Ett nödrop!

Man vet ju inte vad man ska tro på, men enligt dagens Expressen tigger Elfsborg just nu pengar för att kunna värva Tobias Linderoth; summan fem miljoner nämns. Eftersom han fått kicken av sin turkiska klubb handlar det uppenbarligen endast om så kallad sign-on-fee – alltså pengar rätt ner i Linderoths egen ficka.

Varför då?

En spelare som varit mer eller mindre paj de senaste... låt tänka nu... två, tre säsongerna, borde givetvis vara tacksam om någon överhuvudtaget vill vika en plats i truppen åt honom. Normal lön borde heller inte komma på fråga – ett prestationsbaserat kontrakt, där lön utgår efter antalet spelade matcher, är det enda rimliga.

Och så påstås det dessutom att även Mjällby och IFK Göteborg är ute efter svensk fotbolls egen angus defensivus (karln betraktar uppenbarligen mittlinjen som ett elstängsel).

Har världen blivit galen, eller är det jag som har missat något? Hjälp mig att förstå.

Vi mot klabbet

Lite rörande att nu även Djurgården försöker hitta den underdogmentalitet som redan ett antal andra klubbar så framgångsrikt har odlat. Men vänta nu, om det är Trelleborgs FF mot resten av världen, Kalmar FF mot resten av världen, AIK mot resten av världen och Djurgården mot resten av världen, då finns det väl snart ingen kvar i resten av världen längre?

Mental istid

Eftersom idén var så uppenbart befängd kan jag inte minnas vem som först yttrade den – den enda vettiga reaktionen var ju att ignorera den. Sedan dök den upp igen. Och igen. För att till slut, någon gång under fjolåret, ha upprepats så många gånger, av så många olika personer, i så många olika sammanhang, att den plötsligt hade förvandlats till… ja vadå?

Nu senast menar allas vår Hasse Borg att Allsvenskan måste börja spelas höst/vår, då han i MFF:s färska jubileumsbok under rubriken »Malmö FF och framtiden« får frågan hur Malmö FF ska bli ett topplag igen: »Slutligen hoppas jag att vi får till stånd en ny säsongsindelning. Dagens situation, där utländska klubbar under vissa tider på året kan värva våra spelare, utan att vi har möjlighet att täcka förlusten med egna värvningar, är fullständigt ohållbart på sikt. Ska vi ut i Europa ska det vara på lika villkor.«

Ja, vad säger man? När så många har använt säsongsindelningen som förslag på lösning till allt mellan himmel och jord, kan väl Hasse Borg få använda den som ursäkt till att MFF inte längre når några europeiska cupfinaler?

Till och med den i vanliga fall så konservative Håkan Mild har sagt att idén är vettig – med tillägget »förutsatt att vi har arenor av tillräckligt god standard«. Och det är förstås just där skon klämmer.

Redan i dag är hälften av de allsvenska planerna leråkrar en eller två månader in på vårsäsongen. Redan i dag ställs matcher in vid varje säsongsstart. Redan i dag sitter varannan expert ända in i juni och muttrar över att Brommapojkarnas gräsmatta inte är värdig en europeisk högstaserie – för att i nästa sekund, med en annan hatt på huvudet, grötmyndigt säga att Sverige »borde byta till höst/vår«.

Var finns konsekvensanalysen?

Från slutet av maj, över sommaren och en bit in i september är något av det bästa man kan göra i Sverige att se på levande fotboll. Att en massa människor då, och på fullaste allvar, menar att man ska begränsa fotbollsspelandet under just den perioden är förstås häpnadsväckande. Om man nu inte fixar den där detaljen Håkan Mild var inne på – och alla elitlag får, eller själva bekostar, nya arenor att spela på.

För det är ju så: inte ens Elfsborgs, IFK:s eller Malmös nya arenor duger under den svenska vintern. Det behövs övertäckta arenor, med uppvärmning på läktarplats, förmodligen konstgräs. Det finns exempel på sådana lite här och var på norra halvklotet – japanerna visade upp en otroligt cool sak i Sapporo under VM, en helt innesluten arena där gräsplanen kunde åka in och ut ur bygget som ett kreditkort i en kortläsare. Om jag inte minns fel kostade den runt tre miljarder.

Men säg att de svenska klubbarna väljer något enklare lösningar. Säg att de får mängdrabatt! Säg att något snille löser biffen för… halva summan av vad Hammarbys nya arena beräknas gå på. Då ska ändå åtminstone tio miljarder tillföras svensk fotboll.

Den saken går förstås också att lösa. Enklast om Svenska Spel slutar lägga sina vinster till statskassan, och tvingas satsa allt på arenabyggen. Det behövs bara en liten kursändring, och en liten tempostegring – hos beslutsfattarna i ett land där det dröjde femtio år mellan bygget av Nya Ullevi och nästa allsvenska nybygge Borås Arena.

