.

Hej då, nu flyttar vi!

2010-02-26T17:31:00.002+01:00

Allt har sin tid. Det första inlägget på Tre Hörnor Straff skrevs för ganska exakt 41 månader sedan och bar den ganska stenade rubriken: "The green, green 3-G-konstgräs of home".

Vi erkänner att det hade varit roligare med en roligare siffra än detta färglösa primtal. Men nu är det ju så, en gång för alla, att fotbollen inte följer gängse lagar, hur rund man än hävdar att bolluschlingen är.

Hur som helst. Det stundar ett VM. Vi kan ju skylla på det. Eller det stundar en Allsvenska. En rekordtidig Allsvenska. Det skulle också kunna vara ett bra skäl.

I vilket fall är det dags för Tre Hörnor Straff 2.0.

Jäpp. Just när ni trodde att ni blivit av med oss - då flyttar vi på oss och då klär vi oss dessutom i en något snyggare kostym.

Detta är således det sista inlägget på "Gamla Tre Hörnor Straff". Från och med nu hittar ni oss på den här adressen:

http://trehornorstraff.wordpress.com

Vi är också så in i helvetes i framkant att vi finns på Twitter, @trehornorstraff.

Så låt oss ses där ute, på de leriga och snöslaskiga försäsongsgrusplanerna och på den skinande, glansiga cybergräsmattan.

Forza!

Expert texpert

2010-02-24T18:04:00.002+01:00

Att observerandet förändrar det observerade vet varenda människa som lagt märke till hur lite det händer när journalistkåren har tagit sommarledigt. Det var något liknande i Champions League-matchens paus igår när de fyra experterna kastade sig över det de hade att analysera. Wenström, Flyborg, Rit-Ola och Sladjan: de var helt eniga om att Zlatan var ur slag, saknade självförtroende, "gömde sig" på plan. De visade bilder, de frös bilderna och satte kryss och pilar på dem, de läste upp procentsiffror och antal löpta meter. Det var säkert en möjlig tolkning av det som hänt dittills i matchen. Men det fick ett lätt parodiskt skimmer när Zlatan direkt efter paus räddade Barcelona mot de frejdiga tyskarna.

Det är väl som nåt gäng hjärnforskare ska tala om vad som händer när en människa blir lycklig, förälskad, engagerad. De kan beskriva de kemiska processerna; de kan inte tala om varför de äger rum. Att man kan analysera vad som händer när en fotbollsspelare inte har flyt är en liknande sak - man har liksom inte sagt mer än att så här kommer det att vara tills det förändras. Hur eller när det förändras, det vet man ingenting om.

Eriksson vs Lagerbäck

2010-02-22T10:08:00.005+01:00

En sak man kan roa sig med i väntan på fotbollssäsongen är att följa andra länders förbundskaptensjakt. Särskilt intressant blir det om de som jagas är samma namn som nyss var inblandade i det inte särskilt smidiga svenska tillsättandet.

Enligt en massa olika tidningsuppgifter, den här till exempel, är alltså Nigerias lista över kandidater till det vakanta uppdraget nere på fyra man; en är Lars Lagerbäck, en är Svennis (som återigen verkar ha anmält sig själv som kandidat snarare än blivit headhuntad).

Utöver svenskarna är det alltså serben Radomir Dujkovic och förre fransmannen Bruno Metsu som är heta. På den lite längre listan av kandidater fanns tills nyligen Glenn Hoddle och Arrigo Sacchi.

Dujkovic är en av fotbollsvärldens mest kringresande coacher, han har varit i Burma, Venezuela, Kina, Rwanda och en massa andra ställen.
Metsu har ett liknande CV, coachade ju Senegal när de slog ut Sverige ur VM 2002, och har sedan varit några vändor i arabvärlden.
Svennis börjar få en liknande meritlista, med uppdrag som rör sig allt längre från fotbollens epicentrum.

Och så Lagerbäck, den ursvenska, norrländska gymnastikdirektören, den typiske andretränaren som genom att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt lyckades nå ända fram till en egen förbundskaptensroll utan att egentligen ens vara påtänkt av det svenska förbundet, som en sorts fotbollens Leonard Zelig.

Å, vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen under de där intervjuerna. Tänk att få höra Leagerbäck sälja in sin spelmodell till Nigeria! På vissa sätt (sett till meriter med resursbegränsat landslag) är han den mest meriterade. Å andra sidan har han bara haft uppdragsgivare i Solna.

Man skulle misstänka att nigerianerna faller för någon av Metsu eller Dujkovic, eftersom de faktiskt vet ett och annat om den afrikanska fotbollen.

En sak som talar emot Svennis är att hans troligen starkaste minne från afrikansk fotboll är hur hans son Johan, under 2007 tränare för Kwara United, blev tvungen att fly Nigeria efter dödshot från fansen. Å andra sidan kanske de pröjsar bra, och då kommer ju saken i ett annat läge. Och så har ju Svennis den där luriga världsmedborgarcharmen som tycks gå hem i alla världsdelar, åtminstone en stund.

För Lars Lagerbäck talar... att det känns så fullständigt apart. Om Nigeria verkligen vill ha en nystart efter den stackars Amodu (som alltså för andra gången får kicken efter att ha fört Nigeria till VM) kommer vi att få se ett VM i Sydafrika där Lars Lagerbäck hyllar lagets offensiv efter 0-0 mot Grekland, ber Obafemi Martins läsa på i pärmen före inhoppet och bjuder på semlor i händelse av seger.
Det vore en extra krydda för VM.

Tjalle Mild lever

2010-02-21T16:40:00.003+01:00

1964, året innan jag föddes, fick "Tjalle" Mild, Djurgården, Guldbollen för att ha tagit sin klubb till SM-guld och gjort ett antal landskamper dessutom. Samma år var han med i det svenska hockeylag som tog OS-silver i Innsbruck. Det var, såvitt jag vet, senaste gången en allsvensk fotbollsspelare tog medalj i vinter-OS, och det utspelade sig givetvis på den tid när säsongerna för fotboll och vintersporter var ordentligt uppdelade.

Det där var förpassat till det förflutna redan när jag kom till medvetande. Ändå fanns säsongsuppdelningen kvar och jag upptäcker att den sitter djupt i mig, trots att fotboll numera kan ses på tv året om och trots att jag tappade intresset för hockey under Canada Cup 1987, när kanadensarna tilläts misshandla de överlägsna sovjetryssarna sönder och samman utan att nån lyfte ett finger, och för skidor på 90-talet när de helvetes norrbaggarna började härja. Det känns faktiskt riktigare att se Helena Jonsson skjuta bort sig just nu än att låtsas intressera mig för Manchester Uniteds göranden och låtanden. Tjalle Mild, du lever i mig.

Forza Bajen siempre?

2010-02-20T22:11:00.004+01:00

Beskedet om Eguren till AIK var ännu en käftsmäll. Man ska förstås vara rationell och förstå att elitspelare (särskilt utländska legionärer) i första hand tänker på sin egen karriär osv yada yada. Men varför ska man som supporter inte få vara besviken på spelare som sviker ens förhoppningar? Det kommer att göra ont att se en spelare i AIK-tröja som jag älskade att ha i mitt eget lag.
Jag förstår den som klottrat i hans port, budskapet kan jag stämma in i: "Forza Bajen siempre?". Det syftar på det uttalande han gjorde om Hammarby efter den första lyckade tiden i Villareal. Det var så han sa i en intervju efter att ha uttryckt sin glädje och fascination över de två Hammarbyflaggorna på Nou Camp när han sprang in där för första gången. Forza Bajen för alltid. Lägg märke till att klottrandet inte uttryckte hot eller kallade spelaren för hora eller något liknande. En fråga bara, i vanmakt och besvikelse.
En annan sak är att besvikelsen egentligen mer ska riktas mot de faktorer som gjort att Bajen spelar i superettan den här säsongen - hade vi varit kvar skulle Eguren kunna spela till sig en VM-plats genom att fortsätta vinna Stockholmsderbyn åt oss. Men de faktorerna är så många och komplicerade att de inte låter sig utredas i en handvändning.
Förhoppningsvis blir Egurens halvår på Råsunda en riktig parentes som i historien kommer att vara bortglömt, ungefär som att väldigt få bryr sig eller minns att Bajenikonen Hasse Eskilsson faktiskt spelade i AIK en kort period.

Ett dukat bord

2010-02-07T12:45:00.005+01:00

Ja, Erik Hamrén, om du inte jublar på ditt spanska träningsläger nu så vet jag inte vad du har för krav. En softare lottning än den här har vi väl inte haft sen kvalet till EM 2004. Holland: javisst, det kan bli bekymmersamt, men med tanke på att holländarna kommer att komma direkt från ett VM-slutspel kan jag mycket väl se framför mig två matcher som slutar exakt som de båda senaste tävlingsmatcherna oss emellan - 0-0 som i VM 1974, 0-0 som i EM-kvartsfinalen 2004 (och utan att några jobbiga straffar behöver tillgripas).

Finland: bara det faktum att Jari Litmanen fortfarande är landslaglagsaktuell säger det mesta. En komplexfylld fotbollsnation, tyvärr med fog.

Ungern: Vi spelade ut dem i höstas, fast resultatet blev jämnare än det borde ha varit. Lika komplexfyllda som sina finsk-ugriska bröder, fast av motsatt skäl: på grund av en övermäktig fotbollshistoria, istället för en obefintlig.

(Ungern är för övrigt redan den nation vi mött i flest tävlingsmatcher - 15 stycken som det är nu. De två första gångerna, i VM-semifinalen 1938 och OS-semifinalen 1952, blev det förnedrande storstryk, 1-5 respektive 0-6. I hemma-VM 1958 blev det sedan 2-1 i gruppspel över ett Ungern som fortfarande led av spelarflykten efter den sovjetiska invasionen, och när Sverige sedan skulle försöka kvala in till OS 1964 med ett amatörlandslag blev det 2-2 hemma och 0-4 borta. Sedan dess har det gått bättre: 0-0 hemma och 3-3 borta i kval till VM 1974 (Sverige till VM), 2-0 och 0-1 i kval till EM 96, 1-1 och 2-1 i kval till EM 04, 3-0 resp 1-0 i kval till VM 06 och så 2x2-1 senast)

Moldavien: Tja, kärt återseende för Marcus Allbäck. Och möjlighet för kocken från snömatchen 2001 att göra fastlagsbullar igen (om han nu är kvar...)

San Marino: Vi vinner förmodligen med så mycket att vi har råd att låta Kim ta en straff den här gången...

Jag vill inte låta som en Expressenskribent, men blir vi inte minst tvåa i den här gruppen, då är det skandal, fiasko och avgå, Erik Hamrén! Och att bli den bästa tvåa som går direkt till EM-slutspel ska verkligen inte vara omöjligt.

2010-02-07T12:41:00.001+01:00

Ja! Drömlottning! Finland, Ungern, Moldavien och San Marino, bättre kan det fan inte bli! Slipper vi nu bara Tyskland och Spanien också...

2010-02-07T12:36:00.001+01:00

Ok, Grupp B är en mardröm. C och D jävligt tuffa, A också. G och H okej, men jag håller alla tummar jag har för E, F eller I.

2010-02-07T11:51:00.002+01:00

Statistik betyder ju vad det betyder, det vill säga så gott som ingenting. Statistiskt sett - om man tar hänsyn till resultat i tävlingsmatcher och hur den grupp där matcherna ingått slutat för Sveriges del - skulle vår drömlottning idag vara England, Finland, Makedonien och Liechtenstein. Mardrömmen skulle vara Kroatien, Skottland, Belgien, Albanien och Luxemburg. Själv skulle jag inte ha någonting emot Kroatien eller Skottland, trots vår penibla historia mot dem. Men det viktigaste blir, som sagt, att dra rätt lag ur tredje och fjärde seedningsgrupp. Visst, det vore trevligt att undvika Tyskland och Spanien, men det riktigt nödvändiga är att slippa Irland, Belgien och Montenegro. Tillfället verkar kräva av mig att jag irriterar Makterna med en drömlottning, så här kommer den: Portugal, Finland, Wales och Liechtenstein. Och så mardrömmen: Tyskland, Irland, Belgien, Montenegro och Azerbadjan.

Jag, John Terry och Emma från Daily Telegraph

2010-02-06T15:16:00.012+01:00

Jag minns mitt livs första reportageresa. Det var inte en rockkonsert eller en mordrättegång med inblandade kändisar jag täckte: det var en poesifestival i Ledbury, en liten engelsk by på gränsen till Wales, i det backiga landskap som 30-talspoeten A.E. Housman besjöng i "A Shropshire Lad". Ändå fanns där en ettrig kvinnlig journalist, Emma från Daily Telegraph, som tog med mig på pubrunda, försvarade den engelska pressens namnpubliceringsprinciper för mig, förklarade grundbulten i engelsk kultur - "we shag around a lot" - och sedan demonstrerade vad hon menade genom att resolut försöka förföra mig. Jag hade en flickvän på hemmaplan, smet svenskt och skuldmedvetet därifrån, och kände mig både lättad och förbannat mesig efteråt. Jag inbillar mig att John Terry hade gjort på annat vis.

I en värld där kulturer och fotbollskulturer flyter ihop ska man kanske vara tacksam för att vissa länder fotfarande håller på sin särart. John Terry-affären med sin blandning av hyckleri, sexualfixering i både individuellt beteende och allmänt intresse för saken, är bara tänkbar i Oscar Wildes och drottning Victorias hemland. Man blir nästan rörd av att de kontinentala européernas gamla fördom om England som dubbelmoralens hemvist på jorden fortfarande, nästan femtio år efter de britterna upptäckte sexualumgänget (år 1963, skrev ju Philip Larkin: "between the end of the Chatterley ban and the Beatles' first LP") är så väl förankrad i verkligheten.

Jag har, kan jag gott påpeka, inte mycket till övers för sånt beteende som John Terry gjort sig skyldig till. Jag skulle aldrig vilja vara kompis med någon som satte på sina kompisars tjejer (även om jag nog tycker att tjejerna är minst lika skyldiga i sammanhanget). Men jag är å andra sidan inte fotbollsspelare, inte del av en miljö som (som Henrik Rydström påpekar) är ganska amoralisk till att börja med och förmodligen erbjuder fler möjligheter till otrohet i månaden än vi vanliga dödliga behöver övervinna under en hel livstid. Har man umgåtts med sportjournalister i någon längre period har man hört den här typen av historier till leda - miljön är lika skvallrig som en högstadieklass och ja, det händer att svenska spelares namn nämns i sammanhanget. Men de historierna når aldrig tidningarna, inte som de gör i det land där Emma från Daily Telegraph fattar namnpubliceringsbesluten, och tvingar aldrig förbundskaptener och klubbtränare att agera. Det kan mycket väl hända att engelsmännen knullar runt mer än alla andra, men den stora skillnaden mellan oss och Emma är ändå i de andra delarna av hennes verksamhet.

Professor Moriarty tänker till

2010-02-06T14:23:00.003+01:00

Det enda man med säkerhet kunde säga om årets allsvenska toppstrid var att AIK inte skulle ha med den att göra. Dels är det sedan länge mot reglerna för en svensk klubb att vinna Allsvenskan två år i följd. Dels är ju AIK ett särfall, ett lag som bara kan prestera när det inte har någon form av press på sig - som 2006, när de var nykomlingar, eller i fjor - och som annars oundvikligen kommer att falla offer för sin egen särskilda brygd av uppblåst självbild och fallenhet för internt gnabb.

Sett ur det perspektivet kanske det är en genial plan att sälja av sina fyra-fem bästa spelare och försätta sig i ekonomisk misär. Ju lägre förväntningarna är, desto större blir chansen att AIK verkligen ska kunna uträtta nånting i år. Fast jag tror Malmö FF har ett alldeles för långt försprång på den vägen. Be mig inte satsa några pengar på det, men det skulle inte förvåna mig om MFF till sist kan komma ur Groundhog Day-loopen.

Jourhavande statistiker hitåt!

2010-02-05T22:45:00.003+01:00

Ni har väl följt utvecklingen i turkiska ligan den här säsongen? När det gäller Ankaraspors insats vet jag inte hur jag ska tänka. Vill jag att laget ska vinna en match, eller åtminstone göra mål? Eller är det bäst för klubben att skriva historia genom att gå igenom säsongen med noll poäng och noll gjorda mål? Kanske finns sådana exempel sen tidigare?

18. Ankaraspor 19 0 0 19 0-57 0

Tomas Brolin och jakten på det förlorade målet

2010-02-05T12:45:00.004+01:00

Vi hade en liten diskussion på en kommentatorstråd nedan om Tomas Brolins plötsliga infall att göra anspråk på ett landslagsmål från 1991. En märklig detalj i denna redan från början smått bisarra historia är hans motivering - målet hade från början tillskrivits Roland Nilsson, som aldrig tidigare gjort mål i landslaget, och som den ädle Brolin därför inte ville beröva denna ära. Nu hade emellertid Rolle fått göra ett andra mål, vilket enligt Brolin förändrade saken.

Detta mål andra gjordes, närmare besett, i maj 2000, på straff under en EM-uppvärmningsmatch mot Spanien. Jag vet inte om Brolin missade det den gången - hans bokbojkott gäller kanske andra medier också? Och så har kalenderbitaren Stefan Holm berättat det för honom under inspelningen av Mästarnas mästare? Ja, så måste det vara.

Namnmagi

2010-02-05T11:00:00.004+01:00

TFF värvar efter helt riktiga principer. Alo Bärengrub är ett riktigt kul namn. Känns som om han skulle vara med i gamla fina seriealbumet "Johan och Pellevin" om nån minns det.

Förfäras ej, du 43:e-placerade hop.

2010-02-04T14:58:00.004+01:00

Så var det dags att notera nytt svenskt bottenrekord på Fifarankingen. Plats 43 i världen, ett tuppfjät före GABON och COSTA RICA som tidningen Metro med sann kolonialistisk nedlåtenhet frustar idag.

Det förtjänar alltså att upprepas: rankingen betyder ingenting. Den betyder på sin höjd att ett lag har en sämre period bakom sig, men den säger mycket lite om dess slagkraft i nuet. I september 1995, samtidigt som Sverige definitivt missade chansen till EM i England efter ett miserabelt kval, rankades vi som TREA I VÄRLDEN. Den sämsta positionen före de senaste åren hade vi i juli 1998 (30), eller precis när uppsvinget under Söderberg och Lagerbäck var på väg. Men vi var inte med i VM i Frankrike och blev därför passerade av alla deltagarna där, liksom det nu är länderna som var med i Afrikanska Mästerkapen som klättrar.

Det är möjligen meningsfullt att jämföra oss med andra europeiska nationer. Och där vågar jag utan vidare säga att vi är bättre än ett helt gäng lag vi råkar ha framför oss - Slovenien, Slovakien, Norge, Israel, Bulgarie, Nordirland, Grekland, Schweiz. Tjeckien, Ukraina, Turkiet och Rumänien har missat VM i lika hög grad som oss, mot sämre motstånd dessutom, så varför de skulle vara placerade framför oss fattar jag helt enkelt inte.

Önskemål inför söndagen

2010-02-03T13:26:00.004+01:00

Hur stor roll spelar kvallottningar egentligen? Sedan Tommy Svenssons landslag åkte ut mot först Schweiz/Turkiet och sen Österrike/Skottland har jag haft för mig att lätta lottningar kan vara ett problem i sig. Icke desto mindre har vi haft en del glädje av dem under det senaste decenniet, för hade Sverige varit i en annan kvalgrupp än den vi hamnade i skulle vi mycket väl ha kunnat vara med i Sydafrika (jämför bara med den löjeväckande enkla grupp vi hade inför EM 2004).

Så vissa önskemål kan man ändå ha inför EM-kvallottningen på söndag. Och det viktigaste av allt är vilket lag vi får ur tredje seedningsgruppen. Det var där vi hade oturen att hitta Danmark senast och får vi Irland nu har vi lika stora skäl att förbanna vår otur. Vilket annat lag som helst är bättre (även om jag personligen gärna skulle slippa Bosnien/Herzegovina också).

Att Sverige faktiskt har varit med hetluften en hel del under det senaste decenniet märks av att vi mött nästan alla de högst rankade länderna i tävlingsmatch ganska nyligen. Undantag: Frankrike, som vi inte mött sedan VM-kvalmatchen i augusti 1993 när Martin Dahlin kvitterade på Jonas Therns sagolika genomskärare. Det var nästan värt den snöpliga och orättvisa 1-2-förlusten i Paris samma vår, när Stefan Rehn sköt i stolpen med tio minuter kvar och Eric Cantona gjorde segermålet på kontringen. Och fortfarande: fan så mycket hellre Frankrike än Spanien, Italien eller Tyskland. Men helst av allt Portugal.

P.S. Sedan vill jag vid närmare eftertanke också undvika Belgien, Slovenien och Vitryssland i fjärde seedningsgrupp, Montenegro och Georgien ur femte och Azerbadjan i sjätte. D.S.

Tomas Brolin x 2

2010-02-01T14:33:00.004+01:00

"Så sjuk blir jag aldrig" svarade Tomas Brolin när journalisterna vid sjuksängen frågade om han ska börja läsa böcker.

Det där citatet har Brolin fått mycket skit för. Det har använts som någon slags bevisföring i tesen att Brolin är allmänt obegåvad och trist. Så kan det vara, det verkar ju som att han ofta uppträdde drygt och oengagegerat i umgänget med journalister. Men just det här uttalandet tycker jag var genialt i sin slagfärdighet. Det var en replik som fick intellektuella att gå i taket. Och människor som anser att bristen på klassisk allmänbildning är anledning att degradera en människa är jag skeptisk inför.

Men mediebilder är ju som de är. Jag har ju också tyckt att Brolin verkar trist. Därför gladde det mig att läsa Micke Leijnegard i Metro. Som programledare för "Mästarnas mästare" uttalade han sig så här:

Vilken deltagare har förvånat dig mest?
- Tomas Brolin. Som fotbollsspelare var han sur och tvär när han intervjuades. I Mästarnas mästare är han glad, generös, smart och snäll. Det var också han som diskade och tvättade under inspelningstiden.

Ett nödrop!

2010-01-30T18:10:00.006+01:00

Man vet ju inte vad man ska tro på, men enligt dagens Expressen tigger Elfsborg just nu pengar för att kunna värva Tobias Linderoth; summan fem miljoner nämns. Eftersom han fått kicken av sin turkiska klubb handlar det uppenbarligen endast om så kallad sign-on-fee – alltså pengar rätt ner i Linderoths egen ficka.

Varför då?

En spelare som varit mer eller mindre paj de senaste... låt tänka nu... två, tre säsongerna, borde givetvis vara tacksam om någon överhuvudtaget vill vika en plats i truppen åt honom. Normal lön borde heller inte komma på fråga – ett prestationsbaserat kontrakt, där lön utgår efter antalet spelade matcher, är det enda rimliga.

Och så påstås det dessutom att även Mjällby och IFK Göteborg är ute efter svensk fotbolls egen angus defensivus (karln betraktar uppenbarligen mittlinjen som ett elstängsel).

Har världen blivit galen, eller är det jag som har missat något? Hjälp mig att förstå.

Vi mot klabbet

2010-01-28T15:23:00.003+01:00

Lite rörande att nu även Djurgården försöker hitta den underdogmentalitet som redan ett antal andra klubbar så framgångsrikt har odlat. Men vänta nu, om det är Trelleborgs FF mot resten av världen, Kalmar FF mot resten av världen, AIK mot resten av världen och Djurgården mot resten av världen, då finns det väl snart ingen kvar i resten av världen längre?

