle inte ha blivit stor litteratur om Agamemnon varit Lagerbäck och Achilles Niclas Alexandersson. Men det måste ha sina sidor att försöka jobba under sådana förhållanden...
Jesper: Att be om ursäkt för sitt brott måste inte nödvändigtvis innebära att man godtar utdömt straff. Även om också jag tycker att han borde accepterat och utan gnäll anslutit till truppen inför Spanien-matchen. Brittiska fotbollsskribenter skulle samtliga kallat Zlatans frånvaro för en blessing in disguise, och på sätt och vis kanske det är så för både Zlatan och landslaget, båda parter behövde en paus från varandra.
Ja, men fanns det någon alternativ bestraffning, när väl regelbrottet blivit offentligt? Jag tror det handlar om det gamla vanliga rädda-ansiktet-fast-man-vet-att-man-har-fel-köret. När min fru påpekar nåt som jag inte har gjort i hushållsarbetet brukar min omedelbara reaktion alltid vara att hon visserligen har rätt i sak, MEN 1) att det alltid är jag som går på Prisextra och handlar 2) att hon säger till i fel tonfall 3) något annat liknande. Hemskt, men sant. (Dessutom började jag betala tv-licens först när tv-pejlingen kom hem till mig, på min födelsedag.)
Skicka en kommentar