Petter Hansson, olé, olé, olé

Vad missade ni, ni som inte var på Råsunda? Vad missade ni, ni som såg på tv istället?
Ni missade alla de svenska supportrar i hockeytröjor och tramsiga hattar som började samlas vid Fridhemsplans T-banestation vid halvsjutiden på kvällen (ni hade förmodligen aldrig kunnat ana att flera av dem fortfarande bar landslagstöjan från det tidiga nittiotaler, den med egendomliga brandgula fält och SPARBANKEN diagonalt över bröstet. Ni missade de svenska flaggorna med "Norrfjärden", "Barnarp" och "Kulltorp" i korset, ni missade försöket att göra vågen och ni missade talkörerna som skanderade "Svääär-ö-je" och "Vi är svenska fans allihopa" som om Råsunda hade förflyttats till just Norrfjärden eller Kulltorp. Ni missade en extremt enerverande kvinnlig speaker som pratade om "de spanska killarna" och sa sånt som "Ska vi slå Spanien ikväll? Vad säger ni i publiken?" och ni missade Håkan Milds flint, som tittade upp mot oss från ett par bänkrader längre ner.
Och ni missade månen som vandrade in och ut bland molnen ovanför Norra läktaren och som hela tiden fick mig att tänka på Hank Williams rad: The moon just went behind the clouds to hide its face and cry.
Däremot såg ni nog, lika tydligt, som vi på Råsunda, att månen inte hade någonting att gråta över, ingenting att gömma sitt ansikte för. Ni såg nog att detta uträknade Sverige, Petter Hanssons Sverige och Marcus Allbäcks Sverige, var precis lika bra som det alltid har varit när det har varit uträknat och utdömt och fått lov att spela mot ett sydeuropeiskt stjärnlag. "Det är ändå nåt fel på svenska fotbollsspelare", sa den alltid lika kloke Ystén till mig efter en kvart. "De älskar det här som alla andra hatar, att jaga i sidled på mittfältet!" Niclas Alexandersson älskar det, Tobias Linderoth älskar det: visst personfierar Linderoth Lagerbäcks hedersbegrepp "riskminimering", visst dröjer bollen alltid ett par sekunder extra vid hans fötter, eftersom han alltid måste bedöma om alla medspelare är i en sådan position att han kan riskera en passning, men när man ser honom jaga i hälarna på en spansk mittfältsstjärna, med en löpstil som om han tappat en tusenlapp i hård blåst, då förlåter man honom allt sånt. Och när man ser Micke Nilsson vinna varenda närkamp, då förlåter man honom den gången när han i bra kontringsläge, efter en spansk felpassning, avbryter löpningen vid mittplan och slår en passning snett bakåt, eftersom han bedömer att det blir för riskfritt. Det är inte romantiskt himlastormande, det är snarare - Lagerbäck använde ordet två gånger vid presskonferensen efteråt - "prickfritt", men det är den spelstil som Sverige alltid har triumferat med, det är den spelstil Sverige triumferade med i dag igen, och flera av oss som har önskat ett "nytt" Sverige inser då att vi bara har önskat oss att få det gamla tillbaka. Vi kanske bara har önskat oss att runstenen Petter Hansson, på det mirakulösa sätt han nu gjorde, skulle få fötter, och plötsligt börja hoppa upp och nicka bort varenda inlägg som kom i hans väg.
Dessutom utesluter det inte romantik. Vad ska man kalla Johan Elmanders insats? Vad ska man kalla hans sätt att galoppera fram som en jävla hingst tvärs igenom Puyol och hans världsberömda kamrater och fyra av jätteskott i ribban? Spanien ställde sin backlinje vid mittplan, för att de aldrig hört talas om Elmander, för att de är ett sydeuropeiskt världslag som inte behöver bry sig om vilka motståndarna är och vad de heter, och det var en arrogans som straffade sig. Tennisstjärnan Rafael Nadal, som var slående lik Björn Runström, satt bredvid oss med sina kompisar och de blev alltmer desperata - vamos, coño! skrek de, och falta! så fort någon rödtröja ramlade innanför straffområdet och Muy bien! Bravo! ropade de ironiskt till linjemannen så fort han vinkade av någon svensk för offside. Vi får erkänna att Elmanders mål var offside. Vi får erkänna att vi hade en jävla tur när spanjorerna trummade på som mest och Rami Shaaban tog samma steg som Petter Hansson och Elmander, rakt in i de svenska fotbollshjältarnas pantheon. Men framför allt får vi erkänna att sekvensen som började med Linderoths räddning å mållinjen, fortsatte med Källströms pass till Chippen och slutade med Allbäcks 2-0-mål var en av de mest vidunderliga som skådats i svensk landslagshistoria och att det är skönt, att det är oändligt skönt, att ha det gamla Sverige, att ha Lagerbäcks "prickfria" Sverige tillbaka. Ett Sverige utan Henke, ett Sverige utan Zlatan, ett Sverige utan Kim Källström och till slut även ett Sverige utan Fredrik Ljungberg. Vem kunde ana att detta skulle vara det Sverige som fick månen att titta fram bakom molnen och skina över Råsunda stadion.
Mina vänner, ni skulle varit där.