Mental istid

2010-01-26T22:46:00.003+01:00

Eftersom idén var så uppenbart befängd kan jag inte minnas vem som först yttrade den – den enda vettiga reaktionen var ju att ignorera den. Sedan dök den upp igen. Och igen. För att till slut, någon gång under fjolåret, ha upprepats så många gånger, av så många olika personer, i så många olika sammanhang, att den plötsligt hade förvandlats till… ja vadå?

Nu senast menar allas vår Hasse Borg att Allsvenskan måste börja spelas höst/vår, då han i MFF:s färska jubileumsbok under rubriken »Malmö FF och framtiden« får frågan hur Malmö FF ska bli ett topplag igen: »Slutligen hoppas jag att vi får till stånd en ny säsongsindelning. Dagens situation, där utländska klubbar under vissa tider på året kan värva våra spelare, utan att vi har möjlighet att täcka förlusten med egna värvningar, är fullständigt ohållbart på sikt. Ska vi ut i Europa ska det vara på lika villkor.«

Ja, vad säger man? När så många har använt säsongsindelningen som förslag på lösning till allt mellan himmel och jord, kan väl Hasse Borg få använda den som ursäkt till att MFF inte längre når några europeiska cupfinaler?

Till och med den i vanliga fall så konservative Håkan Mild har sagt att idén är vettig – med tillägget »förutsatt att vi har arenor av tillräckligt god standard«. Och det är förstås just där skon klämmer.

Redan i dag är hälften av de allsvenska planerna leråkrar en eller två månader in på vårsäsongen. Redan i dag ställs matcher in vid varje säsongsstart. Redan i dag sitter varannan expert ända in i juni och muttrar över att Brommapojkarnas gräsmatta inte är värdig en europeisk högstaserie – för att i nästa sekund, med en annan hatt på huvudet, grötmyndigt säga att Sverige »borde byta till höst/vår«.

Var finns konsekvensanalysen?

Från slutet av maj, över sommaren och en bit in i september är något av det bästa man kan göra i Sverige att se på levande fotboll. Att en massa människor då, och på fullaste allvar, menar att man ska begränsa fotbollsspelandet under just den perioden är förstås häpnadsväckande. Om man nu inte fixar den där detaljen Håkan Mild var inne på – och alla elitlag får, eller själva bekostar, nya arenor att spela på.

För det är ju så: inte ens Elfsborgs, IFK:s eller Malmös nya arenor duger under den svenska vintern. Det behövs övertäckta arenor, med uppvärmning på läktarplats, förmodligen konstgräs. Det finns exempel på sådana lite här och var på norra halvklotet – japanerna visade upp en otroligt cool sak i Sapporo under VM, en helt innesluten arena där gräsplanen kunde åka in och ut ur bygget som ett kreditkort i en kortläsare. Om jag inte minns fel kostade den runt tre miljarder.

Men säg att de svenska klubbarna väljer något enklare lösningar. Säg att de får mängdrabatt! Säg att något snille löser biffen för… halva summan av vad Hammarbys nya arena beräknas gå på. Då ska ändå åtminstone tio miljarder tillföras svensk fotboll.

Den saken går förstås också att lösa. Enklast om Svenska Spel slutar lägga sina vinster till statskassan, och tvingas satsa allt på arenabyggen. Det behövs bara en liten kursändring, och en liten tempostegring – hos beslutsfattarna i ett land där det dröjde femtio år mellan bygget av Nya Ullevi och nästa allsvenska nybygge Borås Arena.

Och vad gör man sedan om… Degerfors går upp i Allsvenskan? Då får man bygga en vinterarena till. Eller lösa det ännu smidigare – och stänga ligan. Förresten är nog förutsättningen att man struntar i alla smålagen redan från början – för varför satsa så mycket pengar på Åtvidaberg eller Mjällby, där publikunderlaget ändå aldrig kan täcka kostnaderna för en vintersäkrad arena? Skiter man i hålor som Halmstad, Trelleborg och Kalmar också blir det en ännu bättre kalkyl. Varför inte nöja sig med storstadslagen och Helsingborg, förresten – de blir en perfekt, stängd åttalagsliga där alla kan möta varandra fyra gånger!

Då behövs det bara fyra arenor. De kan döpas till Oddset Arena, Stryktipset Stadion, Europatipsvallen och Gamla Tipsevi. Byggena kan påbörjas redan i år. Och snart kommer allt automatiskt att vara så perfekt, och alla svenska talanger så duktiga, och alla svenska klubbar så rika, att till och med Hasse Borg kommer att kunna sköta ett sportchefsjobb, och AIK vinna Champions League.

Eller så slutar alla att snacka skit, och fokuserar sin energi på mer verklighetsnära saker.

Till att börja med föreslår jag att alla som förespråkar ett byte till höst/vår tar sig till Kalmar den 13 mars för årets extratidiga allsvenska premiär. När de hoppar upp och ner på stället och värmer sig med åkarbrasor, kan de säga till alla de möter att de vill ha det precis så här, fast i ytterligare två-tre månader.

Förutsatt då att premiären inte blir uppskjuten på grund av vädret.

Jag mötte Lassie

2010-01-26T15:19:00.002+01:00

Jag satt och beundrade utsikten i Skrapans Sky bar när en svart man med damsällskap kom in. Han hade huvjacka och toppluva ner till ögonen och en kypare gick fram och bad honom att hänga in sina kläder i garderoben. Men det hade han gjort, visade det sig: detta var hans innekläder. Det var Dulee Johnson och jag satt kvar ett tag för att se om några Firmakillar skulle materialisera sig och sätta honom i en taxi. Men han kom undan den här gången. Han och hans sällskap delade på en flaska rödvin: inga drinkar här, trots Frank Sinatra-miljön.

Syrien och Sumpan

2010-01-24T09:19:00.002+01:00

Matchen mot Syrien är precis en sån landskamp jag hade fantiserat om om jag läst om den i nåt gammalt tidningsklipp. Exotisk motståndare, obskyra spelare som gör sin nda landskamp. Jag hade funderat över namn som Michael Almebäck och Mathias Ranégie och undrat var det blev av dem ungefär som jag häromdagen undrade var det blev Hilding "Moggli" Gustafsson från Reymersholms IK som inledde Sveriges landskampsskytte 1939, eller Sven-Erik Westerberg från Helsingborgs IF som avgjorde en landskamp mot Frankrike 1952 och sen försvann ur landslaget. (Vad gäller Peter Truedsson från Öster som gjorde mål mot Västtyskland i Berlinturneringen 1988 innn han försvann ur sikte satt jag bredvid hans gamle lagkamrat Mats Rohdin i en idrottshall i Duvbo igår och såg våra båda döttrar spela Sumpan cup, så där vet jag besked: Truedsson var en supertalang, men inte riktigt hundra procent fokuserad på fotboll, sa Rohdin, utan blev mer och mer uppslukad av sin hobby, det vill säga jakt, avancerade från kaniner till rådjur och slog aldrig riktigt igenom inom fotbollen på det sätt alla väntat sig).

Jag kan inte påstå att det tillförde så mycket att verkligen se den där Syrienmatchen. Jag kanske kunde ha hetsat upp mig över att ingen sagt ett knyst om att vi spelade mot denna brutala diktatur? Över de där jättestora bilderna av far och son Assad på läktaren? Men nej, det vet vi ju att det måste till nåt extra för att det ska komma bojkottkrav - total könsapartheid, som i Saudiarabien, eller en igenkännbar anti-väst-världsbild, som i Israel.

Facebookgate och fotbollen

2010-01-22T09:31:00.006+01:00

Den som läser Expressen idag kan möjligen fråga sig hur det kommer sig att Björn af Kleen (en person som kan utmana Carl Bildt och Horace Engdahl när det gäller genuint idrottsintresse) plötsligt sitter inne med all denna sakkunskap om klavertramp på Facebook inom idrottsvärlden. Nej, det går inte att förneka att viss information har förmedlats mellan frilansplatserna på Pelikansgränd.

Sakfrågan, som säkert inte alla THS-läsare har hängt med på, handlar om att Björn citerat ett par hätska Facebook-statusuppdateringar om tv-programmet "Brunsås" i en tidigare artikel i Expressen, vilket har gjort de citerade förbannade. Förutom det lätt komiska i att hetsa upp sig så otroligt över något som har med MATLAGNING att göra kan man konstatera att olika regler uppenbarligen gäller inom olika världar. När stackars Nordin Gerzic beklagade sig på Facebook över att han var petad var det få som försvarade honom med hänvisning till att Facebook skull vara ett "privat" medium. Tvärtom ansågs han vara otroligt klantig som uttryckte sig på det sättet (precis som hockeymotsvarigheterna Lee Goren och Justin Morrison).

Men så är det ju, elitidrottsmän lever i en offentlighetsmiljö som få av oss andra skulle stå ut med. Om vi sjukanmäler oss via sms (som gamle Andreas Haddad häromåret) eller häver ur oss nånting om chefen eller kollegerna skulle vi bli ganska kallsvettiga om det hamnade i tryck i morgondagens tidning. Jag är förmodligen lika kluven till det som de flesta, eftersom jag gärna vill veta vad spelarna i landslaget EGENTLIGEN tycker om varandra och tycker att den typen av konflikter är intressanta ur ett rent mänskligt och dramatiskt perspektiv. Samtidigt ser jag det absurda och förenklande när sökandet efter personkonflikter, som nu, drivs i närmast industriell skala (med Allbäck/Zlatan-affären i höstas som bästa exempel). Och så skulle jag, såklart, inte vilja befinna mig i den typen av rampljus själv.

Onsdag kväll

2010-01-20T19:41:00.002+01:00

– Va, ska du se en match till ikväll?

- Äh, det första var ju bara en vanlig träningslandskamp mot Oman...

- Vad är det då för match? Är det Tottenham?

– Ja…

– Vilka möter dom då?

– Liverpool…

– Ånej! Ska du verkligen se den…

– Det är klart jag ska.

– Men du blir ju bara så arg…

– Jag?

– ”Men vad fan ska dom ha med honom för? Ta ut honom!”

– Jo, men det är ju bara om…

– ”Och den jävla domaren!”

– Det handlar om att välja. Vilket ger värst ångest, att se matchen eller inte? Jag har analyserat den frågan noga. Och jag vet svaret. Jag pallar inte att inte se den.

– Men det är ju inte bra för ditt hjärta…

– Jag har skitbra blodtryck. Hundratretti på åttifem.

– Men du blir bara olycklig…

– Det vet vi ju inte förrän matchen är slut…

– Varför kan du inte skaffa dig en hobby som du blir glad av, istället?

Först ut

2010-01-20T17:58:00.007+01:00

Från Rain Man kommer nu bonusinformationen att detta är andra gången Anders Svensson blivit årets premiärmålskytt för landslaget. Han närmar sig därmed Agne Simonsson, som inledde det blågula målskyttet åren 1959, 1964 och 1965, femtiotalets lite orättvist bortglömda mittfältsgeni Gösta Löfgren (53, 55 och 58) samt cro-magnon-männen Köping-Gustafsson och Sven Rydell (08, 11 och 18 resp 24, 27 och 31). Eftersom vi vet att uppräkningen av gamla fotbollsspelare är en njutning i sig publicerar vi härmed hela listan:

2010: Anders Svensson
2009: Daniel Nannskog
2008: Samuel Holmén
2007: Rade Prica
2006: Anders Svensson
2005: Markus Rosenberg
2004: Stefan Selakovic
2003: Johan Elmander
2002: Magnus Svensson
2001: Stefan Selakovic
2000: Marcus Allbäck
1999: Niclas Alexandersson
1998: Fredrik Ljungberg
1997: Andreas Andersson
1996: Martin Pringle
1995: Johnny Ekström
1994: Henrik Larsson
1993: Johnny Ekström
1992: Kennet Andersson
1991: Magnus Erlingmark
1990: Stefan Schwarz
1989: Dennis Schiller
1988: Peter Truedsson
1987: Anders Limpar
1986: Robert Prytz
1985: Robert Prytz
1984: Sven Dahlkvist
1983: Dan Corneliusson
1982: Thomas Ahlström
1981: Torbjörn Nilsson
1980: Mats Nordgren
1979: Ingemar Erlandsson
1978: Sanny Åslund
1977: Benny Wendt
1976: Eine Fredriksson
1975: Thomas Sjöberg
1974: Roland Sandberg
1973: Roland Sandberg
1972: Christer Hult
1971: Ove Eklund
1970: Leif Eriksson
1969: Inge Ejderstedt
1968: Inge Ejderstedt
1967: Ingvar Svensson
1966: Ove Kindvall
1965: Agne Simonsson
1964: Agne Simonsson
1963: "Tjalle" Mild
1962: Prawitz Öberg
1961: Torbjörn Jonsson
1960: självmål (Irland)
1959: Agne Simonsson
1958: Gösta Löfgren (Norrköping)
1957: Henry "Putte" Källgren (IFK Norrköping)
1956: Jan Ekström (Malmö FF)
1955: Gösta Löfgren (Motala)
1954: Henry Thillberg (Malmö FF)
1953: Gösta Löfgren (Motala)
1952: Sven-Erik Westerberg (Helsingborg)
1951: Herbert Sandin (Norrköping)
1950: Hasse Jeppson (Djurgården)
1949: Henry "Garvis" Carlsson (AIK)
1948: Nils Liedholm (Norrköping)
1947: Gunnar Nordahl (Norröping)
1946: Gunnar Gren (Göteborg)
1945: Gunnar Nordahl (Norrköping)
1944 (inga landskamper)
1943: Carl Erik Sandberg (MFF)
1942: självmål (Danmark)
1941: Henry "Garvis" Carlsson (AIK)
1940: Hilding "Moggli" Gustafsson (Reymersholms IK)
1939: Fridolf Martinsson (Örgryte)
1938: Gunnar Bergström (Brage)
1937: Lennart Bunke (Helsingborg)
1936: självmål (Danmark)
1935: Eric "Lillis" Persson (AIK)
1934: Sven Jonasson (Elfsborg)
1933: Knut Kroon (Helsingborg)
1932: Sven Rydell (Örgryte)
1931: Rolf Gardtman (Redbergslid)
1930: Knut Kroon (Helsingborg)
1929: Albin Dahl (Helsingborg)
1928: Tore Keller (Sleipner)
1927: Sven Rydell (Örgryte)
1926: "Pära" Kaufeldt (AIK)
1925: "Svarte Filip" Johansson (Göteborg)
1924: Sven Rydell (Örgryte)
1923: "Hacke" Dahl (Landskrona)
1922: Helmer Svedberg (AIK)
1921: Victor Horndahl (Helsingborg)
1920: Albin Dahl (Landskrona)
1919: Helmer Svedberg (AIK)
1918: "Karl "Köping" Gustafsson (Djurgården)
1917: Erik Börjesson (Göteborg)
1916: Carl Karlstrand (Djurgården)
1915: Valfrid Gunnarsson (AIK)
1914: Rune Bergström (Westermalm)
1913: Seth Howander (IFK Uppsala)
1912: Helge Ekroth (AIK)
1911: Karl "Köping" Gustafsson (Köpings IS)
1910: Herman Myhrberg (Örgryte)
1909: (1 match inga mål)
1908: Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping)

Många tunga namn, men också ett antal doldisar, där Martin Pringle inte nödvändigtvis är den mest obskyra (är det nån som minns Christer Hult, Dennis Schiller eller Hilding "Moggli" Gustafsson från Reymersholms IK?) Eftersom det första landslagsmålet så gott som alltid görs under vinterlandskamperna (dock inte alltid - 1998 fick vi ju vänta tills matchen mot Danmark i april på Lars-Tommys första landslagsmål och 1986 kom det första målet inte förrän i augusti) ser vi på ett åskådligt sätt hur deras status sjunkit. Ofta är den första målskytten en forward som inte kommer att slå igenom på allvar förrän något år senare (Kennet Andersson 92, Henke Larsson 94, Allbäck 00, Elmander 03), men med Stefan Selakovic får man nog kalla det ett dubbel falsk gryning, och vad gäller Rade Prica och Daniel Nannskog väntar vi fortfarande med otålighet på det stora genombrottet. Ja, med Rosenberg också, förresten.

Rain Man tillfogar som ytterligare bonus att Oman nu är ett av de länder Sverige mött en och endast en gång. De övriga är: Barbados, Chile, Elfenbenskusten, Färöarna, Jordanien, Kamerun, Kuba, Malaysia, Montenegro, Senegal, Singapore, Slovenien, Ukraina och Venezuela. Syrien kommer att läggas till listan på lördag. Costa Rica var länge med, tills Svenska Fotbollsförbundet för ett par år sedan beslutade sig för att skaffa revansch för Medford och hela skiten. Vi ser fram mot att man snart gör samma sak med Senegal.

Bolletinen, min gamle vän

2010-01-19T14:55:00.002+01:00

SFS-Bolletinens sista nummer 2009 visar på nytt att tidningen är på rätt väg. SFS ska alltså uttydas "Sveriges fotbollshistoriker och statistiker" och Bolletinen är dess medlemspublikation.
Man fortsätter på den inslagna vägen att snarare försöka beskriva fotbollens tabellhistoria med mer än bara tabeller. Till exempel har man denna gång hängt på säsongsavslutningen med en faktaartikel med tillhörande resonemang om hur ofta tabellettan och tabelltvåan i herrarnas allsvenska mötts i seriens sista omgång, vilket ju var fallet i år. (Det var åttonde gången det hände och hittills har tabellettan alltid lyckats ta hem titeln).

Tidningen visar också viljan att vara aktuell genom att skriva om vilka klubbar som vunnit dubbla titlar (serie+cup) under samma säsong. (16 gånger på herrsidan, tolv gånger i damfotbollen).

För övrigt såg jag att en av de flitiga kommentarsrösterna till denna blogg nu finns upptagen som medlem i SFS.

Klokt beslut av Madsen

2010-01-14T17:44:00.005+01:00

Det kom inte som en chock. Och ändå hoppade jag till när det smällde till i inboxen för en knapp timme sedan.

Det är ju historiskt. MFF har haft tre ordföranden på 75 år. Ingen gång på snart hundra år har någon känt sig så pressad att han valt att inte ställa upp för omval.

Fast redan den 8 december anade man att något var på gång. Då lät vice ordförande i MFF:s styrelse, Håkan Jeppsson, sig intervjuas på ett helt uppslag i Sydsvenskan, och sa bland annat:

»Det är klart att jag kan tänka mig att bli ordförande en dag om jag får den frågan«.

Så klart hade han aldrig kunnat göra en sådan sak, knappt två månader före årsmötet, om han inte visste något som vi andra inte visste.

Till slut blev trycket för hårt. Två olika supporterfalanger, Malmö FF:s vänner och Framtidsgruppen, har uppvaktat både valberedningen och Madsen själv den senaste tiden. Till slut insåg Madsen att han hade att välja på att gå nu, i god tid före årsmötet (som är den 18 februari) eller riskera att detta årsmöte skulle bli ett nederlag för honom.

Risken att hans sorti ur föreningen skulle bli svårt smärtsam var han inte beredd att ta. Ett klokt beslut.

Med en knapp månad kvar kommer han dessutom att hinna avtackas på ett anständigt och välförtjänt vis. Vi ska sannerligen inte glömma att den här mannen inte bara lagt ner sitt liv de senaste 11 åren (som ordförande) utan att han funnits i klubben i 30 år.

Med Madsens avgång fick vi också svaret på frågan varför det inte tillsatts någon sportchef eller andretränare ännu.

Man har helt enkelt haft annat att tänka på den senaste tiden.

Inga nyanser av svart

2010-01-11T14:00:00.003+01:00

VM i Sydafrika bör ställas in, tycker Marcus Birro. Orsak: terrorattacken i Angola i helgen. Sydafrika ligger ju på samma kontinent som Angola, har Birro sett på sin jordglob, och han har hört av kompisar att det finns kriminalitet där. Olof Lundh var inne på samma spår i helgen - misär och fattigdom finns i alla afrikanska länder och det är misär och fattigdom, resonerar Lundh, som får människor att överfalla spelarbussar med automatgevär.

Men det stämmer ju inte. Det var politiska separatister som anföll Togos spelartrupp, för att genera Angolas regering, och några motsvarande figurer finns inte i Sydafrika. En massa gangsters finns det, men det är en annan femma. De lär inte ha något intresse av att sabotera VM i sommar, bara att få en så stor del av intäkterna som möjligt att flyta åt deras håll.

Jag hade en småländsk kompis en gång som berättade för mig att han umgicks med tankar på att ställa in sin planerade semester i Tanzania. Orsak: två småländska turister hade precis blivit mördade i Sydafrika. Birro och Lundh resonerar efter ungefär samma logik.

Måste showen fortsätta?

2010-01-11T10:32:00.002+01:00

Så sparkade afrikanska mästerskapet igång, med en traditionellt afrikanskt tokresultat.

Men den första starten då? Med dödsskjutningarna mot Togos buss?
Nästan alltid när den här typen av tragedier inträffar hör man inblanade säga att "vi ska forsätta för de dödas skull", eller "de hade velat att vi arbetade vidare". Liknande saker sa också Togos spelare när de med ett dygns distans till händelsen förklarade att de ville spela vidare i turneringen.

Smtidigt kom de andra väntade citaten, från folk som var långt ifrån bussen med kulhål och döda kroppar. Blatter, Lagrell och Wenger kom med olika varianter på "vi inte ska ge efter för terrorister" eller "om vi slutar spela får rebellerna precis som de vill".

Jo, så kan man kanske tycka, men det finns något väldigt cyniskt och obehagligt över den här The show must go on-inställningen. Måste showen verkligen fortsätta?

Storlagen i Europa är alltid mycket skeptiska till de afrikanska mästerskapen, som snor klubbarnas stjärnspelare under flera veckor. I vanliga fall kan man avfärda de tongångarna som traditionellt matkspråk från i-land till u-land. Men när klubbledarna den här gången vädjar till sina spelare att lämna turneringen och åka "hem" är det inte för att de är rädda att spelarna ska sträcka ljumsken. De är rädda för att de ska dö.

Jag vet förstås ingenting om konflikten i Cabinda eller om separatiströrelsen Flec, men de har ju sagt att attentaten mot turneringen kommer att fortsätta, och de har visat att de är beredda att döda oskyldiga. Att ställa in hela mästerskapen är förstås drastiskt eller till och med en dålig idé. Men att flytta de matcher som skulle ha spelats i Cabinda-provinsen känns som en minst sagt rimlig åtgärd.
Hur kul är det för fotbollsspelarna och -ledarna att åka dit bara för att slå fast nån annans princip om att inte vika sig för terrorister och mördare?

Nu blir det inget spel för Togo. Regeringen har kallat hem laget, och det känns helt riktigt. Men hur ska de andra lagen agera?

Fotbollen då? Jag håller på Benin, eftersom de enligt Orrenius genomgång i Expressen kllas för "Ekorrarna". Låter gulligt och avspänt i kontrast till alla superörnar, elefanter och otämjda lejon.

Bon voyage!

2010-01-07T23:18:00.002+01:00

Ni har säkert sett nyheten om att elva kontraktslösa svenska spelare drar till Turkiet för att visa upp sig i en träningsmatch. Jag klandrar dem inte. Har de inget jobb kan de förstås dra till en turkisk badort, och det är ju alltid kul att sparka boll.