Och vad gör man sedan om… Degerfors går upp i Allsvenskan? Då får man bygga en vinterarena till. Eller lösa det ännu smidigare – och stänga ligan. Förresten är nog förutsättningen att man struntar i alla smålagen redan från början – för varför satsa så mycket pengar på Åtvidaberg eller Mjällby, där publikunderlaget ändå aldrig kan täcka kostnaderna för en vintersäkrad arena? Skiter man i hålor som Halmstad, Trelleborg och Kalmar också blir det en ännu bättre kalkyl. Varför inte nöja sig med storstadslagen och Helsingborg, förresten – de blir en perfekt, stängd åttalagsliga där alla kan möta varandra fyra gånger!

Då behövs det bara fyra arenor. De kan döpas till Oddset Arena, Stryktipset Stadion, Europatipsvallen och Gamla Tipsevi. Byggena kan påbörjas redan i år. Och snart kommer allt automatiskt att vara så perfekt, och alla svenska talanger så duktiga, och alla svenska klubbar så rika, att till och med Hasse Borg kommer att kunna sköta ett sportchefsjobb, och AIK vinna Champions League.

Eller så slutar alla att snacka skit, och fokuserar sin energi på mer verklighetsnära saker.

Till att börja med föreslår jag att alla som förespråkar ett byte till höst/vår tar sig till Kalmar den 13 mars för årets extratidiga allsvenska premiär. När de hoppar upp och ner på stället och värmer sig med åkarbrasor, kan de säga till alla de möter att de vill ha det precis så här, fast i ytterligare två-tre månader.

Förutsatt då att premiären inte blir uppskjuten på grund av vädret.

Jag mötte Lassie

Jag satt och beundrade utsikten i Skrapans Sky bar när en svart man med damsällskap kom in. Han hade huvjacka och toppluva ner till ögonen och en kypare gick fram och bad honom att hänga in sina kläder i garderoben. Men det hade han gjort, visade det sig: detta var hans innekläder. Det var Dulee Johnson och jag satt kvar ett tag för att se om några Firmakillar skulle materialisera sig och sätta honom i en taxi. Men han kom undan den här gången. Han och hans sällskap delade på en flaska rödvin: inga drinkar här, trots Frank Sinatra-miljön.

Syrien och Sumpan

Matchen mot Syrien är precis en sån landskamp jag hade fantiserat om om jag läst om den i nåt gammalt tidningsklipp. Exotisk motståndare, obskyra spelare som gör sin nda landskamp. Jag hade funderat över namn som Michael Almebäck och Mathias Ranégie och undrat var det blev av dem ungefär som jag häromdagen undrade var det blev Hilding "Moggli" Gustafsson från Reymersholms IK som inledde Sveriges landskampsskytte 1939, eller Sven-Erik Westerberg från Helsingborgs IF som avgjorde en landskamp mot Frankrike 1952 och sen försvann ur landslaget. (Vad gäller Peter Truedsson från Öster som gjorde mål mot Västtyskland i Berlinturneringen 1988 innn han försvann ur sikte satt jag bredvid hans gamle lagkamrat Mats Rohdin i en idrottshall i Duvbo igår och såg våra båda döttrar spela Sumpan cup, så där vet jag besked: Truedsson var en supertalang, men inte riktigt hundra procent fokuserad på fotboll, sa Rohdin, utan blev mer och mer uppslukad av sin hobby, det vill säga jakt, avancerade från kaniner till rådjur och slog aldrig riktigt igenom inom fotbollen på det sätt alla väntat sig).

Jag kan inte påstå att det tillförde så mycket att verkligen se den där Syrienmatchen. Jag kanske kunde ha hetsat upp mig över att ingen sagt ett knyst om att vi spelade mot denna brutala diktatur? Över de där jättestora bilderna av far och son Assad på läktaren? Men nej, det vet vi ju att det måste till nåt extra för att det ska komma bojkottkrav - total könsapartheid, som i Saudiarabien, eller en igenkännbar anti-väst-världsbild, som i Israel.

Facebookgate och fotbollen

Den som läser Expressen idag kan möjligen fråga sig hur det kommer sig att Björn af Kleen (en person som kan utmana Carl Bildt och Horace Engdahl när det gäller genuint idrottsintresse) plötsligt sitter inne med all denna sakkunskap om klavertramp på Facebook inom idrottsvärlden. Nej, det går inte att förneka att viss information har förmedlats mellan frilansplatserna på Pelikansgränd.

Sakfrågan, som säkert inte alla THS-läsare har hängt med på, handlar om att Björn citerat ett par hätska Facebook-statusuppdateringar om tv-programmet "Brunsås" i en tidigare artikel i Expressen, vilket har gjort de citerade förbannade. Förutom det lätt komiska i att hetsa upp sig så otroligt över något som har med MATLAGNING att göra kan man konstatera att olika regler uppenbarligen gäller inom olika världar. När stackars Nordin Gerzic beklagade sig på Facebook över att han var petad var det få som försvarade honom med hänvisning till att Facebook skull vara ett "privat" medium. Tvärtom ansågs han vara otroligt klantig som uttryckte sig på det sättet (precis som hockeymotsvarigheterna Lee Goren och Justin Morrison).

