Lars Lagerbäck skulle nog aldrig erkänna något revanschbehov gentemot pressen. Det skulle innebära att han låtit sig dras in i deras spel, låtit sig lockas till en debatt där förutsättningarna dikteras av människor och intressen han inte respekterar. Men i lördags kväll, när han fick frågan om han mindes någon match där Sverige gjort en lika bra försvarsinsats, då var svaret ändå ett debattinlägg i sig: "Ja, mot Trinidad i VM och i de två matcherna mot Kroatien i kvalet". Kvalets båda förluster, alltså, och den VM-match som allmänt dömdes ut som ett misslyckande. Det var en lågmäld deklaration som betydde: jag ställer inte upp på era definitioner. Jag tänker inte gå med på att kalla en match för "fiasko" om den ur min synpunkt inte är det. Man kan svära sig blå i ansiktet över den envetenheten, och man kan med en mikrofon i handen ägna hur mycket tid som helst åt att försöka få honom att ändra den attityden, men det är också den som ligger bakom resultatet i lördags.
När jag intervjuade Roland Andersson i somras talade han om hur han reagerat när han såg Franz Beckenbauer omfamna Jürgen Klinsmann efter bronsmatchen i VM. "Jag höll på att kräkas. När man vet hur Beckenbauer höll på att hugga huvudet av honom före VM. Fotbollen är en så jävla förljugen värld. I ena sekunden är man en idiot om man bor i Kalifornien och tränar Tyskland och nu är det plötsligt genialt att ha bott i Kalifornien och ha tränat Tyskland. Fotbollsjobb, det är att finnas i skiten varje dag, dansa en sommar kan alla göra." Jag antar att den världen kräver en viss personlighet, jag antar att den formar en viss karaktär.
09 oktober 2006
Den oföränderlige
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
När Lagerbäck sa det tänkte jag först: Han provocerar. Men sen kom jag att tänka på att båda målen i Kroatien-matcherna var på fasta situationer. Men fick jag välja höll jag nog Ungern-matchen före, den i Budapest där Mr Z gjorde sin senast bejublade insats i blågult.
Jag tror fortfarande att det delvis är en provokation. Så till vida att han säger: även om resultaten i de här matcherna blev vad de blev anser vi fortfarande att de var prickfria som defensiva insatser betraktade, och vi anser att detta är en relevant bedömningsgrund.
Samtidigt som jag tycker att Lagerbäck är lite rolig när han tar de tre matcherna som exempel - tycker jag också att han visar tecken på en långsinthet som är tråkig. Eller är det bara roligt? Jag får fundera på det lite...
PS verifiernings-ordet var "master". Jag reviderar allt och ger Lagerbäck rätt. Mot EM!
Det här med att ruva på det man uppfattar som oförrätter är ju ett speciellt psykologiskt dilemma, såtillvida att jag tror att ingen egentligen vill göra det. I mitt fall har jag märkt att jag brukar glömma bort dem om jag får tänka på lite annat ett tag. Men om man hela tiden träffar dem man uppfattar som förbrytarna, och de råkar ha till yrke att bedöma ens eget yrke, då tror jag att risken för långsinthet är stor...
jag tycker att detta berör frågor som förtjänar pannor i djupa veck: Vad är det att göra en bra match, egentligen? Både när det gäller ett lag och en spelare. LL säger att Sverige gjorde en bra match mot T&T, pressen säger nej. Vem har rätt? Finns det kriterier som kan avgöra? (statistik? men vi känner ju mark twains ordstäv om statistiken som den värsta sortens lögn)
Likaså enskilda spelare. Jag tycker inte att Anders Svensson gjorde en dålig match mot T&T (snarare att matchbilden gav honom en hopplös situation), och inte heller i genrepet mot Chile (han är inblandad i nästan varje närkamp kring i en diameter på 15 m kring mittcirkeln i första halvlek, och även om han inte vinner bollen så leder det ofta till att någon [läs: Linderoth] vinner bollen i andraläget). Och jag väntar fortfarande på att Kim Källström ska göra en riktigt bra landskamp. Men jag tycks ganska ensam om dessa uppfattningar. Betyder det att jag har fel?
Nej, och det är här skon klämmer. Men det är svårt att bilda sig en uppfattning när den offentliga diskussionen är så onyanserad. När LL säger att Sverige gjorde en "bra" match mot TT menar han delvis, tror jag, att väldigt stora delar av spelet gick precis som planerat, delvis vill han uttrycka offentligt förtroende för sitt lag. När pressen (och vi andra) säger att det var en "dålig" match menar vi att det blev 0-0 mot ett lag vi borde slå. Sedan blir det en hätsk strid mellan dessa båda definitioner, där den ena sidan försöker få den andra att ställa upp på sin egen, och om en (i det här fallet LL) ser sig besegrad bidar han bara sin tid för att i ett gynnsamt läge (som i lördags) hävda sin åsikt på nytt. När det gäller enskilda spelare, som i det tysta kan utföra ett arbete som den som ser spelet utifrån inte begriper sig på, blir definitionsfrågorna om vad som är "bra" eller ej ännu mer intrikata. Folk jag känner med många år på kvällstidningars sportredaktioner bakom sig brukar berätta om hur ursinniga allsvenska spelare kan vara över tidningarnas poängbedömning (som de upplever görs snabbt och på otillräckliga grunder, men som de tydligen inte kan låta bli att läsa ändå.)
Det påminner om...ja, politik. Kom borgarna egentligen till "dukat bord" 1976? Är det socialdemokratin som byggt den svenska demokratin eller är det det ekonomiska välståndet som gjort den möjlig? Är könsidentiteten i första hand av biologisk eller social natur? Etc..
I grunden handlar det ju också om att fotboll inte (trots vad man kan tro när man döms av Anders Frisk eller Miro Ukalovic) är en bedömningssport. En bra match är en match man vinner. Att göra mål och låta bli att släppa in dem är det enda som räknas. Det finns inget vidrigare än ärofulla förluster.
ja, det är väl som det brukar: fotbollen speglar livet i stort.. (för det är väl ändå inte tvärtom!?)
Skicka en kommentar