Första gången jag hörde talas om något liknande - och jag tror att det var första gången något sådant ägde rum - var 2002. Platsen var en väldigt orenoverad arena med träläktare i någon av Londons södra förorter. Ett agentföretag hade bjudit in kontraktslösa spelare för att dela upp lag och spela mot varandra, och man hade bjudit in scouter och klubbledare för att komma och titta. Det kom drygt 30 spelare, en väldigt brokig blandning. Mest meriterad var en italiensk ex-landslagsman (kan ha varit Nicola Berti, jag ska uppdatera så fort jag lyckas hitta infon...) men mest var det lycksökande afrikaner, engelsmän, östeuropéer och skandinaver.

Sveriges representant var Jonny Rödlund (oddsen på det?). Jag tror att det var när han just kommit hem till Europa efter ett äventyr i Kina. Jag intervjuade honom efteråt, för DN. Hur var matchen? Jo, en av de konstigaste Rödlund spelat. De delade upp, som på gympan ungefär, i tre lag, och spelade sedan tre 45-minutershalvlekar. Det var starkt överskott på mittfältare och anfallare, så flera kontraktsdesperata spelare fick spela på helt ovana positioner. Passningsspelet var uselt. Inte bara för att spelarna inte kände varandra, utan mest för att deltagarna var mer intresserade av att dribbla eller göra spektakulära mål. Inte för att läktarna kryllade av managers att imponera på, men Gianluca Vialli, som nyss lämnat Chelseajobbet för Watford, var faktiskt där och skänkte glans åt tillställningen åtminstone en stund. Han gick snart hem.

Såvitt man vet hjälpte evenemanget ingen spelare till nytt kontrakt. Rödlund gick till Enköping, och man får misstänka att de hade koll på honom även utan "Bosmanmatchen".

Inget talar för att Cetinkayas/Cabreras upplägg åtta år senare skulle ge bättre resultat, och det är en smula oroande att spelarfacket verkar tycka att upplägget är en fiffig idé.

Eller oroande kanske är överdrivet. Alla sätt är bra utom de tråkiga. Jag hoppas att alla får nya fina klubbadresser, och att de har samma inställning som Jonny Rödlund. Han sa (och nu citerar jag ur minnet):

- Jag hade inga direkta förväntningar, jag såg det mest som en chans att komma till London, träffa lite nytt folk och ta en öl. Nu var vi ju inte direkt i Londons finaste kvarter, men det fanns i alla fall en pub vi kunde gå till. Och en öl är ju alltid gott.

Hagstrom - one point?

2010-01-07T21:04:00.003+01:00

En gång har jag varit rejält sugen på att skriva i tidning på ett sådant som som skulle renderat mig poäng i THS nyinrättade journalistgnällsliga.

Jag hade skickats ut av Metro för att göra en intervju med "Chippen" Wilhelmsson som var hemma i Sverige för att göra ett jobb åt sin sponsor Adidas. Företaget hade samlat ihop fotbollsungdomar på Skytteholms IP och Chippen var där för att jonglera lite och snacka med dem. Metro och undertecknad hade gjort en överenskommelse om att få tio minuter med landslagsmannen efter reklamjobbet.

Chippen var genuint ointresserad av att tala med mig. Svaren var demonstrativt fåordiga. Han hade en kompis med sig, en modernt klädd kille i träningsoverallsjacka med argentinskt landslagsemblem som han uppenbarligen hellre pratade med under tiden som jag svettades med intervjufrågor. En storbildsskärm visade fotbollsklipp och de båda kompisarna kommenterade artisteriet i stället för att svara på mina frågor. Kompisen sköt då och in en direktfråga till mig: är du klar snart? Har du många frågor kvar?

I artikeln framstod sedan Chippen som en rätt trevlig kille, jag valde verkligen medvetet bort att göra en grej av hans taskiga stil - just med inställningen att läsekretsen inte är intresserad av journalistens arbetsförhållanden. Den korta texten fokuserade på de få svar jag fick och miljöbeskrivningen handlade om hur han kickade boll med fotbollsintresserade ungdomar på Skytteholms konstgräs.

Men när jag tänker på saken är jag inte alls säker att jag gjorde rätt. Varför skulle jag skydda en person som är uppenbart arrogant? Det hade kanske varit intressant för läsekretsen att få en ärligare bild av landslagsspelaren?

Gnällmästerskapet rivstartar

2010-01-06T15:19:00.005+01:00

På förekommen anledning tänkte vi på THS starta en GNÄLL-LIGA, där poäng kommer att delas ut till svenska fotbollsjournalister varje gång de i tryck beklagar sig över sina arbetsförhållanden, landslagets mediapolitik etc. Segraren kommer att få tillbringa evigheten ensam i en låst presskonferenslokal, där han fjättrad med en mikrofonsladd kommer att få lyssna till sina egna frågor som dundrar ut på öronbdövande volym ur jäteelika högtalare. För att på ett rimligt sätt kunna hantera materialet drar vid ett streck vid nyåret. Och konstaterar då att det är favoriterna som har börjat bäst - förutom Mats Olsson på Expressen (som ju ägnade hela sin första krönika för året åt de oförrätter han och hans yrkesbröder ständigt måste utstå) är Sportbladets Robert Laul snabb ur startgroparna. Svenska landslaget har inte planerat sin turné till Syrien i tid, tycker Laul. Orsak: Laul själv fick problem att ordna visum. Robert Laul, one point.

Olssons pastejer

2010-01-05T11:07:00.002+01:00

Nytt år, nya förhoppningar. Men fortfarande ockupation av Västbanken, ockupation av Tibet och svenska fotbollsjournalister som ser världen genom sin egen navel. Mats Olsson, som gärna vill framstå som, och i sina bästa stunder verkligen är, en fri och obunden röst, framträder här återigen som talesman för sina egna kårintressen. Jag undrar om inte Lars Lagerbäck ler lite mjugg där han sitter och dricker kaffe bland pärmarna på Förbundskansliet. Här har han och hans buttra personlighet målats ut som det största hindret för landslagets rykte i världen, här har hans efterträdare mer eller mindre handplockats i egenskap av halsduksklädd spelevink och pressdomtör. Hur länge tog det innan även han ansågs ha ett "katastrofalt" handlag med media? Hur länge tog det innan Mats Olsson och alla de där andra som äter Förbundets kanelbullar för att sedan muttrande och svärande gå ifrån presskonferensen utnämnde dett bristande handlag till det absolut viktigaste delen av hela förbundskaptenns yrke?
Jag vill inte mer. Jag vill inte vara instängd i denna paranoida värld av självbespeglande, självbekräftande mummel. Jag vill inte läsa en enda rad till om den svenska förbundskaptenens förhållande till journalistkåren. Är det nån som kan tipsa om vem jag kan läsa? Vem som fortfarande har tillräckligt mycket yrkesheder för att skriva om det hon eller han har betalt för att skriva om, stället för att gnälla om sig själv och sina villkor?

Bye Bye Majlard

2010-01-05T09:37:00.003+01:00

Den nya decenniet har redan fört med sig en massa jobbiga funderingar och ångestar. Man riktigt hungrar efter goda nyheter.

Så när Olle Lidbom, han med mediabloggen Vassa Eggen, twittrar följande, blir man ju lite uppåt:

Jan Majlard slutar som "sportkrönikör" på SvD. Har meddelats i hans krönika. Som ingen tydligen läste klart. Meddelas därför på detta sätt.

Men frågan är om det är sant. Som vanligt lämnar Majlard oss hängande i skuggorna, tydlighet är inte hans varumärke.

Läs själv krönikan och bestäm er vad ni ska tro.

Fira aldrig före

2010-01-04T09:45:00.009+01:00

Jag har sett det förr. Det slår aldrig fel.

Före avspark av matchen Barcelona-Villareal (i lördags) tog hemmalaget emot fansens hyllningar på plan, för sin vinst i VM för klubblag.

Jag vände mig mot hustrun och sa: "Det här är inte bra. Man ska aldrig fira segrar före en match som ska spelas".

Matchen slutade 1-1, kunde lika gärna blivit bortavinst. Zlatan visade dåligt humör. Klarade sig med gult.

Men det finns en Gud. Real klarade bara 0-0 borta mot Osasuna igår kväll.

Status quo i La Liga.

THS ser tillbaka på året som gick (2)

2009-12-26T14:23:00.011+01:00

I september utkom "De apatiska", journalisten GELLERT TAMAS uppmärksammade reportage om svenska landslagsforwards. Tamas undersökte där de allmänt spridda ryktena om att apatiska blågula anfallare som Johan Elmander och Markus Rosenberg skulle ha simulerat sitt tillstånd. Det påstods till och med att Elmander skulle ha gått upp mitt i natten från den säng på landslagets hotell i Solna där han låg med dropp för att "dricka läsk och käka chips".
-Vissa psykologer påstod att Elmander, Rosenberg och Henke Larsson medvetet eller omedvetet ska ha känt av förbundskaptenenas motvilja mot anfallsspel och på så sätt suggererat fram det apatiska tillståndet hos sig själva, sa Tamas. Andra gick till och med så långt att de insinuerade att förbundskaptenerna själva skulle ha drogat sina spelare. Men vilka idrottsledare skulle medvetet göra en sån sak mot sina skyddslingar, även om de hyser en förklarlig antipati mot offensiva excesser och publikfriande målkalas?
Reportaget blev extra laddat i och med att Vellinge kommun samtidigt vägrade ta emot de ensamkommande svenska landslagsforwards som från början skulle ha inkvarterats på ett vandrarhem i Hököpinge. "Jag har ju inget emot att ta hand om folk som verkligen behöver hjälp", kommenterade en av vandrarhemmets grannar, lantbrukare Gert-Inge Jönsson. "men det här är ju inga riktiga svenska anfallare, det syns ju lång väg. Jag såg ju när di tränade här på plan att en av dem gjorde mål på varenda målchans han fick och en annan dribblade till och med av målvakten när han var fri." Ett upprop initierat av Svenska kyrkan uppmanade samtidigt alla svenskar att vara redo att ta emot en apatisk landslagsanfallare i sitt hem.

En av årets mest uppmärksammade fotbollshändelser var när AIK:s BOJAN DJORDJIC trädde fram med en debattartikel på sajten Newsmill och förklarade att han, med sin snajdiga klädstil, ville bli en förebild för svenska fotbollsspelare. "I Sverige är det tillåtet att förfalla bara för att man kommit med i laget. Det är synd om svenska tränare när spelarna snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i tränarens behov." Men Djordjic riktade också hård kritik mot svenska tränare som var "tragiska med sina ryggdunkar och sin jämställdhet" och "helt hade glömt hur man uppvaktar en spelare". AIK:s Mikael Stahre, förklarade Djordjic, "skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Han har stil, helt enkelt." Djordjic menade vidare att "det var spelarens plikt att se till att tränaren är tillfredsställd. Om det innebär att man får köra idioten till frukost så får man helt enkelt ställa upp."
Artikeln blev den överlägset mest lästa på Newsmill i år. I december avslöjades det dock att Djordjic kastat ut Stahre från deras gemensamma hem på kansliet på Råsunda och hindrat honom att träffa de andra AIK-spelarna. Stahre sades ha kontaktat både polis och advokat. Djordjic vägrade kommentera ärendet när han framträdde i sin nya julshow, utan nöjde sig med att håna bland annat Pontus Wernbloom och Henrik Rydström för deras "svenniga kläder".

Strax därefter avslöjades den sensationella uppgiften att förbundskapten LARS LAGERBÄCK under lång tid varit betald agent för Danska Fotbollsförbundet DBU. Lagerbäck tonade dock ner uppgifterna och förklarade att de hållits hemliga, eftersom de varit del av en mycket komplicerad kontraspionageoperation, med syfte att sprida den svenska fotbollsideologin till de benhårda gladfotbollsivrarna på andra sidan Sundet. "Det har inte varit lätt, för man får nog säga att det har förekommit en form av hjärntvätt inom dansk fotboll." Nu på sistone menade Lagerbäck dock att hans strävanden i det tysta äntligen burit frukt, något som det senaste VM-kvalet varit exempel på. Danskarna hade där äntligen visat sig mottagliga för den glanslösa 1-0-segerns evangelium. "Det känns som en seger."

Ett svårt avbräck drabbade SVENSKA FOTBOLLSLANDSLAGET när spelarbussen i samband med hemmalandskampen mot Albanien stoppades av en flygande testpatrull från Migrationverket. Det språktest som genomfördes på plats ledde till att landslagets målvakt Andreas Isaksson, samt anfallarna Marcus Berg, Ola Toivonen och Henrik "Henke" Larsson med omedelbar verkan utvisades ur landet. De kommer inte att kunna bli aktuella för svenskt medborgarskap, och följaktligen inte heller för landslagsspel, förrän tidigast hösten 2014.

Sökandet efter NYA DJURGÅRDSTRÄNARE pågick under hela december. Bland de namn som nämndes förekom Filip & Fredrik, bröderna Rongedahl, äkta paret Jonas Gardell och Marc Levengood samt Camilla Läckberg och Robinson-Martin. "Det här med delat ledarskap är väldigt viktigt för oss" kommenterade nytillträdda sportchefsduon Jan Tauer och Ibrahim Ba.

I slutet av december avslöjades att förbundskapten ERIK HAMRÉNS kusin RAIMO, 46, inte skulle medverka vid familjens julfirande i Enköping. Källor nära Raimo menade att det var den kontroversielle julprofilen själv som tröttnat på det lama firandet hemma hos Hamrén, och helt enkelt inte kände sig inspirerad längre. "Raimo tycker att de är dönickar allihop, och att buggandet efter glöggen är aptrist", sa källan.
Andra källor menade dock att flera släktingar till Hamrén menade att Raimo var "jobbig", som började dricka grogg redan efter jullunchen och överröstade tv-kärleksscenerna mellan Lady och Lufsen och mellan Robin Hood och Marian med ekivoka skämtsamheter. "Det blir roligare utan honom." Hamrén tvingades förklara uppgifterna att han inte personligen ringt upp Raimo: "Det är ju Lars Richt som har skött kontakten och Lars sa åt mig att Raimo ville koncentrera sig på nyårsafton med killarna på jobbet istället. Han hade gärna fått komma, det är inte det. Men som jag brukar säga, man kan leda fålen till hon, men man kan inte tvinga honom att dricka" "En dundertabbe av Hamrén", förklarade Aftonbladets fotbollskrönikör Simon Bank och fick medhåll av Raimos agent, Mino Raiola. "En sån stjärna som Raimo måste man behandla med särskild respekt."

TRE HÖRNOR STRAFF SER TILLBAKA PÅ ÅRET SOM GICK

2009-12-25T11:23:00.006+01:00

2009 var ett fotbollsår som bjöd på flera höjdpunkter, både väntade och oväntade. TRE HÖRNOR STRAFF tar dig med på en resa genom året som gick.

Redan i maj framgick det att MALMÖ FF gick ett nytt tufft år till mötes. Dock framträdde sportchefen Hasse Borg och avslöjade att de usla resultaten i själva verket var ett led i en medveten, långsiktig strategi som handlade om att lyfta bort pressen från MFF-spelarna. "Det handlar om att få killarna att slappna av, helt enkelt." Genom att medvetet tappa 3-0-överlägen och förlora mot på pappret sämre lag har klubben under flera års tid jobbat mot att befria spelarna från tyngande förväntningar. Särskilt viktigt har det varit att känna av när tabellpositionen blivit så gynnsam att den lett till skadliga förhoppningar hos omgivningen och kontra med en vältajmad fiaskoinsats. En speciell utmaning i en klubb som Malmö FF har vidare varit att hantera klubbens ekonomiska situation utan att väcka destruktiv optimism. "Det har handlat om att köpa dåliga spelare dyrt, helt enkelt", sa Borg. "Det är inte så lätt alla gånger, ska jag säga." Namn som Tobias Grahn, Markus Halsti, Mattias Asper och Babis Stefanidis lyftes av sportchefen fram som lysande exempel på hans välgenomtänkta policy. När riktigt så usla spelare inte stått att få tag i, har man istället inriktat sig på att med ett ambitiöst träningsprogram försämra de man kunnat få tag i - att spelare som Jon Jönsson, Thomas Olsson och Johan Andersson blommat upp så fort de satt foten utanför Malmö nämndes av Borg som ytterligare exempel på hans nyskapande tänk. När arbetet kan tänkas börja bära frukt? "Ja, kanske redan i mitten på nästa årtionde. Men man får inte ha för bråttom i fotboll."

Vid samma tidpunkt framträdde HAMMARBY IF:S styrelse och meddelade nöjt att man lyckats sälja klädhängarna i damlagets omklädningsrum vid Kanalplan till en skrothandlare i Farsta samt hyra ut hela Hammarby TFF till ett bemanningsföretag. Ett särskilt lyckokast var att erbjuda Sebastian Castro-Tellos tjänster som lekledare vid barnmaskerader. "Han är så förtjust att klä ut sig."

Den 6 juni noterades en ny stor framgång för LARS LAGERBÄCKS svenska landslag när man fullkomligt dominerade VM-kvalmatchen mot Danmark på Råsunda. Vid presskonferensen efteråt pekade förbundskaptenen stolt på lagets kraftiga spelöverläge och den straff man tvingat fram, samtidigt som motståndarna förhindrats att skapa en enda målchans. Lagerbäck berömde särskilt Mikael Nilssons funktionella teknik vid Danmarks mål, "att med en smalbensvolley pricka den ende dansk som stod omarkerad framför tomt mål i det läget är inte så lätt som somliga i media verkar tro."
Förbundskaptenen uttryckte också sin tillfredsställelse över att Kim Källström till sist fått ta den straff han hade väntat på sedan EM-kvalet mot San Marino 2003. "Det känns bra". Utfallet av straffen innebar ju desutom att turen går tillbaka till Zlatan Ibrahimovic, som ska få lägga den första svenska straffen i Sydafrika-VM 2010. Tillfrågad om resultatet inte innebar att Sverige inte skulle komma att delta i VM svarade Lagerbäck att detta var "en typisk missuppfattning i media. Jag vet ärligt talat inte var man har fått det ifrån."

I oktober firade AIK att de vunnit Allsvenskan och därmed officiellt utsetts till UNIVERSUMS MEST FRAMGÅNGSRIKA FOTBOLLSKLUBB NÅGONSIN ALLA KATEGORIER PUNKT PUNKT PUNKT SLUT STJÄRNSTOPP HUNDRA GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA.

I november utdelades NOBELS FREDSPRIS till ordföranden i Svenska fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, och Sveriges förenade supporterorganisationer som med förenade krafter lyckats lösa Israel-Palestina-konflikten. Lagrell bidrog, enligt Nobelpriskommitténs motivering, med sin "knivskarpa analys" att konflikten inte bara kunde ses som fotbollens problem, utan att "hela samhället måste ta sitt ansvar". Supportrarna förklarade å sin sida att allt bråk "inte var vårt fel heller". När detta stod klart för de stridande parterna "var det en baggis för dem att komma överens".

För en annan internationellt uppmärksammad insats stod DJURGÅRDENS IF:S SÄKERHETSORGANISATION, som genom sitt nydanande tänkande lyckats lösa flera segslitna konflikter i bland annat Somalia och Norra Kivu-provinsen i östra Kongo. Tidigare fredsbevarande styrkor har inriktat sig på att hindra krigsherrar och deras band av narkotikapåverkade barnsoldater att plundra och misshandla civilbefolkningen, exempelvis med hjälp av kravallstaket. Djurgårdsvakterna insåg dock att "folk kunde bli skadade av de där staketen" och drog sig därför helt undan för att låta därför krigsherrarna och de värnlösa byborna komma överens på egen hand. "Och det verkar ha gått bra, för vi har inte hört ett knyst från dem sedan dess."

Efter VM-KVALMATCHEN FRANKRIKE-IRLAND i november beordrade Fifa omspel eftersom tv-kameror visade att Frankrikes Thierry Henry tagit bollen med handen före lagets kvitteringsmål. Fifa nöjde sig dock inte med detta, utan tillsatte en s k "Sanningskommitté" med uppgiften att gå igenom samtliga matcher genom historien som finns inspelade på film. Hittills har det beordrats att VM-kvartsfinalen 1986 mellan England och Argentina ska spelas om, liksom VM-semifinalen 1958 mellan Sverige och Västtyskland. Det upptäcktes nämligen att Sveriges Nils Liedholm vidrörde bollen med handen före Sveriges 1-1-mål. Liedholm tilldelades postumt ett gult kort och hans efterlevande har bett om ursäkt å hans vägnar. Västtysklands högerback Georg Stollenwerk, 79, mottog nyheten med jubel: "Det känns som när vi fick tillbaka Saarområdet". Det har ännu inte avgjorts huruvida de avlidna spelarna ska få ersättas med reserver i omspelet.

I december bekräftade landslagets nytillträdde player manager MARCUS ALLBÄCK att han och Zlatan Ibrahimovic är dödsfiender. "Jag hatar honom och han hatar mig. Jag hatar Anders Svensson också och alla bröderna Elm. Och Magnus Källander har jag hatat ända sedan jag var liten pojke. Förresten hatar jag alla människor, alla, alla! HA HA HA!"

Snömatcher jag (inte) minns

2009-12-21T16:54:00.004+01:00

Jag tittar ut genom fönstret och nånting jag inte kan förklara får mig genast att tänka på KLASSISKA SNÖMATCHER JAG MINNS. Eller hur det nu ligger till med minnet. De fem jag genast kommer att tänka på är nämligen:

1) Sverige-Österrike 2-1. VM-kval-omspel, Gelsenkirchen den 27 november 1973. The orginal snömatch, inget snack om den saken. Vit plan med friskottade linjer, röd boll, spelare i handskar. Bara det att jag aldrig såg den. Roland Sandbergs mål, Ove Kindvalls lätta fall som ledde fram till Bosse Larssons 2-0-mål på straff är sådant jag sett i efterhand, som tv-highlights. Jag var åtta år gammal och hade ännu nte upptäckt fotbollen (det skedde först följande vår; en vänskapslandskamp borta mot Västtyskland är den första jag minns). Därför minns jag inte det jag läst mig till efteråt, att Sverige var mer eller mindre utspelat i matchen och att österrikarna ansåg sig lika snuvade på en välförtjänt VM-plats som Sverige både 1998 och nu i höst.

2) Malmö FF-Wisla Krakow 4-1. Europacupen, Malmö den 21 mars 1979. Jag var där. Jag borde minnas hur Tore Cervin stod i snödrivan och firade sitt matchavgörande 3-1-mål. Ändå minns jag det inte. Mitt minne kommer från tidningsfoton och tv-bilder. Omständigheterna spelade roll: mina föräldrar hade skilt sig bara hösten innan, och min mors nye man hade tagit dit mig, som ett försök till kontaktskapande. Jag uppskattar det i efterhand, men det skulle dröja betydligt längre innan just den frosten smälte. Det enda jag minns från matchen är den obehagligt laddade atmosfären som omgav den.

3) Hammarby-FC Köln 2-1. Uefa-cupen, Solna, november 1985. Den måste ha tv-sänts. Annars skulle jag inte ha något som helst minne av matchen (även om jag minns vintern, den som kulminerade i Palmemordet och gav Hasse Gunnarsson titeln på romanen "En jävla vinter"). Däremot märker jag att jag fortfarande tänker på den som en triumf, trots att Köln vände och vann med ett sent avgörande mål i returen. IFK Göteborgs 3-0-seger över Barcelona i Europacupen följande vår är däremot bortraderad ur minnet, just för att returen gick så åt helvete. Kanske brydde jag mig aldrig om returen; kanske var det de fantastiska väderleksförhållandena - som jag minns det påminde det man såg på tv-rutan verkligen om Napoleons reträtt från Moskva - som gjorde att just denna match etsade sig in i minnet hos en icke-hammarbysupporter.

4)Malmö FF-Ajax, Cupvinnrcupen, Malmö, mars (?) 1987.Tja, detta är en match jag mest minns för att den inte spelades överhuvudtaget. För att busschauffören på väg till Malmö stadion informerade oss om att det var inställt. Även då minns jag att jag blev häpen över att något sånt här kunde inträffa på den nivån. MFF vann sedan med 1-0 några dagar senare, över ett lag med Frank Rijkaard, Dennis Bergkamp och Marco van Basten, men i returen blev det utspelning och 1-3. Mats "Balja" Arvidssons sista match av betydelse för Malmö FF, för övrigt.

5) Moldavien-Sverige 0-2. VM-kval, Chisinau, 28 mars 2001. Ibland undrar jag om folk verkligen minns vilken skillnad Marcus Allbäck gjorde för landslaget? Jag minns snödrivorna bredvid plan i Moldavien. Jag tror mig minnas att Sverige spelade i en vit reservdräkt. Jag minns den bottenlöst frustrerade stämning kring landslaget, som satt i efter det misslyckade EM-slutspelet och den dystra hösten året innan, hur ett nyskapat 4-2-3-1 hade skrotats morgonen före match eftersom planen i Moldavien var för frusen (eller hur det var). När folk tjatade om anfallsalternativ hade de tjatat om Yksel Osmanovski och Stefan Selakovic. Och så kom Allbäck, denne i mina ögon ganske anonyme 28-åring, hoppade in i andra halvlek och dängde in två mål i slutminuterna. I nästa match, hemma mot Slovakien, gjorde han om samma sak.

Läsare, låt mig höra om era snömatcher. Det är väl sånt man har julen till.

Extra: Tre nya julgåtor!

2009-12-17T12:16:00.003+01:00

Det är ju juletid och vi på Tre Hörnor Straff tycker ju, som ni förstod av inlägget om Svennis och Notts County, att det är skojigt med julgåtor.

Så här har vi då tre frågor till.

1) Titta på den här lilla filmen och svara på frågan: "Var skulle Johan Elmander befunnit sig om han fått den passningen från Zlatan?"

2) Vi undrar också, med anledning av detta: Hur många svenskar får det plats i Heerenveen?

3) Och, till sist, exakt hur mycket mardröm och helvete hade Jonas Sandqvist under hösten i MFF, med hög kvalitet på träningen och 80.000 i månaden?

Utom tävlan: Svennis & Co skaffar nytt jobb

2009-12-16T12:07:00.003+01:00

Jag vill be att få göra ett tillägg till min decenniesammanfattning, gällande tristaste ögonblick.

- Svennis, Grip & Backe tränar Notts County
Vi snackar ändå om Sveriges två mest meriterade tränare och en trogen vapendragare. Det är deprimerande att de ser som sin uppgift att ansvara för ett lag i den engelska fjärdedivisionen. Uppgiften blir inte mysigare av att de aldrig bryr sig om att ställa frågan: "varifrån kommer pengarna?".
Underligast är att Backe - som inte kan skylla på ålder, utan snarare borde stå på sitt tränarlivs topp - antar en så bisarr utmaning, som i bästa och mest osannolika fall (serieseger varje år) skulle föra honom till Premier League hösten 2012.
Backe tog sitt förnuft till fånga, gudskelov, men vart ska Svennis ta vägen? FCZ?

Tre hörnor straffs decenniesammanfattning - Ulf

2009-12-16T11:40:00.003+01:00

Decenniets roligaste svenska fotbollsögonblick

Alla Stockholmsderbyn, generellt, men allra mest 2001, eller kanske 2003.

Stockholmsderbyna var det som drev allsvenskan under början av decenniet, de gav oss något som vi längtat efter: fullsatta läktare, hets, fantastiska tifon, strålkastarmatcher, nerv, kärlek, hat, passion… 2001 slutade de tre stockholmslagen på allsvenskans första platser och varje derby var en guldstridsmatch. Mitt starkaste minne är nog hösten 2003, Hammarby-Djurgården. Kim Källström har visats ut för Djurgården, Bajen har greppet om matchen och kan utmana om guldet, när Karl Oskar Fjörtoft plockar ner en förlupen höjdboll med handen. Hammarby tappar allt, torskar med 2-3 och Fjörtofts karriär tar slut. Historien berättar att den flinke Fjörtoft inte var av hårdaste virke, men också om vilken status derbymatcherna fått och vilken press det satte på spelarna.

Sverige-Senegal, åttondelsfinal, VM 2002, elva minuter in i matchen.

Henrik Larsson skjuter Sverige mot VM-kvart och inte ens en VM-final känns omöjlig. Det blev inte så, som du kanske minns, men jag minns Henrik Larsson. Det var hans stora chans att visa världen att han kunde göra mål utanför skotska ligan och jag har aldrig sett en spelare så totalt fokuserad på sin uppgift som Larsson var under den turneringen.

Sverige-Bulgarien 5-0, EM 2004

Vilken fest det var. Portugal-EM var den generationens stora chans till framgång. Rent jävla oflyt i kvarten mot Holland satte stopp för ett lag som kunde ha blivit lika klassiskt som 94:orna.

Sverige-Paraguay 1-0, VM 2006.

Att stå på Olympiastadion i Berlin och blicka ut över omgivningarna, se den ändlösa, trögflytande gula floden av svenska fans närma sig arenan, och sedan se dem färga läktarna alldeles gula, det var en riktigt maffig upplevelse. Sverige gjorde inget vidare VM, men hade supportrar i världsklass.

IFK Göteborg-AIK, november 2009, inmarschen

Alla upplagor av Allsvenskan borde sluta med att ettan och tvåan i tabellen möts, alla arenor borde alltid vara fullsatta, alla lag borde ha en inmarschlåt i klass med Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, alla lag borde ha ett bortafölje som fyller en dryg kortsida.

Bubblare:

Sverige-England, U21-EM, juni 2009

Molins långa inlägg, Söders klack, Bergs skott rakt up i nättaket och Sverige hade kvitterat till 3-3 mot England i U21-EM efter fantastisk offensiv och ohämmad coachning från Lennartsson och Söderberg. Det finns hopp för svensk fotboll.

Lucic, Mjällby och stolpen, VM 2002

Nigerias Jay-Jay Okocha snurrar för femtielfte gången med det svenska försvaret, till slut blir Teddy Lucic så snurrig att han i blindo ska sparka bort en boll som är på väg ut över kortlinjen. Bollen träffar Johan Mjällby i baken och studsar – i stolpen. Så nära var det att VM 2002 sorterades in i kategorin Svenska idrottsfiaskon. Teddy Lucic rörde som vanligt inte en min.

Internationell utblick:

Zinedine Zidane, i största allmänhet

Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom.

Och de tråkigaste:

Sverige-Senegal, sista sparken, VM 2002

Det är svårt att inte tänka på det ögonblicket som ett av decenniets tristaste. En jävla snedträff. En halvskadad målvakt. En stolpe som inte förmår styra bollhelvetet åt ett annat håll. Och – det visste vi inte då – början på en eländig landslagstrend där Sverige inte vinner när det gäller som mest.

Mamadou ”Big Mama” Diallo värvas av IFK Göteborg 2003

Konstiga brasseimporter, afrikaner på korttidskontrakt, otränade videojuggar, ex-stjärnor på dekis. Allsvenskan har under det senaste decenniet drabbats av en rad krassliga spelarvärvningar. Ändå har inget spelarköp varit ett så fundamentalt tecken på sjukdom – hos svensk fotboll i allmänhet och den tidens IFK Göteborg i synnerhet – som när Blåvitt knöt till sig Big Mama Diallo. Roger Gustafsson hade hittat honom på nätet – ingen agent ville samarbeta med Gustafsson eftersom han gjort klart att han föraktade dem och deras yrke. Den store senegalesen, ålder något oklar, sken som en sol när han klev av planet på Landvetter, Roger Gustafsson såg däremot ut att vilja sjunka genom jorden. Han visste att värvningen stred mot allt han står för som fotbollsledare. Big Mama var jättestor, otränad, oteknisk och lat. I IFK fanns klubblegendarer som Erlingmark och Mild. Ändå, i en tid när blåvita fans längtade desperat efter något som kunde skänka glädje och skratt, blev Big Mama den störste stjärnan, eftersom han vickade på rumpan när han gjorde sina (få) mål, och eftersom han färgade blåvita ränder i håret.

AIK-Hammarby, Råsunda, oktober 2004

Lika kittlande som stockholmsderbyna har varit när de varit som bäst, lika hemska har de varit när de varit som sämst. När Mikkel Jensen satte 1-0 för Hammarby i mitten av andra halvlek blev det signalen till Black Army på norra stå att försöka storma planen. Det lyckades inte, men det krävdes en mur av kravallpoliser hålla tillbaka fansen. Spelarna flydde in i omklädningsrummen. Det var inte det första stora bråket på svenska läktare och inte det sista, men jag kommer aldrig att glömma hur stämningen på Råsunda på någon minut gick från härligt derbyladdad till fullständigt förgiftad, man satt bara kvar och mådde illa. Efter nästan en timmes uppehåll blåste Peter Fröjdfelt till spel igen, och AIK hann kvittera till 1-1. Anders Linderoths slutsats om att ”ligisterna vann” var helt rimlig.

Royal League-mötet Halmstad-Odense på Behrn Arena, Örebro, februari 2005

Alltså, Royal League var en okej idé. På pappret. I praktiken blev turneringen, precis som Big Mama-värvningen, ett bevis på en massa problem i svensk och skandinavisk fotboll. Jag minns att Tommy Töpel, den förbundsfarbror på vars skrivbord Royal League-projektet trillat ner, försökte marknadsföra turneringen som ”en fantastisk chans nu när Uefa-cupen inte är så het längre.” Men vänta nu? Uefa-cupen är ju iskall bara för att svenska lag nästan aldrig är med? Och det är ju därför vi måste starta Royal League?
I praktiken visade det sig att väldigt få människor vill se på fotboll i svinkall februari. Särskilt om motståndet är så osexigt som Odense. Och särskilt om hemmalaget (Halmstad) har en så omodern hemmaplan att man tvingas spela 35 mil hemifrån.
Halmstad vann med 2-1. Det kom 86 betalande åskådare till matchen.

Tyskland-Sverige, VM 2006

Lars Lagerbäck hade predikat att rutinen var hans landslags största kvalitet. I detta VM skulle all uppdämd kunskap som spelarna samlat på sig i EM 2000, VM 2002 och EM 2004 ta Sverige ännu längre. I stället var de tagna av allvaret, på gränsen till förlamade, när de unga tyskarna vrivlade runt. Lagerbäck hade fått ett betydligt vackrare avslut på sin karriär om han hade valt – eller ännu hellre om Lagrell hade valt det åt honom – att avgå där och då.

Bubblare:
- Robin Söder haltar mot sin egen undergång i U21-EM mot England, ivrigt påhejad av ledarstaben, juni 2009
- Albanien-Sverige 0-0, Tirana, September 2009

Internationell utblick:

Zinedine Zidane skallar Materazzi, 2006

Ett så bisarrt slut på en av historiens finaste fotbollskarriärer att jag nästan inte tror att det hände.

Den gyllene badtofflan:

Anders Svensson, för att han har varit med om allt. Fört omhuldad, klacksparkande supertalang med långt hår, sedan mobbad som tråkspelande föredetting. Däremellan ett misslyckat klubbval när utlandskarriären skulle ta fart. Ändå har han visat att inte ens plastgräset i Borås har kunnat ta ifrån honom hans fotbollskunnande. Bonus för att det ser ut som om han fortfarande ha badtofflorna på sig när han går in på planen.

När far dyker är det rätt

2009-12-15T17:17:00.003+01:00

Paul Doyle i Guardian om det engelska hyckleriet kring engelsmäns filmning. Ersätt "engelsk" och "engelsmän" med "svensk" och "svenskar" och inte ytterligare ett ord behöver ändras.

Överlag tycker jag att de här frågorna är intressanta. Jag skulle gärna se en större undersökning bland fotbollsspelare vad de egentligen tycker är rätt och fel. De flesta elitspelare tror jag bekänner sig till nån variant av domaren-dömer-moralen, att man gör vad som behövs för att vinna och för att gynna sin egen karriär. Men inom detta finns det en stor mängd nyanser, för jag tror få spelare är så cyniska att de tycker att man får göra vad om helst som gynnar laget, bara man kommer undan med det. Vad får man göra för att psyka en motståndare? Var går gränsen för ens lojalitet mot ens lagkamrater? Min teori är nog att de flesta människor agerar efter någon form av kodex, fast de ibland inte uttalar den offentlig och ibland har övertagit den från sin omgivning utan att reflektera.

När skillnaden mellan den "offentliga" och den "professionella" moralen blir så pass stor som i England blir det naturligtvis extra intressant.

Allbäck goes goddag yxskaft

2009-12-15T15:09:00.003+01:00

Ja, jag skrev när Allbäck åkte med Hamréns allra första trupp till Italien att det skulle bli intressant att se hur han kommer att hantera medierna. Det var efter att ha sett hur obekväm han blev i TV-studion hos Ekwall och Lundh, där han inte alls kunde hantera deras sätt att småhetsa eller helt enkelt ställa ärliga följdfrågor.
Jag har bara goda erfarenheter av Allbäck, och kan förstå att Hamrén vill ha denne stabile, sympatiske man vid sin sida. Samtidigt är det något med den där prydliga fasaden, hans sätt att knyta fintröjan nonchalant över skjortan, som får honom att se ut som om han ska spatsera vid båtbryggorna i Kullavik och artighetskonversera grannarna i villaområdet: "Och bilen går bra?", "Har du tagit upp båten än, Lundström?", "Hälsa frugan!". Så där bekvämt som man ska prata med sina grannar och det inte spelar nån roll om bilmotorn skurit, båten frusit fast eller frugan har dragit.
Tyvärr kommer inte fotbollsreportrarna att nöja sig med standardsvar. Och Allbäck lärde väl sig igår, när han fick frågor om relationen till Zlatan, att det inte heller funkar att göra som Lagerbäck, nämligen att betrakta alla citat som vidarebefordras av journalister som lögner.
Därmed inte sagt att valet av Allbäck är fel. Han får väl lära sig, även om det inte blir lätt.
Erik Hamrén måste ju välja en kollega som han själv kan samarbeta med, och inte en som Zlatan tycker om.
Zlatan är ju inte ens med i landslaget nu, och det vore ju onekligen snopet om Hamrén utsett Chippen eller Alexander Östlund till assisterande, och Zlatan ändå fortsatt att tacka nej.

Det stoff mardrömmar väves av

2009-12-15T14:57:00.002+01:00

Erik Hamrén har alltså fått en "mardrömsinledning" som förbundskapten. Ibland undrar jag om det är lönt att försöka använda språket i fotbollssammanhang, när det så systematiskt missbrukas, när varje ord berövas sin tänkbara innebörd?

Larsson goes controversial

2009-12-14T14:54:00.003+01:00

Ja, Magnus Hagström är obekväm över att en kille som visst lirat i AIK och Djurgården nu ska träna hans Hammarby. Säga vad man vill, men i skenet av att Henke Larsson tar över Landskrona Bois kommer den lilla konflikten i skymundan. Han är inte rädd att stöta sig med folk i alla fall, den gode Larsson.
Hursomhelst är det uppenbart att vi som är supportrar inte kan ställa några lojalitetskrav på den som gör tränarjobbet till sitt yrke.
Spännande tränarkamp i Superettans tippade topplag blir det i alla fall med Larsson, Janne Andersson och Rikard Norling. Och så radarparet Borgqvist/Blomqvist då.

Tre Hörnor Straffs Decenniesammanfattning – Mats

2009-12-13T22:16:00.005+01:00

De fem roligaste ögonblicken.

Parma-Inter, 18 maj 2008:

Jag skulle ju gärna kunna göra både en och två listor med bara Zlatan i huvudrollen. Till skillnad från någon annan svensk fotbollsspelare genom tiderna håller han för det. Men jag väljer när han, efter sex veckors skadefrånvaro, hoppade in i den andra halvleken borta mot Parma. En halvtimme före slut.

Det stod 0-0 och Inter visade upp ett krampaktigt spel med ett påtagligt impotent anfall. Det var den sista omgången för säsongen och Inter var tvungna att vinna för att ta hem Lo Scudetto före ett Roma som hade tagit en tidig ledning borta mot Catania.

Zlatan behövde bara 25 minuter på Stadio Ennio Tardini. På de minuterna smällde han in två mål. Det första helt på egen hand, det andra på läckert inlägg från Maicon. Det är sådana insatser som gör spelare odödliga.

Tottenham-Chelsea, final i Carling Cup, 24 februari 2008:

Spurs kom tillbaka från underläge mot Chelsea (vilket bara det räknas bland det svåraste i modern fotboll) och vann sin första titel under det här århundradet. I förlängningens fjärde minut nickade Jonathan Woodgate, bara en dryg månad gammal i klubben, in 2-1 på Jermaine Jenas snygga frispark.

Givetvis ett drama och en upplevelse färgad av mina sympatier, men det är väl vad de här listorna (också) ska få lov att handla om. Det privata fotbollsrummet.

Nästan hela förlängningen tillbringade jag i trädgården, vankande av och an, under vilket jag ängsligt (läs: panikartat) försökte tolka de avlägsna ljuden av familjens tjut framför TV:n.

Någon vecka senare vågade jag för första gången se denna förlängning (som jag så klart spelade in). Även denna gång var det obrutet spännande.

Milan-Liverpool, final i Champions League, 25 maj 2005:

Jag minns hur hustrun kom ner och undrade vad det stod. ”3-0”, sa jag. ”Men då så”, sa hon, gick upp igen och la sonen och började läsa i någon bok. Två tjut senare från bottenvåningen fick henne att rusa nerför trappan. Plötsligt hade Liverpool gjort både 1-3 och 2-3 mot ett Milan, världsberömt för att kunna spela på resultat.

Aldrig har Steven Gerrard visat så mycket fysisk kraft som när han (mer eller mindre) ensam tog tag i matchen och visade vägen genom sin eleganta nick till 1-3. Matchen gick till straffar och när Sjevtjenko, vid 3-2 i straffar till Liverpool, sköt i famnen på Jerzy Dudek, var ”Miraklet i Istanbul” ett faktum.

Malmö FF-Elfsborg, 30 oktober 2004:

Det är möjligen inte det mest självglänsande guldet denna väl medaljerade klubb tagit. Men den som som efter 30 matcher (numera) är överst i tabellen är ju den bäste just det året.

Jag glömmer aldrig straffen. Jag vågade inte titta. Vände blicken bort från målet, mot mittlinjen. Såg att Jon-Inge Höiland plötsligt började jogga framåt. Förstod inte varför. Ända tills han hann fram alldeles perfekt i tid och tryckte in returen på Nicklas Skoogs bedrövliga straff och med det sköt guldet till Malmö FF.

Klubbens första på 2000-talet och den första seriesegern sedan 1989.

Sverige-Argentina, 12 juni 2002:

Sverige hade hamnat i Dödens Grupp. Det fanns inte på kartan att vi skulle ta oss vidare i VM i Japan/Korea. Inte med Nigeria, England och Argentina i samma grupp. Att vi lyckades spela 1–1 mot England var möjligen ingen större överraskning, med tanke på den statistik Sverige har mot dem. Segern mot Nigeria, med två mål av Henrik Larsson, gav visst hopp. Men att vi skulle ha en chans mot Argentina gick bara inte att tänka sig.

Det visade sig att den 59:e matchminuten skulle bli en lyckominut. Det var då Niclas Alexandersson kvitterade mot England och det var då Anders Svensson skruvade in 1-0 bakom den argentinske målvakten Cavallero. Tillsammans med Ravellis räddning 1994 är möjligen Anders Svenssons barnsligt lyckliga ansiktsuttryck den fotbollsrepris som vevats flest gånger i sport-TV i modern tid.

Frågan är om Sverige varit bättre i något enskilt ögonblick under de senaste tio åren, än just i denna stund, den 12 juni 2002 på Miyagi Stadium. Jag tror inte det.

De fem tristaste ögonblicken.

Sverige–Danmark, 6 juni 2009:

Det är klart jag är efterklok. Man har den rätten när man skriver den här sortens betraktelser. Men allvarligt. Zlatan Ibrahimovic var förste straffskytt i italienska mästarna Inter. Av en anledning. Medan Kim Källström aldrig kom på fråga i sitt Lyon.

Ändå fanns det en orubblig ordning i det svenska landslaget som medförde att när vi hade en gyllene chans att ställa en fot i nästa års VM, då skickades denne Källström fram. I gula skor. Tretton år efter Kennet Anderssons ödesdigra miss, på samma arena (i VM-kvalet mot Österrike) slog Källström inte straffen bättre än att Thomas Sörensen kunde rädda.

Det var min första landskamp på Råsunda, det kändes i just det ögonblicket också som det borde vara den sista.

Manchester United – Tottenham, 4 januari 2005:

Pedro Mendes chansskott från mittlinjen seglade ner mot United-målvakten Roy Carroll, som fumlade och tappade in den bakom sig. Det var i den 89:e minuten. Jag minns hur jag jublade i soffan. Äntligen skulle vi slå United på Old Trafford.

Men det blåstes aldrig för mål. Detta solklara mål dömdes inte ens bort. Jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Det finns rimligen bara en förklaring till hur tre domare kunde missa att bollen var nästan en meter över mållinjen.

Varje gång jag plågar mig själv med att titta på sekvensen på YouTube, varje gång ser jag Roy Carrolls långa blick bort mot sidlinjen, efter att han genomfört sin närmast fantastiska akt av fusk. Jag hoppas verkligen att han lider av usel nattsömn. Än idag.

Om inte annat får får jag väl åka över till Odense och fråga honom någon gång. Det senaste jag hörde var att han idag står för danska ligaledarna OB.

Sverige-Holland, kvartsfinal i EM 2004, 26 juni 2004:

Det gick ju att se på en hel kontinents avstånd. Klart som fan han skulle missa, med det kroppspråket. Med den senaste projektilen (i lördags kväll mot Espanyol) i färskt minne är det svårt att förstå att det var samma Zlatan i Portugal.

Men just den kvällen, i en match där Sverige hade vassaste chanserna (i synnerhet i förlängningen) och där jag fortfarande kan få ont i magen av tankarna på Ljungbergs stolpträff, just den kvällen gick en synnerligen skakad 22-åring fram och slog bollen högt över Edwin van der Sars mål.

Sverige–Senegal, åttondelsfinal i VM 2002, 16 juni 2002:

Fotboll är obegripligt. Fyra dagar efter den match då vårt herrlandslag var som allra bäst det här århundradets första decennium, orsakar man en av samma årtiondes största besvikelser. I sig var det ingen katastrof att förlora mot Senegal, som ju slog Frankrike i öppningsmatchen i samma VM. Men det såg ju så bra ut. Det var krattat för full fart fram till semifinalen, där vi skulle få möta Brasilien.

Men de svenska förbundskaptenerna gjorde misstaget att spela defensivt mot ett Senegal vi kunde sprungit ner, med den form som rådde. Magnus ”Turbo” Svensson var sannerligen inte nyckeln till framgång i just den matchen.

Först i den 76:e minuten vågade man byta in den spelare som skyhögt vann svenska folkets omröstning (under VM) om vem som var landslagets bäste spelare, nämligen 20-årige Zlatan Ibrahimovic. Med honom på planen från start hade Sverige spelat kvartsfinal mot Turkiet. Jag lovar.

Sverige-Turkiet, 15 juni 2000:

Grunden lades i och för sig i öppningsmatchen mot Belgien. Men aldrig jag har jag rodnat så skamset inför ett svenskt landslag som i just den här matchen. Det var dock inte därför jag inte avstod från gruppspelets sista match, den mot Italien.

Den kvällen tillbringades istället på BB i Malmö. Den natten föddes min idag 9-årige son. Ett betydligt ljusare minne än det mörka EM 2000.

Den gyllene badtofflan (till den person som under årtiondet bäst personifierat den svenska fotbollens själ):

Det finns väl egentligen bara en person som kan föräras denna utmärkelse. En person som suttit som förbundskapten för det svenska herrlandslaget under hela årtiondet, till för bara några månader sedan.

Lars Lagerbäck cementerade det gamla slitna skämtet om att det är lättare att komma in i landslaget än att komma därifrån. Det är därför Sverige är turister i den inernationella fotbollen fram till nästa höst.

Eller, om man är snäll, fram till lottningen i Warszawa den 7 februari 2010. Då kan vi börja hoppas igen.

Skadereglering

2009-12-13T11:26:00.003+01:00

Arsenal stämmer holländska fotbollsförbundet sedan Robin van Persie knäskadats på landslagsuppdrag. Personligen hoppas jag att det misslyckas. Man behöver inte älska nationalismen som idé för att anse att landslagsfotbollen, där Slovenien kan slå ut Ryssland och de rika länderna inte kan köpa de fattiga ländernas spelare, har en demokratisk potential som klubbfotbollen saknar.

Sen finns det komplikationer i detta också. Fifa och Uefa är trots allt inte välgörenhetsorganisationer och jag kan förstå att folk som Arsène Wenger muttrar över att de tjänar stora pengar på turneringar där klubbarnas anställda medverkar. Wenger verkar i alla fall ha tänkt så långt att han inser att små länder som Togo (eller Sverige) inte kan betala de kostnader som kulle bli följden om han fick igenom sitt system och Emmanuel Adebayor skulle skadas på landslagsuppdrag. Då, menar han, skulle Fifa betala. Nästa fråga blir då precis vilka länder som är så fattiga att Fifa ska betala för deras skadade spelare? Ska det handla om kollektiv och solidarisk finansiering och hur sja den gå till?

Tre hörnor straffs decenniesammanfattning: Hagström

2009-12-12T13:36:00.007+01:00

DE FEM ROLIGASTE ÖGONBLICKEN
1. Det går naturligtvis inte att säga något annat än SM-guldet 2001.
När jag tänker tillbaka på den där dagen - något som händer ganska ofta - märker jag att det är känslan strax innan matchen mot Örgryte som oftast återkommer. Hur jag kom in på restaurang Kvarnen, som då var den självklara samlingsplatsen för mig och mina kompisar innan matcherna, och ingen fick fram ett vettigt ord. Stämningen var helt annorlunda än före andra matcher; inget hojtande, inga sånger. Det var något andäktigt över det hela. Ett antal människor stod inför en händelse som skulle komma att förändra deras liv - vad säger man till varandra vid sådana tillfällen?

2. Beslutet att ge ut "Supportrarnas matchprogram".
Som hammarbyare är det svårt att tycka något annat än att de två senaste säsongerna varit skit. Men tillvaron har i någon mån räddats upp av supporterprojektet "Supportrarnas matchprogram" där jag själv varit en av de drivande. Tack vare jobbet med programmet har vi fått något att engagera oss i som varit oberoende av de usla resultaten.

3. AFC Wimbledon.
Ett ljus i mörkret för alla som känner olust över toppfotbollens extrema utveckling, där storklubbarna fjärmar sig alltmer från den vanlige åskådaren. AFC Wimbledon bildades av supportrar som inte accepterade att deras klubb togs ifrån dem. Det har funkat - nu befinner de sig i högsta divisionen utanför de fyra ligadivisionerna.

4. Tidskriften offsides entré.
Innan offside fanns inget forum för att skriva längre och djuplodande texter om fotboll. För mig, både i egenskap av skribent och läsare, har dess ankomst varit ett lyft. Dessutom tror jag att den tvingat fram bättte fotbollsjournalistik även på annat håll. En detalj jag minns från tidiga offside var när Göransson förklarade för mig att de inte ville ha med författare att göra - de levererar inte i tid, deras texter håller inte och de vägrar ändra ett ord. Innan offside var det just författare som anlitades när nån fick för sig att det skulle skrivas om fotboll på ett djupare sätt. Så förmodligen har offside gjort att jag besparats ett och annat alster av Ranelid eller Ragnar Strömberg.

5. Skylten 0-3 på svenskläktaren i Köpenhamn 2007
Några svenska fans hade sin prioritering klar när domaren bröt matchen mellan Danmark och Sverige efter "öldanskens" insats. De insåg snabbt att avbruten match skulle betyda svensk seger med 3-0, knåpade ihop en skylt där de befann sig på läktaren och lanserade sitt budskap. Som underförstått betydde " sätt inte i gång matchen, vi tar hellre tre poäng än att fotbollen färdigspelas". Jag gillar snabbheten i det här skyltmakeriet, den smarta insikten i hur fotbollsmyndigheterna kommer att hantera situationen långt innan de ens börjat diskutera saken och ärligheten: ibland är de tre poängen viktigare än allt annat.

DE SÄMSTA ÖGONBLICKEN
1. Jag väljer HIF-DIF 2006...
...men hade kunnat ta någon annan av matcherna när folk på Hammarbyläktarna krossade mina illusioner. Jag var såklart medveten om att bilden av bajaren som alltid glad och positiv inte stämde med verkligheten, och skandaluppträdande mot DIF 2006 kom inte som nån chock. Men jag trodde att den bortre gränsen för vad som kunde hända på Hammarbyläktarna låg långt tidigare.

2. Nedflyttningen 2009.
Kombinationen guld till AIK, DIF kvalräddade och vi ur var bara för mycket. Hela hösten mötte jag en AIK-granne som jag brukar snacka fotboll med men jag kunde knappt se honom i ögonen under den här perioden. Jag orkade varken med guldflin eller kondoleanser.

3. Mästarlagen 2002, 2003, 2005 och 2009.

4. Att allsvensk seriefotboll tvingas göra speluppehåll under VM - trots att landslaget inte är med.
Vi ska alltså avstå från att spela under den här tid som i vårt klimat är den allra bästa för fotboll för att FIFA bestämmer det. Planekonomin har gått för långt.

5. Red Bull Salzburg
Så klart jag inte bryr mig särskilt mycket om österrikisk ligafotboll, men det här kan inte påtalas nog många gånger. Att låta en klubbsponsor byta namn och färger på klubben är fel. Det förstör fotbollen.

DECENNIETS BADTOFFLA (EN PERSON SOM SYMBOLISERAT SVENSK FOTBOLL)
Lars-Åke Lagrell förstås. På gott och ont som det brukar heta. Tragikomik när han inte lät de svenska landslagssupportrarna ordna tifo - med motiveringen att de i så fall måste göra ett som hyllar motståndarlaget England också.

DECENNIETS MEST ÖVERSKATTADE LANDSLAGSINSATS
När damlandslaget kom från VM i USA var det förvisso med en fin medalj i bagaget (silver), men egentligen var det precis som vanligt med damlandslaget. De besegrade lägre rankade lag och förlorade mot högre. En helt normal insats alltså.

Minnen av en fläta

2009-12-12T10:46:00.004+01:00

En väns vän frågade mig om vem som var Italiens största fotbollslegend någonsin. Jag tänkte på namn som Meazza, Piola, Rivera, Rossi och Maldini, men jag sa Roberto Baggio. Och så tänkte jag än en gång på hans bataljer med Sacchi under VM 1994, hans vemodiga ansiksuttryck när han byttes ut mot Norge, hans matchavgörande briljans som saknade alla revanschistiska övertoner, det tragiska fakrum att det ändå var han som brände den avgörande straffen i finalen.

Det fick mig att återigen tänka på vilket djupt motsägelsefullt fenomen den italienska fotbollen är. Denna nation som hyllar individualism, estetik och livsglädje och samtidigt ängsligt tyr sig till försiktighet, pragmatism, system, catenaccio och pressing. De värden som hyllas i svensk, dansk, engelsk, tysk och spansk fotboll känns entydiga i jämförelse. Roberto Baggio och hans förhållande till Italiens förbundskaptener känns som det säger lika mycket om den kulturen som Berlusconi eller Roberto Saviano.

I en ny dansk bok om FC Barcelonas historia berättar Allan Simonsen för övrigt att han hade två argentinska lagkamrater under sin tid i klubben. De brukade gömma nålar i sina hårband före mötena mot Real Madrid och sticka motståndarna med dem under matchen. Vad det säger om Argentina och argentinskt samhälle vågar jag inte spekulera om. Men det sägs att Roberto Baggio har en ranch i Argentina nuförtiden. Det låter som om det skulle kunna bli en Taube-ballad det.

England fortfarande bäst i Europa

2009-12-10T17:43:00.004+01:00

Utan att gå i närkamp med statistiken så vet jag, från minnet, att England, eller snarare Premier League, haft fyra lag i kvartsfinal i Champions League det senaste decenniet - mer än en gång.

Som vi alla vet har det handlat om De Fyra Stora: Manchester United, Chelsea, Arsenal och Liverpool.

På så vis har vi (mer än en gång) kunnat slå fast att England är bäst i Europa. Eller, i alla fall, att England har den bästa ligan i Europa. Det senare är mer sant. Samtidigt som den rubrik jag satt är roligare att sätta för oss anglofiler.

Igår blev de 16 lagen till åttondelsfinalen i Champions League 2009/2010 klara. Vi kan snabbt konstatera att den engelska dominansen inte är lika omfattande som tidigare år. Årets Liverpool är en blek version av det Liverpool som stod för den makalösa vändningen i alla tiders final, mot Milan, i Istanbul 2005.

Bland de 16 lagen kommer alltså "bara " tre från England: Manchester United, Chelsea och Arsenal.

Även Spanien har tre lag representerade: Barcelona, Real Madrid och Sevilla. Liksom (lite överraskande) Italien: (Fiorentina, Milan och Inter).

Dessa nationer torde därmed stå i särklass.

Utöver dessa har Tyskland två (Bayern München och Stuttgart) och Frankrike två (Lyon och Bordeaux). De övriga tre är Olympiakos (Grekland), Porto (Portugal) och CSKA Moskva (Ryssland).

Nästa fredag lottas åttondelsfinalerna, som spelas 16/17 februari med returer en vecka senare.

Ska vi då försöka särskilja De Tre Stora på något sätt, kan vi börja med att peta bort Italien. Varken Milan eller Inter övertygade i gruppspelet (undantaget Milans märkliga bortaseger mot Madrid) och slutade tvåor i sina grupper. Fiorentina var kanske den allra största positiva överraskningen i gruppspelet (den mest negativa är Liverpool, så var det sagt) som lyckades vinna en grupp med så pass tufft motstånd som Lyon och Liverpool, båda med gedigen CL-erfarenhet.

De sex lagen från England och Spanien imponerade däremot. Samtliga vann sina grupper. De sex lagen från dessa två länder vann alltså 75 procent av grupperna. En styrkedemonstration. Och en bekräftelse på att England och Spanien behåller sina positioner från de senaste åren.

Hur kan jag ändå påstå att England fortfarande är bäst? Jo, vi vill ju gärna ha en "vinnare", eller hur, och vi får då söka oss till knappast möjliga, subjektiva marginal, dvs att de tre engelska lagen var klara för åttondelen redan efter fem spelade omgångar i gruppspelet. Som bekant säkrade Barcelona sin plats först i går kväll.

Men besinnar vi (jag) oss något så är det alltså England och Spanien för hela slanten. Jag tror högst ett av de italienska lagen överlever åttondelen, däremot skulle jag bli överraskad om inte fem av sex (i alla fall) från England och Spanien passerade ganska enkelt.

Om det är fornstora dagar eller bara sedan Patrik Anderssons tid, låter jag vara osagt, men jag har ett lite hjärta hos Bayern München. Och inget lag har spelat så bra i gruppspelet som BM gjorde borta mot Juventus, i tisdagens direkt avgörande match om andraplatsen i den gruppen (bakom franska Bordeaux, också de en trevlig överraskning).

Min gissning, och förhoppning, är helt enkelt att vi ser fem lag från England och Spanien i kvartsfinalen och att de följs åt av Bayern, Porto (alltid starka i CL) och en av italienarna, sannolikt Milan, som har en märklig förmåga att slingra sig vidare, utan att spela bra. Stark outsider är Bordeaux.

TRE HÖRNOR STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING - Jesper

2009-12-10T13:11:00.009+01:00

De fem roligaste ögonblicken:

1.Zlatans klack, EM 2004.

Det målet. Med fem minuter kvar. I 0-1-underläge. Mot Italien. I EM. Det har hänt en hel del kring mannen sen dess, men frågan är om inte ett av Zlatans problem i landslagssammanhang har bottnat i att det är så svårt att toppa det där. Det var någonting med detta mål som uttryckte allt om hur Sverige med Zlatan skulle kunna vara, hur hela det svenska laget kämpade för att hålla bollen kvar i det fullpackade straffområdet, och så kröntes allt av denna geniala och briljant utförda improvisation. Jag såg det på mitt frilanskontor i Gamla Stan, eftersom jag var tvungen att lämna en notis till Expressen omedelbart efter matchen. Att behöva skriva om någonting direkt efteråt brukar kunna fördärva vilken upplevelse som helst för mig. Inte denna.

2.Marcus Allbäck sänker Spanien på Råsunda i EM-kval, hösten 2006.

Vissa mål måste man se live. Och jag kommer aldrig att glömma sekvensen som började med den spanska hörnan och Tobias Linderoths nickräddning på mållinjen just för att jag kunde följa den från Råsundas långsida med sikt över hela plan. Se Edman spela upp den till Chippen, se Chippen fara iväg längs sidlinjen medan spanjorerna stod kvar i svenskt straffområde och ropade på hands, se Allbäck löpa i mitten och ropa passa honom, passa honom, passa honom, se passningen komma och den hemjobbande Puyol och Casillas vräka sig framför Allbäcks skottfint - och då stod man för länge sedan upp och skrek besinningslöst - och så bollen i det tomma målet.
Såklart var det extra skönt för att det gjordes när det gjordes. Såklart att det var extra skönt för att det var ett utdömt Sverige, utan Zlatan, mot de blivande europamästarna, och att det var en seger för Marcus Allbäck, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth, Erik Edman och alla de andra slitvargarna. Så synd att det så sällan kändes som om Zlatans Sverige och Allbäcks Sverige på allvar tog fram det bästa ur varandra.

3.Claudio Caniggia visas upp på läktaren när Sverige möter Argentina i VM 2002.

Ja, det finns många skäl att minnas den här matchen. Anders Svenssons frispark. De fem mardrömslika övertidsminuterna efter Argentinas kvittering. Men det som på allvar gjorde det till ett roligt ögonblick var när gamle hårbandsjäveln Caniggia visades upp på läktaren från avbytarbänken efter att ha trakasserat en eller annan funktionär. Och när argentinarna försökte slingra sig ur det hela genom att skicka upp någon annan. Strålande roliga bondfångerifasoner.

4.Zlatan tar sig an Djurgårdens mittbackar på Stadion 2001.

Fotbollen gör mig till skamlös lokalpatriot och att se skåningar ställa till det för stockholmare på deras egen hemmaplan kommer alltid att bereda mig omätlig fröjd. MFF:s 4-0-seger över Djurgården våren 2001 hade nog allt jag kunde begära i den vägen (i synnerhet eftersom jag gått från mötet i Superettan året innan när det var en halvtimme kvar och Djurgården ledde med 6-0). Men Zlatans dribbling genom Djurgårdens mittförsvar var någonting annat, ögonblicket när jag tror hela landet förstod att detta, denne man, var någonting mycket speciellt.

5.Roger Pontare skrämmer skiten ur polackerna inför EM-kval på Råsunda 2003.

Det finns många som säger att det var Anders Svensson som vann den där matchen. Och visst stod han för en fantastisk insats (och två mål) när Sverige slog Polen på Råsunda. Men då var polackerna redan demoraliserade och skrämda, sedan deras uppvärmning störts av att en jättestor samisk schaman med fjädrar i håret kommit utlubbande på plan. Folk minns EM 2004 för Markoolio och "In med bollen i mål", men det var Roger Pontare som gjort grundarbetet.

De fem tristaste ögonblicken.

1. Tyskland sänker Sverige i VM 2006.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett segt, försvarsstarkt, respektingivande motstånd som det var svårt att göra mål på. Och så detta antiklimax, dessa tolv minuter när det svenska försvaret uppträdde som ett hönshus där räven var lös, dessa tolv minuter när man bara satt och glodde hemma i soffan, utan att kunna få fram ens ett "Fan också". Allt slut, innan det ens hade börjat.

2. Ryssland sänker Sverige i EM 2008.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett stabilt och rutinerat lag som hade bättre nerver än de darriga ryssarna (och fan åtminstone skulle kunna spela på oavgjort). Så denna utspelning, denna match mellan ett gäng pigga popsnören och ett band utslitna gubbrockare.

3. Holland slår ut Sverige i EM 2004.

Det var... sättet det gick till på. Om vi skulle förlora mot Holland skulle det åtminstone vara för att de var ett bättre lag. Inte för att Ljungberg och Henke träffar plankan i förlängningen och för att de notoriskt straff-inkompetenta holländarna ändå visar sig skarpare och mer koncentrerade än oss. Och sedan visar sig som det kanske sämsta holländska landslaget i mannaminne när de får däng av Portugal i semin. Det maler fortfarande i skallen - det var ju faktiskt då det här laget peakade, i en turnering som till sist vanns av... Grekland.
Det borde ha varit vi.

4. Thierry Henrys hand slår ut Irland ur VM-kvalet 2009.

Jag tycker inte att det brännmärker Henry som fuskare för tid och evighet, men det är bara så jävla onödigt. Varför frågar inte Martin Hansson Henry om han har tagit med hand eller ej? Varför kan man inte avgöra en sån här sak med hjälp av tv-repris? Varför är fotbollen så onödigt trög ibland när det vore så enkelt att rätta till det?

5. Hot, våld och inkastade föremål på valfri stadion, valfritt år under 00-talet.
Jag vet inte vad jag är mest trött på. Fotbollsmyndigheternas mantra att det är sådana som "inte är intresserade av fotboll" som slåss och beter sig svinaktigt. Vissa supportrars antagande att man får slåss och bete sig svinaktigt, om man bara har åkt på tillräckligt många bortamatcher. Andra supportrar som inte skulle drömma om att slå eller ofreda nån, men ändå intar nån form av tyst neutralitet mellan firmor och klubbledning. Andra som verkar tycka att det är naturligt supporterskap att rusa in på plan och håna motståndarna när man har vunnit en match. Mest trött är jag på att ingen gör nåt åt det, en gång för alla.

Den gyllene badtofflan (till den som symboliserade den svenska fotbollen): Tobias Linderoth. Kan man någonsin glömma bort hans sammanbitna ansikte inför matcherna? Eller det mål han till sist fick göra, det där han glidtacklade in mot Slovenien i uppvärmningsmatchen inför EM 2008? Man kan snacka om Marcus Allbäck, man kan snacka om Petter Hansson, Mattias Jonson och Niclas Alexandersson, men det känns som om Tobias Linderoth var förutsättningen för dem allihop. Alla djur är jämlika, men somliga är mer jämlika än andra.

TRE HÖRNORS STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING – MATTIAS

2009-12-08T17:20:00.003+01:00

De fem roligaste ögonblicken:

Estadio Alvalade, Portugal, Sverige leder EM-premiären 2004 mot Bulgarien med 5-0, och klacken börjar sjunga: »Jobba, jobba, jo-obba!«

Jag förklarade ramsans betydelse för brittholländaren Simon Kuper – »work, work, work« – som smålog överseende och konstaterade att det lät som en »mycket svensk ramsa«. Fram till det bittra slutet mot Holland var EM i Portugal decenniets blågula fotbollsfest, med sjungande fans, strålande sol, billig öl, en lycklig Zlatan och ett lag som förenade andan i den där ramsan med något helt annat – kan vi kalla det spelglädje?

Henrik Larsson avgör Champions Leaguefinalen, 2006.

Jag har aldrig tillhört de fanatiska Henkedyrkarna, men det där förtjänade han verkligen efter att under så många år ha burit Celtic genom Europa. Jag tror att jag till och med fick något i ögat när han ensam gick fram till Barçafansen efter slutsignalen. Där och då borde Henrik Larsson ha lagt skorna på hyllan.

Tiotusentals göteborgare firar SM-guldet med pyttipanna, raketer och hoppdans, Götaplatsen november 2007.

Jag minns SM-firandet 1994, eller om det nu var 1995 – spelartruppen och några av föreningens ledare åt en halvrisig middag på Harley’s på Avenyn. Vi var runt ett femtiotal supportrar där, som kunde flamsa med spelarna och ta en öl med Ravelli. Ruben Svensson bad discjockeyn leta fram »Staten och kapitalet« och tog en liten svängom på dansgolvet. Och det var inte mycket mer med det – vinna allsvenskan var något man bara gjorde. Säg så här: de tio mörka åren mellan 1997 och 2007 skulle jag aldrig vilja ha tillbaka, men den sjövilda glädjen när ordningen äntligen var återställd gjorde att de ändå gavs en retroaktiv mening.

Anders Svenssons 1-0-frispark mot Argentina, VM 2002.

Hela jävla vitsen med att överhuvudtaget bry sig om fotboll i ett ögonblick.

Hasse Borg smätter en kapsyl i ögat på Jari Litmanen sommaren 2006, och förlänger finnens evighetslånga skadeperiod.

Skadeglädje är som bekant också glädje. Inget ont om Litmanen, men om Hasse Borg säger jag som jag har sagt förut: En man som stolt poserar under det uppstoppade huvudet från ett nedlagt afrikanskt antilopdjur kan man inte ta på allvar.

De fem tristaste ögonblicken:

Henry Camaras 2-1 i VM-åttondelen mot Senegal, 2002.

Min vän Martin Sundborn och jag reste oss upp från pressläktaren, kramade om våra afrikanska bänkgrannar och hetsade iväg för att hinna med tåget till Fukuoka. Det fanns inget mer att säga. Ett överraskande, underbart hopp släcktes när det precis hade hunnit tändas. Ser man till vägen framåt för de lag som sedan avancerade i turneringen står det klart att Sverige hade en semi mot Brasilien inom räckhåll, och därefter ånyo en bronsmatch (mot Sydkorea).

Roman Abramovitj tar över Chelsea, juni 2003.

Fotbollsvärlden har sett värre skurkar både före och efter Romans entré, men för mig symboliserar hans köp av Chelsea den djupt komplicerade och obehagliga skärningspunkt där sportsliga framgångar, status, politik och ekonomisk råstyrka möts.

Jesper Blomqvist utsätts för hot och utses till »Judas« av IFK-fans, hösten 2003.

Ingen spelare som gett sin publik så många vackra minnen förtjänar att behandlas som Jesper Blomqvist behandlades av delar av Göteborgsfansen när han skrev på för Djurgården. Dessutom: vad jag har förstått erbjöd IFK honom aldrig ens ett kontrakt.

Olof Mellberg skyller straffmissen mot Holland på Andreas Jakobsson, Algarve 2004.

Mellberg rusade ut från arenan efteråt och mötte inte pressen förrän på den avslutande presskonferensen dagen därpå. Där lyckades han snabbt förflytta fokus till de spelare som inte slog några straffar överhuvudtaget. Intressant grepp av en lagkapten, men den alltid lika eftertänksamme och laglojale Andreas Jakobsson klädde sig snabbt i säck och aska och absorberade sin del av skulden. Sedan tackade han för sig i landslaget.

Djurgårdshuliganer ger sig på Assyriskas spelare, november 2009.
Efter De fina grabbarnas insatser i Göteborg runt den allsvenska premiären, bärsärkagången på flygplanet hem från Malmö och andra säsongshighlights bör ingen ha blivit förvånad. Vilket enbart gör saken tristare.

Specialgenrer:

Decenniets temalåt: »Det gör ont«, Lena Philipsson.

Landslagets val av pepplåt på Magnus Hedmans boombox inför matcherna under Portugal-EM visade sig profetisk, inte bara för den turneringen – utan som summering av de blågulas hela decennium.

Den gyllene badtofflan till den som bäst symboliserat svensk fotboll: Håkan Mild, IFK Göteborg.

Johan Orrenius skrev i Expressen att Håkan dyrkade Lars Winnerbäck, och jag blev först helt förtvivlad. Winnerbäck är ju usel, på ett rent objektivt sätt: han sjunger svajigt, skriver platta texter och är inget vidare på gitarr. Sedan såg jag logiken: för varför hade Roger Gustafsson Håkan Mild som favoritspelare, efter alla sina år som tränare (och gudarna vet att han hade spelare att välja bland)? Därför att Håkan var den som kom längst på ren vilja. Han var den relativa medelmåttan som genom träning, envishet och outtröttlig energi nådde hela vägen till VM-brons och proffsspel i La Liga. Att han sedan, när hans klubb stod på ruinens brant och hade saboterats av oproffsiga klåpare, gjorde om samma bedrift fast som sportchef – utan någon som helst utbildning eller objektiv kompetens – förminskar inte badtoffleprestationen. Kanske ska jag ändå ge Winnerbäck en chans?

Decenniets mest spridda vanföreställning: Lars Lagerbäcks »fantastiska« kvalfacit.

Fem slutspel på sex försök låter bra. Tittar man tillbaka på motståndet har Sverige rent generellt ställts mot länder under vår status såväl meritmässigt som sett till den för tillfället rådande världsrankningen, och hade något av dem nått slutspel på vår bekostnad hade det varit ett misslyckande som resulterat i byte av förbundskapten. Undantagen lyder England, Danmark, Portugal och Spanien. Utöver dem har vi mött några länder med sporadiska formtoppar, som Bulgarien och Turkiet. Från vår kvalgrupp till EM 2000 nådde både Sverige och England slutspelet, och Bulgarien hölls utanför. 2002 tog vi oss till VM tillsammans med Turkiet. EM 2004 nådde vi i princip utan motstånd. VM 2006 tillsammans med Kroatien. EM 2008 tillsammans med Spanien, på Danmarks bekostnad. VM 2010 missade vi, petade av Portugal och Danmark. Tio år av kvalansträngningar och jubel kan alltså kokas ner till detta: vi har petat dem vi borde peta, och därutöver spelat remi mot danskarna. Bra jobbat, inte fantastiskt.

Tack, men nej tack.

2009-12-08T13:24:00.003+01:00

Det handlar inte om det är en bra tränare eller ej. Jag har alltid hävdat att det är otroligt svårt för en lekman att veta huruvida en fotbollstränare är bra eller inte. I det här fallet handlar det om något helt annat: JAG VILL INTE HA EN AIK-LEGENDAR SOM BAJENTRÄNARE.

Fler borde följa Zlatans exempel

2009-12-07T21:25:00.004+01:00

Som min vän Anders skrev i en annan blogg är det tydligt att Zlatan inte bara tror att han är något - han vet det.

Hur kul kan det vara att spela med en Elmander som gör ett mål var femte match i bottenlaget Bolton - och som inte förstår en enda av de passningar som Iniesta och Messi och (till och med) Pedro förstår - alla dagar i veckan.

Jag hade också längtat hem till Helena, Maximilian och Vincent i de stunderna.

Nu är han ärlig och säger som det är: Jag saknar motivationen. Fler spelare borde följa hans exempel. Den som är bra nog bör få komma tillbaka när lusten återvänder.

Jag tror varken man bygger ett fantastiskt landslag på omotiverade spelare eller på spelare som varit på plats vid flest landslagssamlingar och vinterläger.

För övrigt är det ju så Zlatan alltid varit. Jag minns mitt första stora reportage för Offside, "Zlatan slår igenom", då jag följde honom vintern 2000/2001. En av hans lärare från Sorgenfriskolan berättade om hur Zlatan alltid gick hem efter skolan, när de andra stannade kvar och spelade fotboll tillsammans.

Tro inte att han inte lekte med bollen. Men han gjorde det själv.

Född solitär. Och son till en pappa som tidigt präntade i honom att han inte skulle lita på någon annan människa.

Det enda som kan väcka hans lust tillbaka är en riktig saftig morot i form av ett hägrande stort mästerskap. Då vaknar Zlatans vinnarskalle - den största inom svensk fotboll just nu - till nytt liv. Och jag tror inte jag är ensam om att vilja se honom - en gång till - i ett sådant sammanhang.

Dum vore väl den förbundskapten som då tackade nej till hans tjänster.

Jag kan så klart tycka att det är trist att den tiden är förbi, då det var en ära att dra på sig den gula tröjan. Men både Larsson och Ljungberg har tackat nej och avstått en hel massa gånger. Som vanligt utan att det blivit det rabalder det (alltid) blir när Zlatan gör samma sak.

Nu är det hans tur och vi bör, med gott humör, kasta både stolthet och jantelagar överbord.

Afrika åt afrikanerna?

2009-12-05T17:32:00.005+01:00

Om jag vore ivorian - som jag inbillar mig att invånarna i Elfenbenskusten heter - skulle jag vara mindre glad idag. Argentina och Holland i förra VM, Brasilien och Portugal i detta. Risken är ganska stor att detta gruppspels på papperet största match, Brasilien-Portugal i tredje omgången, blir lika avslagen som motsvarigheten Argentina-Holland i förra eftersom båda lagen redan är klara för åttondelsmatchen.

Nu sägs det överallt att de afrikanska lagen kommer att ha fördel av att VM spelas på deras egen kontinent. Jag måste säga att resonemanget verkar halta. På Confederations Cup-bilderna från förra sommaren framgick att det är svinkallt i Sydafrika vid den årstiden. Att Algeriet skulle ha någon fördel av att spela mot England i det klimatet känns lika långsökt som att engelsmännen skulle haft fördel av att matchen spelades i Spanien eller på franska medelhavskusten.

Så var det då de kulturella likheterna. Tja, vi gör väl allt för att glömma detta ska vi säga ambivalenta historiska faktum, men Holland har väl egentligen mer med Sydafrikas historia att göra än Kamerun har.

Detta sagt skulle jag inte bli förvånad om flera av de afrikanska länderna gick till åttondelsfinalen. Grekland och Slovenien känns redan på papperet svagare än Nigeria och Algeriet, Portugal och Serbien är sköra lag som mycket väl kan åka på däng av Elfenbenskusten och Ghana, Sydafrika är hemmalag och Kamerun ska väl kunna klara av de förbannade danskarna.

Återträffar i sommar

2009-12-04T19:36:00.003+01:00

Det fanns en tid när värdländer undantagslöst fick enkla lottningar i VM. Så inte nu: tvärtom undrar jag om Sydafrika kunde ha fått det mycket svårare än Frankrike, Mexico och Uruguay. Jo, troligen hade Chile eller Paraguay varit svårare än sina sydamerikanska kusiner, men det är väl det enda.

Annars kan vi VM-historienördar se fram mot repris av ett par klassiska one-off-möten. England kan äntligen få sin hämnd på USA för sin fotbollshistorias mest förnedrande nederlag i Brasilien 1950, Brasilien för sin 1-3-förlust mot Portugal i kusinernas enda möte, en brutal holmgång i England 1966. Och så får Nordkorea en chans till revansch på Portugal för det klassiska kvartsfinalnederlaget i samma VM, då de faktiskt ledde med 3-0 innan Eusebio kom igång och portugiserna till sist vann med 5-3.

I galen tunna

2009-12-03T14:24:00.003+01:00

Rikard Norling i Assyriska? Låt mig bara helt kort säga att jag inte tror på det. Det må vara press i AIK, men i Assyriska är det också press, fast av ett helt annat slag. Det kräver att man hanterar förväntningar, samtidigt som man måste kunna rycka på axlarna, inse att saker går till på sitt helt egna sätt bland de glada och halvgalna restaurangägarna i Södertälje, kunna njuta av just detta. Någon plats för kontrollneurotiker är det inte. Det kommer att grimaseras en hel del vid sidlinjen i Södertälje år 2010.

Dödens grupp

2009-12-03T11:44:00.004+01:00

Min gode vän Micke var på besök från Malmö i helgen. Givetvis pratade vi fotbolls-VM och kom fram till att vi var män utan naturliga favoritlag - jag finner det inte möjligt att hålla på England eller Danmark längre, han har tappat sina sympatier för Holland. Jag rodde fram min gamla teori om att det minst tippade av de möjliga segrarlagen kommer att vinna, en tumregel som jag numera tycker verkar gälla både i VM och i Allsvenskan. Det ledde mig till Argentina som favorit i Sydafrika.
"Det gäller att Maradona får en hjärtattack före VM", sa Micke. "Då kommer de att spela för honom, samtidigt som de slipper honom."

Seedbyte

2009-12-02T14:10:00.002+01:00

FIFA har nu i sin outgrundliga visdom seedat VM-lottningen som äger rum på fredag. Jag kan inte påstå att jag har några invändningar när det gäller att lägga afrikanska och sydafrikanska lag i en burk, asiatiska och nord- och mellanamerikanska i en och åtta europeiska i en, däremot kan man fråga sig om verkligen FIFA-rankingen just nu borde bestämma vilka åtta som skulle seedas. Att värdlandet Sydafrika, världsmästarna Italien, Argentina, Brasilien och Tyskland ska seedas känns tämligen rimligt. Spanien också, trots att det inte riktigt kan backas upp med VM-meriter. Men att Frankrike och Portugal, tvåa respektive semifinalister senast, ska väljas bort till förmån för England och Holland känns en smula underligare.

Klart att man kan se det som ett sätt för Fifa att förbättra status för sin egen ranking. Vilket i sin tur ger "betydelselösa" kvalmatcher, ja till och med vänskapsmatcher, en viss betydelse, eftersom de påverkar rankingen. Uppenbart är ju att Englands insats i kvalet har gett dem deras förstaseedning på Portugals bekostnad, detta trots att portugiserna slagit ut England ur både EM 2004 och VM 2006 och därefter nådde EM-kvarten 2008 medan England inte ens kvalade in. Helt självklart känns det inte.

Zlatan i världen

2009-12-02T10:37:00.002+01:00

Jag upplyses av min vän Ystén att fyra länder i världen anser att Zlatan är bättre än till och med vi svenskar gör. Vid Ballon d'Or-omröstningen placerades Z som världstrea av den svenska juryn (händelsevis identisk med Offsideredaktionen) medan fyra listor hade honom som tvåa - Danmark, Haiti, Honduras och Förenade Arabemiraten.

Slutsatsen är oklar. Danskarna brukade ju beundra Zlatan förr i tiden och beklaga sig över att deras buttra integrationspolitik hindrade dem att få fram liknande figurer själva. Efter senare kvalet borde de ha nått fram till motsatt ståndpunkt, eftersom det helt uppenbart gick bättre för dem att agera profillöst svenskt kollektiv än det gick för Sverige att leka danskt glamourlag. Men rösten på Zlatan kanske var en gärd av tacksamhet.

Zlatans popularitet i Haiti och Förenade Arabemiraten är svårare att spekulera om. Deras sammanlagda VM-meriter (två slutspel, 0 poäng, 4-25 på sex matcher) skvallrar heller inte om någon imponerande expertis bakom åsikterna. Men Honduras är åtminstone klara för Sydafrika i sommar, så de måste fatta nånting.

I backspegeln

2009-11-30T10:57:00.004+01:00

1-0 (22) Allbäck
Domare: Rune Pedersen, Norge.
Publik: 500.
Sverige: Eddie Gustafsson, IFK Norrköping - Roland Nilsson, Helsingborgs IF (Christoffer Andersson, Helsingborgs IF, 74), Klebér Saarenpää, IFK Norrköping, Teddy Lucic, AIK, Pontus Kåmark, AIK -Håkan Mild, IFK Göteborg, (Anders Svensson, IF Elfsborg, 56), Anders Andersson, Aalborg BK, Magnus Svensson, Brøndby IF, Andreas Andersson, AIK - Marcus Allbäck, Örgryte IS (Tobias Linderoth, Stabæk IF, 83), Mattias Jonson, Brøndby IF (Jonas Wallerstedt, IFK Norrköping, 89)

Vad är detta? Jo, 00-talets första landskamp, med "hemmalandslaget" i La Manga mot Danmark den 31 januari 2000. Kul att se att Anders Svensson fortfarande finns med på plan, att Allbäck fortfarande finns med i bilden, att Teddy Lucic, Mattias Jonson och Tobias Linderoth fortfarande rör på benen. Jag vet inte om det är efterklokheten som talar - Allbäck, Linderoth och Anders Svensson etablerade sig ju i det stora landslaget först kommande år - men det känns som ett svenskt vinterlandslag då var tydligt starkare än ett nu. Inte så överraskande, kanske.

Annars är den stora chocken att ett landslag bara för tio år sen kunde ha tre spelare från IFK Norrköping på plan.

Klassiker och dess status

2009-11-30T10:21:00.008+01:00

Mitt fotbollsintresse är inte inriktat på de allra största internationella fotbollsmatcherna. Gårdagens möte på Camp Nou såg jag inte. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det spanska klassikermötet för närvarande känns som den allra största enskilda matchen i klubblagsfotbollen. Eller förvillas jag av att det råkar vara en svensk i ett av lagen - och att matchen därmed uppmärksammas mer i de medier jag tar del av?
Milan-Inter var väl en "större" match en gång i tiden?
Att spanska ligan fått sin status höjd är väl oomtvistat, men det känns som att den riskerar att tappa om de båda ledarlagen blir för överlägsna. Är det bara två lag som i praktiken kan vinna kommer intresset att koncentreras till matcherna mellan dessa lag. Typ det som hänt i Skottland där ingen orkar bry sig om något annat än Glasgowderbyt.

Taktikens triumf

2009-11-25T11:21:00.003+01:00

Jag undrar fortfarande.

Hur såg Guardiolas plan B såg ut? Hur mycket hade han varit beredd att riskera, om Inter hade tagit ledningen?

Jag undrar också hur mycket som var psykologisk taktik, ett sätt att vagga in Inter i en känsla av trygghet. Två världsstjärnor, tillika Barças två bästas målskyttar, börjar på bänken i en (för Barça) avgörande match i Champions League.

Oavsett vilket kan Guardiola inte sluta le idag.

Straffsparkar och filmning

2009-11-23T13:52:00.002+01:00

Du vet förstås att Real Salt Lake vann mot LA Galaxy när MLS avgjordes i Seattle i helgen.
Men kolla klippet från straffsparksavgörandet här.
Så ska en straffspark filmas!
Det är värsta TV-spelsvinkeln, jag blir nästan skakig i benen när jag ser det, som om man skulle slå straffen själv.
Den kameravinkeln vill jag se under VM i Sydafrika, och alla andra gånger en straffspark ska läggas.

(Om du låter videospelaren rulla vidare kommer du att få se prisutdelning utan planinvasion. Det funkar i en del kulturer och ser ganska trevligt ut.)

Henry, den vardaglige hycklaren

2009-11-23T12:38:00.005+01:00

Jag var Thierry Henry imorse. Jag såg nog det var trångt om plats när jag skulle ställa den återlämnade hyrbilen på parkeringen, jag märkte nog att jag kom åt bilen bredvid när jag klämde mig in. Men jag tänkte att det var nog inte så farligt, om jag inte tittar efter så ordnar det sig nog, jag lämnar nycklarna och sticker. Hyrbilsfirman ringde en kvart senare. Hela sidan var skrapad.

"Oj då", sa jag.
"Det måste du ha märkt", sa killen på macken.
"Nej", sa jag. Vilket var sant, men ändå inte.

Jag lomade tillbaks till OK Q8, tackade Gud för självriskreduceringen men gick ändå därifrån betydligt fattigare.

Det är sådana här händelser som gör att jag inte kan delta i fördömandet av Thierry Henry. Visst vet jag vad jag tycker är rätt här i tillvaron, men det är inte alltid jag lever upp till det. Och i vissa fall blir jag lat, har bråttom, tar en genväg, hoppas att jag ska komma undan med något jag innerst inne vet att jag inte kommer att komma undan med och så blir jag tagen i örat och tillfrågad om jag inte var medveten om att jag gjorde fel. "Nej", svarar jag då fast svaret borde vara "ja, men jag hoppades att det skulle lösa sig på något sätt".

Jag förmodar att det är precis så Thierry Henry gör när han försöker hävda att han "instinktivt" tog bollen med handen mot Irland - han försöker placera sig mellan "ja" och "nej", mellan "skyldig" och "icke skyldig", precis som vi alla gör ibland, i ord och handling. Men eftersom han är en kändis och offentlig person naglas han fast vid sin halvdana position och tvingas försvara den.

Konsekvenserna av detta, av mäktiga och berömda personer som agerar som skamsna trettonåringar, kan bli hur komiska som helst ("I didn't have sex with that woman"). Men det värsta är att jag förstår mekanismerna. Thierry Henry fuskade i onsdags. Men jag tycker inte att han är en fuskare. Det är en viss skillnad.

Fotbollsföreningarnas tid

2009-11-21T21:59:00.004+01:00

Nästa års allsvenska innebär comeback för en fotbollsförening. Antalet fotbollsföreningar i allsvenskan kommer därmed att vara fyra till antalet. Proportionellt är det en hög andel, det innebär att 80 % av alla fotbollsföreningar som någon gång spelat i allsvenskan kommer att vara med. Som vanligt dominerar dock idrottsföreningarna, sett till numerärerna. Fem idrottsföreningar spelar i 2010 års högsta serie för herrar. Så här ser fördelningen ut nästa år:
Idrottsföreningar 5 (IF Elfsborg, Helsingborgs IF, Djurgårdens IF, Gefle IF, IF Brommapojkarna)
Fotbollsföreningar 4 (Malmö FF, Kalmar FF, Åtvidabergs FF, Trelleborgs FF)
Bollklubbar 2 (Halmstad BK, BK Häcken)
Allmänna idrottsklubbar 1 (AIK)
Atlet- och idrottssällskap 1 (GAIS)
Sportklubbar 1 (Örebro SK)
Allmänna idrottsföreningar 1 (Mjällby AIF)
Idrottsföreningen Kamraterna 1 (IFK Göteborg)

Lägg märke till att inte en enda idrottsklubb deltar i 2010 års allsvenska. Trots att nio idrottsklubbar någon gång spelat i högsta serien har vi alltså ingen för närvarande. IFK-föreningarna har heller ingen peak - endast en av åtta finns med.

Ja, det var allt för i kväll. Nu ska jag dricka upp min Boddington. Vi hörs!

Den synliga handen

2009-11-21T16:49:00.004+01:00

Givetvis hade Fifa bort beordra omspel mellan Frankrike och Irland. Givetvis låter de bli att göra det av rädsla för att skapa ett precedensfall, för att slippa dränkas i krav på omspel sedan matcher avgjorts efter verkliga och påstådda regelbrott. Så enkelt är det. Irländarna får nöja sig med att bli en motsvarighet till 1978 års brasilianare och 1982 års algerier, offer för en orättvisa som gör att reglerna ändrats. Brasilien missade 1978 års VM-final för att Argentina kunde spela på deras resultat, Algeriet slogs ut 1982 för att Västtyskland och Österrike kunde spela på deras resultat - därefter har avgörande matcher spelats på samma klockslag. Det intressanta med reformen nu är att den fortfarande verkar vilja kringgå frågan om videobedömning - man ska introducera en femte domare, sägs det, men om denne ska få befogenhet att titta på repriser på en tv-skärm sägs det ingenting om.

Det har dragits en del paralleller till ett omspel mellan Uzbekistan och Bahrain i 2005 års VM. Skillnaden är intressant - då fick Uzbekistan en straff som sköts i mål, men först sedan en annan uzbek rusat in i straffområdet. Domaren dömde då indirekt frispark till Bahrain, istället för att låta straffen gå om, som hade varit det riktiga. Det var alltså en direkt feltolkning av reglerna, inte ett misstag beroende på en felbedömning. Om domaren i Uzbekistan hade godkänt straffmålet hade det, fotbollsjuridiskt sett, varit en parallell till det irländska fallet i veckan och det hade inte räckt för att Bahrain skulle kunna kräva omspel.

Sen finns det ju emotionella faktorer, som att Thierry Henrys hands var så uppenbar, ägde rum i en livsviktig match och erkändes av alla inblandade, inklusive Heny själv. Lägg därtill att hela världens befolkning, utom Roy Keane, skulle ha jublat om irländarna slog ut Raymond Domenechs uppblåsta manskap. Sånt räknas inte, men det borde ha gjort det. Som när den är Arsenalmatchen fick spelas om för ett par år sedan, när Marc Overmars dragit fördel av det där inkastet. Den juridiska situationen kan inte ha varit annorlunda än nu. Trots allt måste man ta hänsyn till det där begreppet rättspositivister avskyr, nämligen rättskänsla.

Positiva tankar

2009-11-19T19:25:00.003+01:00

Kanske är det att leta efter halmstrån, men personligen är jag ganska upplyft efter den senaste veckans landslagshändelser. Till att börja med är det ju uppfriskande bara att ha en förbundskapten som verkar uppskatta att vara vid liv. Sedan tycker jag mig trots allt se en linje i de få beslut han trots allt har hunnit fatta: Allbäck assistent, Anders Svensson lagkapten och klarspråk och öppenhet i Zlatanfrågan.

Inte så att jag älskar vare sig Allbäck (tyvärr öisare) eller Svensson (lite väl mycket gnällspik i mina ögon), men det är trots allt två snälla killar med hjärna som man kan prata med utan att det uppstår missförstånd. De är också exempel på den typ av spelare som känt sig lite undanskuffade och bittra under den bisarra epok då det fanns lite alla möjliga regler i landslaget, så länge de passade Henke och Zlatan.

Jag tänker så här: stjärnor är alltid stjärnor, vad som än händer. Vad du än gör för dem inträffar det ändå förr eller senare något som gör att skon inte passar. Och har du då byggt något kring dem står du där tomhänt till slut – för vattenbärarna har du förlorat på vägen.

Jag hoppas på en dansk utveckling (eller för all del en utveckling som påminner om hur Söderberg och Lagerbäck inledde sin epok). Få tråkmånsarna att känna sig älskade och sedda, bygg upp ett fungerande spel med dem – och lägg på garneringen i efterhand.

Skandinaviens främste genom tiderna lämnade trots allt sitt landslag, fick på distans se dem få ihop skiten lika bra utan honom, och till och med vinna EM. När Michael Laudrup återvände var pressen på honom mer hanterbar och maktförhållandet mellan honom och de andra mer i balans, vilket alla inblandade mådde uppenbart bättre av. I min ögon presterade sedermera det danska VM-98-laget med båda bröderna Laudrup stundtals den finaste fotboll jag sett ett skandinaviskt lag spela.

Nu kan ju inte Sverige vinna VM innan Zlatan kommer tillbaka, men, ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.

Önsketankar, önsketankar…

Fotbollshumor

2009-11-19T19:17:00.002+01:00

Eftersom jag såg matchen tillsammans med Trehörnorstraff-Ulf vill jag passa på att bjuda på ett citat från min gode vän. En bit in i den andra halvleken var vi nästan igenom den påse med sourcream & bearnaisechips jag investerat i (för er som ännu inte prövat denna nymodighet kan jag avslöja att den inte var så illa, även om det mest berodde på att den inte smakade bearnaise alls utan enbart sourcream), och Ulf behövde något att dricka.

Som alla vet kan det vara ångestladdat att lämna en TV-soffa, eftersom det är just när man befinner sig någon annanstans som det tenderar att hända saker. På väg mot köket sade Ulf:

– Men du, hojta till om Elmander gör mål!

Det tyckte i alla fall jag var ganska fyndigt.

The Luck of The Irish # 2

2009-11-19T17:30:00.007+01:00

Jag orkade inte sitta uppe och följa förlängningen igår kväll. Så när jag vaknade i morse, strax före sex, och fick se vad som hade hänt på Stade de France, blev jag förkrossad. Fick genast den klassiska Lennon-hiten i huvudet och var helt enkelt tvungen att upprepa Jespers goda val att ha den som rubrik.

Jag är helt övertygad om att Blatter och Platini (som Robbie Keane sa efter matchen) skickade glada sms till varandra. Den tendentiösa seedningen till play-off-matcherna fick ett rätt till.

Och jag är övertygad om att Blatter och Platini, i likhet med Henry, bara slår ut med armarna och hänvisar allt till losern Martin Hansson.

Överallt idag talas det om handbollen. Så flagrant är den att den solklara offsiden inte ens nämns.

FAI (Irländska fotbollsförbundet) vill ha omspel och hänvisar till ett tidigare omspel mellan Uzbekistan och Bahrain från 2006.

Om Frankrike eller Tyskland hade begärt den kunde det kanske blivit så. Men inte Irland. They still have the luck of the Irish.

I likhet med den här killen, som bekräftar att irländarnas humor aldrig överger dem, hoppas jag att Frankrikes sorti blir minst lika smärtsam som den blev 2002.

Öka takten mer än första kvarten

2009-11-19T11:49:00.002+01:00

Det var roligt, nytt och fräscht, tycker jag. Åtminstone i en kvart. Spelarna visade mod, attityd och utstrålning, och det kändes som om en hel landslagstrupp hade längtat efter att få göra just det i sisådär tolv år.
Det fanns en kort period när Lagerbäck och Söderberg talade om att spelarna skulle visa "positiv kaxighet", vilket jag tror är ungefär samma sak som "mod, attityd och utstrålning", men det var sällan mer än en läpparnas bekännelse. I grunden bestod Lagerbäcks ledarskap av helt andra nyckelord. Man skulle veta sin plats, bara göra det man behärskade och den första kvarten skulle man - i nästan alla matcher och definitivt i en match mot ett så skickligt motstånd som Italien - lyfta långt, ligga rätt i positionerna och liksom bara känna sig in i matchen. (Det var under en sådan matchgenomgång som Fredrik Ljungberg en gång ställde den relevanta frågan "men ska vi inte spela alls under första kvarten då?", vilket jag fortfarande tycker är väldigt roligt.)
Nu blev det lite tvärtom. Full fart och entusiasm i en kvart, och sedan ett stillsamt utplanande mot ett - förstås - väldigt bollskickligt italienskt lag. Men det såg väl någorlunda ut, eller hur? Trots allt? Nu vet också Hamrén att Safari inte är mittfältare, vi såg att Rasmus Elm är enastående lätt i alla sina rörelser, särskilt i jämförelse med sin storebror, och att Elmander även under en ny förbundskapten är beredd att springa tills lungorna spricker, men inte får så mycket mer uträttat för det.
Han får väl inventera vidare, mannen med den randiga halsduken, så hoppas vi att han hittar rätt uppställning så småningom.
Fast det där med "mod, attityd och utstrålning"? Alltså, Hamrén har varit förbundskapten i, vad är det, kanske två veckor. Och han har sagt den där frasen ungefär 128 gånger redan. Han får gärna byta slogan snart.

The Luck of the Irish

2009-11-19T11:39:00.005+01:00

Eftersom det är så jävla sällan jag tippar rätt tillåter jag mig att påpeka att jag varnade för Slovenien.

I övrigt kan jag bara kontastatera att Martin Hansson nu uppnått Erik Fredriksson-status när det gäller tavlor av internationell nivå. Erik F dömde bort Sovjet i två VM i rad, Martin H har nu förlängt Raymond Domenechs osannolika karriär övr ytterligare ett VM. Ger mig fan på att Frankrike vinner i Sydafrika bara därför. Jag sörjer för Irland, men om det finns någon nation där man kan svepa in nederlaget i en romantisk mantel så är det väl den. Ryssarna är väl förresten inte så dåliga på det heller. Tänk att vi för ett och ett halvt år sen såg dem leka brallorna av inte bara de tröga svenskarna utan även Hollnd, tänk att vi då tröstade oss med tanken att detta bara var början på en rysk storhetstid som skulle sluta med VM-guld i Sydafrika. Och så faller de tillbaka i sin gamla rashästnervositet igen vid första bästa tillfälle. Och detta mot ett lag som är så lagerbäckskt man bara kan tänka sig, det sega och sluga Slovenien. Samma dag som ett annat Lagerbäcklag, Grekland, slutligen tar sig till VM.

Nej, jag tror nog att Lasse Lagerbäck satt framför tv:n igår och tänkte: mitt misstag var inte att hålla fast vid min gamla modell, mitt misstag var inte att klamra mig fast vid säkerhetstänkandet som alla sade. Mitt misstag var att jag lät mig bli övertalad - av Roland, spelarna och media - att spela 3-5-2 en gång, så att vi tappade den där poängen i Albanien i en match där vi annars hade tråkat oss fram till en 1-0-seger. Och gått till VM.

(Men irländarnas konspirationsteorier tror jag inte på. Jadå, VM-arrangörerna ville nog ha Frankrike och Portugal till VM. Men de ville nog ha Ryssland och Egypten också.)

Vigo till förbannelse

2009-11-18T15:58:00.002+01:00

"There's always going to be a Vigo" satte jag som underrubrik ovan. Och med det menade jag att det alltid kommer en punkt som förvandlar den svenska förbundskaptenen från den glade, tillitsfulle person han börjar som till den förbittrade individ han alltid slutar som. Sen behöver det inte nödvändigtvis vara ett Vigo i precis den gestalt det manifesterade sig för Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, eller för gamle Laban Arnesson, som ju också inledde med en fruktansvärd omgång (1-5 mot Sovjet i Malmö) och aldrig riktigt återhämtade sig från det. Man skulle faktiskt kunna hävda att ett Vigo är bättre än ett Costa Rica, Olle Nordins första riktiga genomklappning, som också blev hans sista. Och man kanske skulle kunna påstå att Tommy Svensson skulle ha varit betjänt att ett Vigo, i bemärkelsen en riktig prövning och kritikstorm, i stället för den långsamma utplaning som följde VM-bronset. Men det hade ju för att framtid vaccinerat honom mot hård kritik, vilket inte nödvändigtvis var något positivt.

Numera är ju medieklimtet såmycket mer skoningslöst och vem vet, Erik Hamrén kanske redan har haft sitt Vigo i form av Zlatans nej med tillhörande inkompetensförklaring. Några 0-4 tror jag hur om helst inte på ikväll. Och om de skull komma borde de inte ha spelat någon större roll. Men det borde de inte ha gjort i Vigo heller...

Hur att simma bäst i en ocean av tid

2009-11-18T07:52:00.005+01:00

Helst av allt skulle jag så klart vilja vara på plats i Sudan och se Algeriet mot Egypten, näst helst se den på TV. Men eftersom jag inte hittat någon kanal som sänder detta glödheta och avgörande nordafrikanska derby, skulle jag så klart vilja se Irland vända på steken mot Frankrike. I synnerhet efter det turliga mål Anelka (via irländsk försvarare) tryckte in sent i matchen. Men ingen visar ju heller den matchen och, allvarligt, jag hittar ingen intressant ingång på kampen mellan Ukraina och Grekland...

Likväl kommer den väl att surra i bakgrunden, som uppvärmare till Erik Hamréns första landskamp. Det har varit ett evinnerligt jämförande med Tommy Söderberg och Vigo och det är väl, för all del, relevant. Inte bara för att 0-4 i aschlet är en rimlig utgång. Det handlar ju om en debut några månader (Hamrén ännu fler månader) före ett VM som vi misslyckats med att kvalificera oss till och följaktligen en ocean av tid att förbereda ett nytt landslag inför ett EM i London 2012.

Jag tänker dock mer på Tommy Svensson. Låt vara att det där VM:et redan hade varit och låt vara att att läget var extremt gynnsamt, i det att Sverige redan var klara för nästa mästerskap, dessutom på hemmaplan. Inga klimatologiska förberedelser krävdes.

Jag tänker på Svensson eftersom han, i likhet med Hamrén, hämtades hem från Norge och jag tänker på Svensson för att han, i likhet med Hamrén, tänker använda denna ocean av extra tid för att nöta in (eller i alla fall seriöst överväga) ett nytt spelsystem. Svensson var ju helt övertygad om att spela 3-5-2 i EM 1992. Ända tills den dagen han satt på läktaren på gigantiska Estádio da Luz och såg Benfica spela en match i Europacupen. På mittfältet hade "Svennis" placerat den gamla MFF-duon Jonas Thern och Stefan Schwarz - som tillsammans raderade ut allt motstånd.

Plötsligt visste Svensson hur han skulle formera sitt mittfält, plötsligt visste han att han skulle spela 4-4-2. Trots allt.

Att sen Svenssons stora framgång (ytterligare två år senare) var frukten av en turlig skada på Jesper Blomqvist, det är en helt annan historia.

Sex & krönikörerna

2009-11-16T20:47:00.004+01:00

Ett av de allra enklaste sätten att hitta stoff för krönikor eller bloggande är att hitta något dumt som någon annan skrivit och sedan slå ner på det. Särskilt tacksamt är det givetvis att slå mot offentliga krönikörer, dels för att chansen finns att många andra läst den man kommenterar och har egna åsikter, dels för att det ofta går att hitta brister hos hos de professionella tyckarna. Det senare är inte så märkligt, har man som uppgiften att dagligen leverera åsikter är det oundvikligt att det blir en och annan fadäs och motsägelse.
Av de här anledningarna brukar jag inte vara så förtjust i att saxa ur krönikor och sedan argumentera mot just det stycket. Eftersom man själv valt ut det finns alla chanser i världen att man går "vinnande" ur diskussionen. Men jag menar förstås inte heller att man aldrig ska kommentera vad andra sagt, debatter kräver ju att folk tycker till om varandra.
Nu har jag hittat ett tillfälle när jag vill kasta ut citat och resonera kring det. I söndagens DN skriver Johan Esk i sin krönika en mening som tidningen valt ut som särskilt viktig och gjort den i fetstil. Där står:
"När djurgårdare firade det allsvenska kontraktet med att sopa till spelare i Assyriska är det i samma sanslösa klass som när hockeyklacken under lagets väg mot SM-guld sjöng att Håkan Loob skulle vara homosexuell."
Den här jämförelsen är intressant på flera sätt.
För det första: idén att jämställa ord som skanderas från en läktare med inspringande supportrar som faktiskt slår till en människa. Visst kan ord skada, men nog måste det väl ändå anses betydligt värre att ta sig in på en idrottsplan och använda fysiskt våld?
För det andra: jag minns hur illa det ansågs av 80-90-talens idrottskrönikörer när hockeyklackarna vrålade "Håkan Loob är homosexuell". Det var typ det värsta man kunde kalla en människa. Att klackarnas syn på homosexualitet var/är nedvärderande är ju uppenbart. Mig veterligen är inte Loob homosexuell, men genom att påstå att han var det ansåg klacken att han förnedrades. Meningen var givetvis att få honom ur balans och därmed oskadliggöra honom som motståndare.
Det intressanta är att även krönikörerna verkade vara av åsikten att det är förnedrande med homosexualitet. Varför skulle de annars bli så upprörda av att man kallar en människa för homosexuell? I grund och botten borde det inte vara värre än att kalla en person för "rödhårig". Jag trodde faktiskt att vi hade passerat det här stadiet. Därför förvånar det mig rätt mycket när Johan Esk tar upp saken än en gång, och till och med jämställer rop om homosexualitet med folk som rusar fram och slår till fotbollsspelare bakifrån.
För övrigt tycker jag rätt bra om Johan Esk som krönikör.

Varning för slovener

2009-11-15T16:52:00.003+01:00

Med jämnmod men utan mista entusiasm konstaterar jag att Frankrike, Portugal och Uruguay är i princip VM-klara. Sen håller jag en peng på Egypten och Ukraina, men jag skulle inte bli förvånad om Slovenien ställer till något i returen mot Ryssland. Slovenerna var åtminstone ett segt kvallag som slog ut Ukraina, Serbien och Rumänien på den tiden det begav sig, ryssarna har en lika tydlig profil som nervösa när det gäller. Låt oss se om ränderna gått ur.

Karthago i ruiner

2009-11-14T16:05:00.003+01:00

Även Nigeria VM-klara efter stor dramatik. De behövde bortaslå Kenya samtidigt som Tunisien tappade poäng i Mozambique och låg under med 1-0 i paus. Nigeria vände sedan till 2-1, Kenya kvitterade på nytt och nigerianerna gjorde 3-2 med 10 minuter kvar, alltmedan tunisierna fisklirade i Maputo och till sist åkte på ett baklängesmål. Sånt här kan bli extra dramatiskt när man följer det på liveuppdatering samtidigt som man går och pular i hemmet.

Hårt för Tunisien, som nu missade sitt första VM sedan 1994. Men med tanke på de försumliga avtryck de gjort i slutturneringarna var kanske ändå Nigeria att föredra. Sydafrikanska tummar hålls nog för att Kamerun och Egypten följer dem idag.

Antipoderna kommer

2009-11-14T09:58:00.004+01:00

Jag brukade ha fantasier om Nya Zeeland när jag var liten. Det var så långt bort man kunde komma, ändå med en begriplig, det vill säga anglo-saxisk kultur: ett slags ännu mer exotiskt Australien. Den enda verkliga nyzeeländare jag någonsin hört talas om var en medeldistanslöpare som hette John Walker (fast hallucinerar jag, eller fanns det också en tennisspelare som hette Onnie Parun?). När Nya Zeeland sedan var med i VM i Spanien 1982 tyckte jag följaktligen att det var ganska kul att de fick göra två mål på Skottland och ge motståndarna skrämselhicka - skottarnas 3-0-ledning förvandlades till 3-2 och matchen vaknade till liv ett tag, fast det slutliga resultatet av detta bara blev två ytterligare skotska mål och 5-2 till slut. Min glädje för nyzeeländarnas skull fastnade i halsen, ty det var dessa båda mål som gjorde att Skottland slogs ut i gruppspel av Sovjet (och man nu inte ser det som en naturlag att Skottland ska slå ut i gruppspel, ett synsätt som ingen kan ha några invändningar mot.)

Korteligen vill jag härmed bli en av de första som gratulerar Nya Zeeland till VM-platsen, efter deras 1-0 hemma mot Bahrain. Om deras insats i Confederations Cup i somras är nåt att gå efter lär de få mer stryk än nåt VM-lag sen de där stackars grekerna i VM 94, men spelare som Ben Sigmund och Shane Smeltz platsar åtminstone i kraft av sina namn. Direkt ur en westernfilm, om ni frågar mig.

Den stora världen

2009-11-13T21:39:00.003+01:00

Planinvasioner på Stadion ändå i en annan värld än detta. Algeriska spelare som hävdar att de fått stenar i huvudena av egyptiska fans. Egyptiska tidningar som tvärtom hävdar att det var algerierna själva som slagit sönder sina egna bussfönster med nödhammare. FIFA som kräver garanti av egyptiska regeringen för att matchen ska kunna genomföras. Varför känns det alltid som att alla svenska kravaller är hopplöst mesiga om man jämför?

Invasioner och invasioner

2009-11-13T15:09:00.007+01:00

På tal om Assyriska och planinvasioner minns jag när jag intervjuade "Mr Assyriska", lagledarveteranen Melek Bisso, och just en planivasion kom på tal. Den ägde rum på Bårsta IP i Södertälje 1989, efter matchen Assyriska-Syrianska i dåvarande division III. Melek skyllde utan vidare på domaren - "jag hade sagt åt honom att blåsa av när det var lugnt och bollen var ur spel, istället blåste han av precis när en spelare tacklat ner en annan precis framför vår bänk. Så det var hans fel."

Planinvasioner och roliga ursäkter för dem är alltså inget nytt. För nästan precis tre år sedan hade jag ett litet meningsutbyte med Nuri Kino om en annan planinvasion, den gången sedan Assyriska åkt ur Superettan efter att ha fått stryk av Bunkeflo. Nu driver Nuri en debatt på Newsmill och hävdar att rasism låg bakom en tredje planinvasion, nämligen den som följde på kvalet mot Djurgården i söndags. Jag ska inte upprepa vad jag sa för tre år sen, mer än att jag tycker att det är onödigt att dra in den variabeln i sammanhanget. Beteendet mot Assyriskaspelarna på Stadion var svinaktigt och pöbelmässigt och att sånt ska förekomma på en fotbollsplan är oacceptabelt, men att kalla det rasistiskt är att skjuta över målet.

Rasim finns. Men allt som kallas rasism är inte för den delen rasism.

Boxningsmatch

2009-11-13T12:02:00.001+01:00

Lite irländsk humor så här på fredagen:
http://irishsoccerinsider.wordpress.com/2009/11/11/french-and-irish-fall-out-over-box-incident/

Jag ger upp, jag ger verkligen upp

2009-11-12T09:31:00.004+01:00

Helt jävla fantastiskt. Polisen valde att inte sätta upp staket kring Stockholms Stadion, eftersom de som stormade planen skulle kunna göra sig illa. Verkligheten överträffar ibland alla försök till satir. Vad blir nästa grej? Förbjuda spelare att ha benskydd, eftersom de som försöker sparka dem på smalbenen kan göra sig illa? Påbud att man alltid måste ha tänt i hemmet för att en inbrottstjuv inte ska kunna ramla och skada sig?

Debutant med rutin

2009-11-11T10:07:00.005+01:00

Det är en enkel matematisk fråga: till sist finns det inga länder kvar som inte har spelat VM. Av de VM-klara hittills finns en enda debutant, Slovakien, och det är en sanning med viss modifikation. När gamla Tjeckoslovakien gjorde sitt sista VM, 1990, fanns sju slovaker bland dem som fick spela, exempelvis Lubomir Moravcik, som åkte på en hård utvisning i kvartsfinalen mot Tyskland, och den nuvarande förbundskaptenen Vladimir Weiss. Och om Bosnien/Herzegovina skulle slå ut Portugal och ta sig till sitt första VM siom självständig stat (något som jag personligen skulle hälsa med uppriktig glädje) kan man erinra sig Faruk Hadzibegic, bosniern som satte punkt för det gamla Jugoslaviens VM-historia genom att missa den avgörande straffen i kvartsfinalen mot Argentina i samma Italien-VM. Jag har hört talas om folk som menar att om Hadzibegic inte missat straffen, då hade Jugoslavien vunnit VM och inbördeskrig aldrig brutit ut...

Bahrain, som har en hygglig chans att nå VM i veckan, och Gabon, som har en något mindre, är de enda andra möjliga debutanterna i Sydafrika 2010. Det festligaste med Gabon är annars att de har en kille på Island, Gilles Mbang Ondo som spelar för Grindavik i den underbart betitlade "Pepsi deild".

Stora matcher 2010

2009-11-10T21:50:00.004+01:00

Vi hade tidigare en diskussion här på THS om "storklubbar" - vilka de var och vilka kriterier som skulle gälla. Jag tillhör dem som inte tycker att det handlar om ren matematik. Det vill säga att man räknar antal SM-guld för att få fram vilka de största klubbarna är. Begreppet storklubb innefattar också ett lite mer subjektivt tänkande, en känsla helt enkelt.

Det finns ett antal matcher i varje allsvensk upplaga som jag räknar som "stormatcher" oavsett hur lagen ligger till i tabellen. Dessa möten är stora därför att klubbarna ifråga har en historik och aura som gör matcherna stora. Under en säsong kan det dessutom bli seriesituationer som gör att ytterligare matcher kan inkluderas i kategorin, men dessa är jag inte ute efter här. I nästa års allsvenska rankar jag på förhand de här mötena som "stormatcher":

Alla möten mellan lagen AIK, Djurgården, Malmö FF och IFK Göteborg.
AIK-DIF, AIK-MFF, AIK-IFK
DIF-AIK, DIF-MFF, DIF-IFK
MFF-AIK, MFF-DIF, MFF-IFK
IFK-AIK, IFK-DIF, IFK-MFF

Göteborgsderbyn mellan de traditionellt stora klubbarna.
IFK-Gais, Gais-IFK

Hemmaderby för lillebror i Göteborg mot storklubb.
Häcken-IFK, Häcken-Gais (men inte vice versa)

Det största Skånederbyt.
MFF-Helsingborg, Helsingborg-MFF

Helsingborgsmatch där resavstånd och rivalitet gör matchen stor.
Helsingborg-IFK Gbg

Ytterligare ett Skånederby med särskild rivalitet.
Trelleborg-MFF (men inte MFF-Trelleborg)

Det stora Stockholmsderbyt
AIK-DIF, DIF-AIK

Hemmaderby i Stockholm för lillebror mot "storklubb".
BP-AIK, BP-DIF (men inte vice versa)

Nykomlingars hemmapremiär.

Åtvid- ?

Mjällby- ?

Övriga matcher med särskild rivalitet.
Elfsborg-IFK Gbg, IFK Gbg-Elfsborg.

Halmstad mot närmaste "storklubb".
HBK-IFK Gbg

Sommarmatcher i Halmstad mot "storklubb".
eventuella möten HBK v/s MFF, AIK el DIF

Matcher i Örebro som på grund av resavstånd blir stormatch.
ÖSK-AIK, ÖSK-DIF

Matcher i Gävle som på grund av resavstånd blir stormatch.
Gefle-AIK, Gefle-DIF

Hemmaderby i Stockholm för lillebror mot "storklubb".
BP-AIK, BP-DIF (men inte vice versa)

Med den här kategoriseringen skulle det finnas 34 "stormatcher" i nästa års allsvenska (+ eventuella sommarmatcher i Halmstad enligt ovanstående). Det innebär att i snitt är det åtminstone en per omgång. Jag kan också ha missat några rivaliteter som skulle kunna lägga till matcher på listan. Till exempel har Elfsborg endast en stormatch vilket kan vara för lite. Helsingborg kanske ska ha ytterligare någon, och Kalmar har jag ju inte ens gett en enda fajt i kategorin. Det kan också vara så att jag är lite för Stockholmscentrerad i min bedömning. Se det som ett diskussionsunderlag - om man nu över huvud taget köper mitt resonemang om att det finns "stormatcher".

Hursomhelst, det jag är ute efter är att Allsvenskan mår bra av att ha den här typen av matcher. Matcher som är stora i sig oavsett situation i serien. I och med att Örgryte och Hammarby åkte ur försvann definitivt ett antal, hade Djurgården också ramlat ner skulle ytterligare stormöten gå förlorade. Allsvenskan står givetvis inte och faller med enskilda klubbar men för att bibehålla känslan av att högsta serien är stor, viktig och glamourös behövs ett antal klubbar som har förmågan att ge ett sådant skimmer.

Richt och sanningen

2009-11-10T13:59:00.003+01:00

Kvällstidningarna försöker hitta syndabockar i Zlatan-härvan.
Bank tycker att Hamren har gjort bort sig. Det är budbärarens fel, alltså.
Expressen menar att landslagschefen Lars Richt har mörkat för Hamrén när han inte berättat allt han visste om Zlatans tveksamhet till landslaget.
Well, för en gångs skull ska jag ställa mig på Richts sida. Att Lars Richt mörkar är inget inget nytt, det är hans natur, han kan inte låta bli, ungefär som att skorpionen sticker. Men den här gången var det också det enda rätta. Om du tyckte att tillsättningen av ny förbundskapten var lätt cirkusartad kan du bara föreställa dig hur de ärliga samtalen mellan Lars Richt och en potentiell förbundskapten skulle ha låtit:
Lars Richt: "Tjena, jag heter Lasse Richt, jag är chef för fotbollseneheten på Svenska Fotbollförbundet (sic). Det är så här att vi letar efter en ny förbundskapten, och jag undrar hur du skulle ställa dig till ett sånt jobb."
Potentiell Förbundskapten: "Eh... jaha... kanske det. Kan du berätta lite om jobbet och bakgrunden och så?
LR: "Tja, du vet ju, vi är en ganska liten fotbollsnation egentligen, vår liga är ganska dålig om man jämför med andra och vi har inte så många stjärnspelare. Vi är rankade 41:a i världen just nu."
PF: "Hmm... jag vet inte, jag har också ett anbud från en klubb i engelska fjärdedivisionen att fundera på..."
LR: "Men vi har gjort ganska bra resultat. Vår förre kapten, han hette också Lasse, han såg inte mycket ut för världen, men han tog oss faktiskt till fem raka slutspel!"
PF: "Jo, det där vet jag ju. Men ni har ju haft några riktigt bra spelare också, som Larsson, Ljungberg, Zlatan..."
LR: "Ja, vi hade ju Henke och Ljungan, och sen är det så att..."
PF: "Hade?"
LR: "Ja, dom har ju slutat, tyvärr.
PF: "Det var som fan. Men då har inte publiken några förväntningar egentligen?"
LR: "Jo, vi missade slutspelet senast vettu. Folk verkar tycka att det var ett gigantiskt misslyckande och är väldigt besvikna. Dom är skittrötta på han som tog oss till fem mästerskap och toklängtar efter nån som du, nån som kan komma in och göra ÄNNU bättre resultat."
PF: "Okej... men med Zlatan i laget så har man alltid chansen att nå vilka höjder som helst."
LR: "Just det ja, det var en sak till, jag vill vara rak med det från början: Zlatan lägger av också.
PF: "---"
LR: "Hallå? Hallå? Är du kvar? Anders Svensson har sagt att han ska fortsätta! Hallå?

Superettan, Collectors Edition

2009-11-10T11:00:00.002+01:00

Ut går Åtvidaberg, Mjällby, Vasalund, Sirius och Qviding (=21 allsvenaka säsonger)

In kommer Hammarby, Örgryte, Degerfors, Brage och Öster (=181 allsvenska säsonger)

Redan finns Norrköping (70), Landskrona (31) GIF Sundsvall (13) och Jönköping (10) i Superettan nästa år. Jag vet inte om detta är den mest merittyngda andradivisionen i Sverige någonsin, men det skulle inte förvåna mig.

Då är det väl bara att försöka fundera ut vilka av Falkenberg, Ängelholm, Syrianska och Trollhättan som kommer att vara i Allsvenskan 2011.

Om svar anhålles

2009-11-10T10:15:00.001+01:00

Jag har alltid retat mig på folk som frågar vilka som kommer innan de tackar ja till en fest. De vill ha garantier för att det ska bli kul i stället för att själv se till att det blir kul. De vill bli underhållna, istället för att bidra själva. Precis så agerar Zlatan i fråga om landslaget. Det är mycket möjligt han gör det som ett inslag i något slags komplicerat psykologiskt spel där han kommer att bli så ifrågasatt att han till sist kommer att tvingas komma tillbaka och bevisa nåt, genom att skjuta Sverige till EM-guld 2012. I så fall bidrar jag mer än gärna. Kom igen, Zlatan, sluta hålla på!

Att leda en häst till vatten

2009-11-09T21:22:00.004+01:00

Det är egentligen fullständigt logiskt. Blunda, gör en snabb summering av Zlatan Ibrahimoviçs fantastiska fotbollskarriär. Han har aldrig strukit media medhårs, alltid satt sin egen agenda. Han har bojkottat Aftonbladet, vänt landslaget ryggen efter den där nattliga utflykten, efter matchen mot Liechtenstein.

I nära nog samtliga lag har han, bortsett från makalösa idrottsliga resultat, skapat konflikter, i många fall, bränt broar bakom sig. Snarare skulle man kunna identifiera det som en av hans drivkrafter.

Så jag är inte speciellt förvånad när Olof Mellberg inte är särskilt förvånad. Han tillhör själv inte de smidigaste i landslaget. Hans avhopp som lagkapten var egendomligt. Han kunde inte, eller ville inte, ge någon riktigt bra förklaring.

Självklart tillhör Zlatan dem som är mest besvikna över att Sverige missade VM. Minns hur han, in i det sista, även inför Malta-matchen, såg en möjlighet att ta sig till Sydafrika. Så fungerar en riktig vinnarskalle. Och den andra sidan av vinnarskallen är att reagera så här.

Det var ju så Henrik Larsson, Zlatans förebild i landslaget under den tiden, reagerade när Sverige skickades ut ur VM 2002 av Senegal. Då skulle Henke sluta i landslaget. Vi vet ju hur det gick med det.

Jag vet inte mer än någon annan, men när det börjar dra ihop sig till EM-kval (nästa tävlingsmatch är ju nästan ett år bort) då är Zlatan med igen. Om han är i det skick och i den form han är just nu.

För övrigt gillar jag Hamréns lilla valspråk: "Man kan leda en häst till vatten, men dricka måste den göra själv".

Det blir en utmaning att leda den allra största hästen tillbaka till bäcken. Väl där kommer han nog att vara törstig igen.

Enter Allbäck, Exit Zlatan

2009-11-09T20:41:00.003+01:00

Det är förstås två helt separata händelser, men det är ändå svårt att bortse från att Zlatan Ibrahimovic kliver av landslaget samtidigt som Marcus Allbäck kliver på. Två spelare med delvis parallella karriärer, som står för så helt olika saker i den svenska fotbollen - en som mot alla odds har nästan alltid har levererat i landslaget, en som mot alla odds har underpresterat. En som levt på att vara en lagspelare, en som lever på att vara individualist.
Och så har de stått i vägen för varandra. Under Japan-VM var det Allbäck som fick Lagerbäcks och (mest) Söderbergs förtroende trots klen form, och Zlatan som fick nöja sig med några minuters inhopp där han bara hann visa världen glimtar av sitt kunnande.
I Tyskland var det en frustrerad och frustrerande Zlatan som fick speltid, och en tänd Allbäck som kom in och rörde om ibland.
Nu kommer Allbäck tillbaka, som Hamréns länk till förr. Och Zlatan, vår överlägset bäste fotbollsspelare, som drar.
Så vad ska man säga om Zlatan? Well, ett enkelt svar är att han är en extrem individualist i en lagsport. Zlatan jagar individuell ära och personliga utmärkelser lika mycket som lagtitlar. Han har i alla år utmärkt sig på en massa sätt, men inte som lagspelare.
Nu är han på jakt efter utmärkelsen som Europas bäste fotbollsspelare. För att nå dit är Barcelona ett perfekt verktyg, medan svenska landslaget utan tävlingsmatcher inte kan hjälpa hans situation ett dugg.
På ett mer allmänt plan kan man konstatera att pressen på toppspelarna är enorm i dag. Zlatan är 28 år, han vet att han inte har så himla många år kvar på den extrema toppen. Med klubbmatcher i liga, cup och Champions League har han ett schema som sliter på en redan sliten kropp, och Barcelonas ganska tunna trupp gör at det inte finns många chanser till vila.
Med det i bakhuvudet känns det trött och förutsägbart att till exempel Ralf Edström muttrar om att det är en plikt att spela för sitt land.
Däremot är det oroväckande att Zlatan inte verkar ha haft kul i landslaget på sistone. Om nu Erik Hamrén kommer in och ska skapa ny och trevlig stämning, då lär det ju inte bli lättare för Zlatan att komma tillbaka när tävlingsmatcherna och det nya gänget redan har svetsats samman.
Det allra tråkigaste är ju att Zlatan-frågan kommer att debetteras vid varje landslagsuttagning och match, precis som när Torbjörn Nilsson, Tomas Brolin eller Henke Larsson frivilligt ställde sig utanför landslaget.
Allbäck då? Först får vi väl se hur långsiktigt hans engagemang är. Han lär förstås vara en trygg förankring till det traditionella landslaget, och det är säkert kul för Anders Svensson. Själv undrar jag hur han ska handskas med medierna. När han var gäst hos Ekwall & Lundh i Fotbollskanalen var han extremt obekväm så fort det började slängas käft och frågorna krävde andra svar än de vanliga trevlighetsklyschorna.

Frihet under ansvar

2009-11-09T18:52:00.004+01:00

Rörande planinvasionen på Stadion igår: jag kan ha fel, men jag minns inte att några motståndarspelare blev slagna eller trakasserade på Söderstadion 2001 eller Malmö stadion 2004. Jag kan förstå driften att invadera plan i triumfens ögonblick, men det är en frihet under ansvar. Jag skulle inte tycka att det vore orimligt om Djurgården fråntogs segern igår, inte mer orimligt än att Sverige fick segern i Köpenhamn 2007. Arrangörernas ansvar är att garantera funktionärernas och motspelarnas säkerhet, punkt och slut.

af Kleen om Hamrén

2009-11-09T10:30:00.003+01:00

THS som delar lokal med en egen stilguru (och succéförfattare) måste naturligtvis ha vår egen omdömesgilla analys av den nye förbundskaptenens stil. Vi bad alltså unge herr Björn af Kleen (som när det gäller fotboll saknar alla slags förutfattade meningar) att ta stegen fram till vår datorskärm och bedöma Erik Hamréns apparition.

Omdöme: en god representant för Alliansens Sverige. Typ: VD i mellanstort företag. Ledig, men ändå bekväm, modern och maskulin utan att vara gammaldags. Har uppenbarligen några års vana av att bära kostym. Samma sorts infantila halsdukar som Reinfeldt. Gantman: typisk landsortsman som vill vara lite flådig. Ovanligt yvig frisyr för att vara Reinfeldt-medelklass, men det passar honom bra. Bra att han inte har silverbricka utan vanligt spänne på skärpet. Man kan framför allt fundera över glasögonen - känns som han har en fru som har varit och valt dem.

Skulle man kunna stöta på Erik Hamrén på ett svenskt adelsgods? Nja, i så fall som inkallad representant för nån kommunal tillståndsmyndighet vid en hästtävling, möjligen från ett försäkringsbolag. Skulle man kunna stöta på honom vid Stureplan? Jadå, över en mäklarbricka på vilket after work som helst.

1973-2009

2009-11-08T19:30:00.002+01:00

Så var då den sämsta säsongen i mitt liv som Hammarbysupporter fullbordad.

Ett svennigare Assyriska

2009-11-08T17:20:00.004+01:00

Svenne Banan-klubben Assyriska, talade Ulf om för ett tag sen. Jag har inte sett dem spela i år, men mitt intryck framför sportradion är att det i alla fall är betydligt mer så än när jag följde dem för fem år sen. De namn jag hör: Marklund och Näfver, Lorentzon och Berglund, Samuelsson och Östlundh. Då hette de Andreas Haddad, Kabba Samura, Zoran Manovic, Christos Christoforidis, Charles Sampson och Ivan Isakovic. På högerbacken fanns visserligen den äktsvenske slitaren Johan Ländin, men han kompenserades mer än väl av Ghassan Heamed till vänster. Jag minns än idag "Borken" Borgqvists häpna oförståelse över att spelarbussen en gång fått stanna för att Ghassan skulle ut och lägga sig på en refug och be. Det känns, rent spontant, som det fanns fler sådana karaktärer i Assyriska på den tiden, som det är mer Svenne Banan nu. Om man inte räknar Östlundh och Conny Karlsson som hedersassyrier förstås.

P.S. en timme senare. Och egentligen hade ju Assyriska tänkt helt rätt. Det skulle vara en svenneveteran i år. Fast det blev Tjernström och Mattias Jonson i st f Göran Marklund eller Dennis Östlundh. Synd, tycker jag, fast om det var nån man unnade, etc, etc D.S.

Låt oss sätta punkt för en diskussion

2009-11-08T14:58:00.002+01:00

I ett dunkelt hörn av mitt minne erinrar jag mig ett ännu dunklare hörn av mänskligheten som tämligen högljutt utstötte tvivel rörande Zlatan Ibrahimoviç och Barcelona.

Jag menar, titta här.

Och njut för all del av kommentatorn.

How do you describe genius? Why even bother.

Mina damer och herrar: Jag ger er Zlatan.

Är jag vuxen nu?

2009-11-07T15:06:00.002+01:00

Givetvis var laddningen enorm under själva matchen – först euforin under IFK:s mangling och ledningsmål, sedan den gastkramande spänningen när AIK kom tillbaka och så sorgen och ångesten när landets mest osympatiska föreningskollektiv faktiskt slog oss på vår egen hemmaplan. Men efteråt, tja, då kändes det helt okej. Jag kunde hålla med dem som unnade Tjernström glädjen att få slå in segermålet. Jag kunde till och med tänka att det på sätt och vis var bra att AIK vann.

Inte emotionellt, förstås – men rationellt.

I IFK Göteborg vet man numera vad man håller på med, och kommer att komma tillbaka igen och igen. Men för AIK, och Stockholmsfotbollen i stort, kommer det att dröja ett tag innan man återigen får saker att fira.

När Hammarby fick koll på exakt hur taskigt det ekonomiska läget var rensade man ut i truppen, sålde det man kunde och ramlade ur serien. När AIK upptäckte samma sak tog man ett kortfristigt lån till hög ränta – och värvade hem psykfallet Dulee Johnson, samt ännu en latinamerikan till anfallet. Sportsligt sätt är det bara att gratulera en minst sagt intressant chansning som gick hem.

Eftersom det handlar om AIK har stockholmstidningarna än så länge varit artigare än när Örebro och Helsingborg befann sig i lindrigare ekonomiska knipor för några år sedan. Nu är det dags för AIK att betala räkningen. Ska vi slå vad om vilken kvällstidning som blir först med rubrikfyndigheten »Luftslottet som sprängdes«?

Jag gissar på Sportbladet, och att vi får läsa den senast i slutet av november.

Nu ska man sälja Obolo. Duktig spelare, trevlig person – men någon på kansliet i Solna måste ha överskattat värdet av icke-målsprutande icke-EU-spelare med ett år kvar på kontraktet (om jag nu inte missminner mig), dessutom till salu under den på senare år så transferdöda vintervilan. Min gissning är att försäljningen av Obolo max täcker årets driftsunderskott, om den över huvud taget blir av. För argentinarens skull hoppas jag att jag har fel – han verkar förtjäna att spela i en sundare omgivning.

Förmodligen väntar alltså fler försäljningar, hårklyverier med Elitlincensnämnden och en spelartrupp som får stå ut med lönesänkningar. Detta alltså enbart för att skotta igen dagens svarta hål – sedan väntar ett stort antal minusmiljoner på grund av nästa års brist på derbymotstånd. Den AIK:are som i dagens DN hoppades på en »fyrdubbel« – SM-guld, cupvinst samt att Djurgården följde med Hammarby ur Allsvenskan – var helt enkelt inte så smart.

Det deprimerande med det här är att det var Stockholmslagens framgångsvåg runt millennieskiftet som drog med sig medierna och publiken och skapade en hype runt sporten i stort. Räkna med motsvarande backlash nu när bistrare tiden väntar för alla 08-lag utom BP.

Det kommer att drabba hela serien och alltså även oss som håller på helt andra lag. Och… vad fasen, nu när jag tänker efter är det nog ändå värt priset.

Kanske är jag inte så vuxen, trots allt.

Eftertankens kranka

2009-11-05T13:41:00.002+01:00

Jag ser en intervju med Erik Hamrén och drabbas genast av eftertankar. Vad fan, mannen har ju hår som ANDERS FRISK! Vad fan, mannen svarar ju på frågor som en högstadierektor som försöker visa sig ungdomlig (men ändå mysig). "Var det här jobbet min högsta önskan på jorden? Nja, det finns ju trots allt saker på jorden som är viktigare än fotboll. Fast det är svårt att tro det, ha ha."

-Mycket illavarslande, kommenterar Björn Wiman när jag dryftar saken med honom. Precis som de där färggranna halsdukarna han envisas med att bära. Han kan bli svensk fotbolls svar på Thomas Bodström.

Supermann

2009-11-05T10:18:00.002+01:00

Skönt att det löste sig med Hamrén. Han jobbar snart heltid med landslaget, ska ni se.
Det som gladde mig mest var att se att Mikael Dorsin hade suttit i spelarrådsmöten om Hamrénsaken tillsammans med - trumvirvel - lagkaptenen Roar Strand!
Roar Strand spelar alltså fortfarande, som ende kvarvarande medlem av det klassiska veteranmittfältet Mini Jakobsen-Bent Skammelsrud-Strand. Han är 39 nu, Strand. Han som i RBK:s matcher mot Real Madrid fick höra Rosenborgklacken Kjernen sjunga "Zinedine Zidane, vem fan er han, för vi har Roar Strand, vår Supermann!"
Klassiskt.

Två hästar en för mycket

2009-11-05T09:21:00.004+01:00

Så blev det ändå någonting nytt. En deltidsarbetande förbundskapten har vi inte haft sedan Laban Arnesson (som var elitinstruktör på förbundet bredvid FK-sysslan) och innan honom Lennart Nyman (som både skötte sin livsmedelaffär och var ledare i Hammarby under sin förbundskaptenstid). I ingendera fallet blev resultatet särskilt lyckat. Jag vet inte om detta med Hamrén är ytterligare en förhandlingsteknisk fint, på samma sätt som Svennis från början skulle sköta både Lazio och England samtidigt, fast tanken väl hela tiden var att Lazio skulle tröttna på arrangemanget? Annars vete fan - Guus Hiddink rattade Ryssland och Chelsea samtidigt, men det var under en begränsad period och då hade han redan satt ryssarna ordentligt på banan.

Jag fikade med Charlie Sharro, grå eminens i Assyriska i förra veckan. Vem ville han möta i kvalet, frågade jag. "Djurgården!", sa han tvärsäkert. Jag trodde att han kanske skulle få skäl att ändra sig, med tanke på DIF:s avslutning i Allsvenskan. Men han verkar ha vetat exakt vad han talade om. Jag följde ju Assyriska ganska nära under deras förra allsvenska kval, när de åkte dit i sista sekunden mot Örgryte på Ullevi och sen flyttades upp ändå tack vare tvångsdegraderingen av Örebro. Aldrig kommer jag att glömma bilfärden hem från Göteborg med Ninos och Sargon och hur folk tog emot de bedövade spelarna på Assyriska Föreningen i Hovsjö. Dennis Östlundhs ansikte minns jag än idag, när han stod där framme på podiet, helt bedövad, och assyriska tonårskillar gick fram och la handen på hans arm: "Du äger, Dennis!" Det var extra kul att just han gjorde mål igår. Jag håller tummarna för att de går upp av egen kradt den här gången. Och med tanke på hur Allsvenskan ser ut nästa år känns det inte helt omöjligt att de ska kunna hålla sig kvar.

Krisen som kom av sig

2009-11-04T22:07:00.002+01:00

Förra säsongen sjönk Allsvenskans publiksnitt.
Vilket inte var så konstigt. Utvidgar man en 14-lagsserie med två lag krävs det en 30% publikökning för att behålla ett snitt kring 10 000.
Även i år larmades det inledningsvis om publikkris men när siffrorna nu kan sammanställas visar det sig att snittet faktiskt ökat. Från 7787 till 7952. Detta trots att svaga publikgäng som BP, Häcken och Örgryte anslöt till årets serie. Även Superettan ökade sin snittpublik, från 1577 till 1880.
Ryktet om det vikande fotbollsintresset är alltså något överdrivet.

Åtminstone har nedgången stannat av. Men nästa år finns givetvis en stor risk att intresset för att se allsvensk fotboll minskar. Utan Hammarby och med färre klassiska Göteborgsderbyn bör det det bli ett tapp. Och om nu Djurgården också åker ur accentueras den trenden ytterligare. I viss mån kommer den att uppvägas av högre publiksiffror i Superettan, men totalt lär elitfotbollen på herrsidan förlora åskådare.

Det innebär inte nödvändigtvis att det då är läge att ta fram krisstämpeln. Intresset för att se på fotboll känns rätt grundmurat för närvarande och det är meningslöst att utläsa trender utifrån siffrorna ett enskilt år.

Värdighet i förnedringens stund

2009-11-02T21:24:00.002+01:00

Jag har ju varit med om det här förut. Närmare bestämt för 14 år sedan.

Senast Bajen åkte ur Allsvenskan var 1995. Jag var förmodligen en ännu mer fanatisk hammarbyare då, ändå är det jävligare nu. På den tiden var en nedflyttning för Hammarby inte någon chock. Vi var ett hissåkargäng och nedflyttning var alltid en faktor att räkna med innan säsongen började Den gången slapp jag ju dessutom saltkaret i såret i form av hånande guldfirare på tunnelbanan när jag åkte hem från begravningen.

En hängiven supporter förstår en annan hängiven supporter och jag tror de flesta aikare och djurgårdare fattar att jag hett önskade svidande nederlag även för dem i slutomgången. Med andra ord gjorde deras segrar min tillvaro än jävligare kl 16.50 söndagen den 1 november. Vi var inte bara ett losergäng, vi var ensamma i stan om att vara det.

Hammarbyare upplever i allmänhet att både aikare och djurgårdare ser ner på Bajen. Har de framgång, som AIK har nu, är de givetvis än drygare och det är en attityd vi kan räkna med att få uppleva i några år nu.

Trots den miserabla utgången av omgång 30 i årets allsvenska gick det att skönja fröet till pånyttfödelsen i avslutningsmatchen. Det som en gång byggde min hängivenhet för Hammarby finns uppenbarligen kvar nånstans. Humorn, värmen och värdigheten är inte utrotad från Söderstadion, även om mediebilden av klubben pekar i den riktningen.

"AVGÅ ALLA" skanderade publiken i en slags drift med sig själv. Och fortfarande tio minuter efter avslutningsmatchen i klubbens sämsta säsong på ett par decennier stod åskådarna upp på de tre läktare som var öppna och sjöng om sitt Hammarby. Spelarna gick runt och tackade, väl medvetna om att de inte direkt förtjänade några hyllningar och att det egentligen inte var de som hyllades. Det gamla slagordet "skit i tabellen - Bajen e bäst ändå" plockades fram, helt utan ironi. Värme och värdighet i förnedringens stund.