Men så är det ju, elitidrottsmän lever i en offentlighetsmiljö som få av oss andra skulle stå ut med. Om vi sjukanmäler oss via sms (som gamle Andreas Haddad häromåret) eller häver ur oss nånting om chefen eller kollegerna skulle vi bli ganska kallsvettiga om det hamnade i tryck i morgondagens tidning. Jag är förmodligen lika kluven till det som de flesta, eftersom jag gärna vill veta vad spelarna i landslaget EGENTLIGEN tycker om varandra och tycker att den typen av konflikter är intressanta ur ett rent mänskligt och dramatiskt perspektiv. Samtidigt ser jag det absurda och förenklande när sökandet efter personkonflikter, som nu, drivs i närmast industriell skala (med Allbäck/Zlatan-affären i höstas som bästa exempel). Och så skulle jag, såklart, inte vilja befinna mig i den typen av rampljus själv.

Onsdag kväll

– Va, ska du se en match till ikväll?

- Äh, det första var ju bara en vanlig träningslandskamp mot Oman...

- Vad är det då för match? Är det Tottenham?

– Ja…

– Vilka möter dom då?

– Liverpool…

– Ånej! Ska du verkligen se den…

– Det är klart jag ska.

– Men du blir ju bara så arg…

– Jag?

– ”Men vad fan ska dom ha med honom för? Ta ut honom!”

– Jo, men det är ju bara om…

– ”Och den jävla domaren!”

– Det handlar om att välja. Vilket ger värst ångest, att se matchen eller inte? Jag har analyserat den frågan noga. Och jag vet svaret. Jag pallar inte att inte se den.

– Men det är ju inte bra för ditt hjärta…

– Jag har skitbra blodtryck. Hundratretti på åttifem.

– Men du blir bara olycklig…

– Det vet vi ju inte förrän matchen är slut…

– Varför kan du inte skaffa dig en hobby som du blir glad av, istället?

Först ut

Från Rain Man kommer nu bonusinformationen att detta är andra gången Anders Svensson blivit årets premiärmålskytt för landslaget. Han närmar sig därmed Agne Simonsson, som inledde det blågula målskyttet åren 1959, 1964 och 1965, femtiotalets lite orättvist bortglömda mittfältsgeni Gösta Löfgren (53, 55 och 58) samt cro-magnon-männen Köping-Gustafsson och Sven Rydell (08, 11 och 18 resp 24, 27 och 31). Eftersom vi vet att uppräkningen av gamla fotbollsspelare är en njutning i sig publicerar vi härmed hela listan:

2010: Anders Svensson
2009: Daniel Nannskog
2008: Samuel Holmén
2007: Rade Prica
2006: Anders Svensson
2005: Markus Rosenberg
2004: Stefan Selakovic
2003: Johan Elmander
2002: Magnus Svensson
2001: Stefan Selakovic
2000: Marcus Allbäck
1999: Niclas Alexandersson
1998: Fredrik Ljungberg
1997: Andreas Andersson
1996: Martin Pringle
1995: Johnny Ekström
1994: Henrik Larsson
1993: Johnny Ekström
1992: Kennet Andersson
1991: Magnus Erlingmark
1990: Stefan Schwarz
1989: Dennis Schiller
1988: Peter Truedsson
1987: Anders Limpar
1986: Robert Prytz
1985: Robert Prytz
1984: Sven Dahlkvist
1983: Dan Corneliusson
1982: Thomas Ahlström
1981: Torbjörn Nilsson
1980: Mats Nordgren
1979: Ingemar Erlandsson
1978: Sanny Åslund
1977: Benny Wendt
1976: Eine Fredriksson
1975: Thomas Sjöberg
1974: Roland Sandberg
1973: Roland Sandberg
1972: Christer Hult
1971: Ove Eklund
1970: Leif Eriksson
1969: Inge Ejderstedt
1968: Inge Ejderstedt
1967: Ingvar Svensson
1966: Ove Kindvall
1965: Agne Simonsson
1964: Agne Simonsson
1963: "Tjalle" Mild
1962: Prawitz Öberg
1961: Torbjörn Jonsson
1960: självmål (Irland)
1959: Agne Simonsson
1958: Gösta Löfgren (Norrköping)
1957: Henry "Putte" Källgren (IFK Norrköping)
1956: Jan Ekström (Malmö FF)
1955: Gösta Löfgren (Motala)
1954: Henry Thillberg (Malmö FF)
1953: Gösta Löfgren (Motala)
1952: Sven-Erik Westerberg (Helsingborg)
1951: Herbert Sandin (Norrköping)
1950: Hasse Jeppson (Djurgården)
1949: Henry "Garvis" Carlsson (AIK)
1948: Nils Liedholm (Norrköping)
1947: Gunnar Nordahl (Norröping)
1946: Gunnar Gren (Göteborg)
1945: Gunnar Nordahl (Norrköping)
1944 (inga landskamper)
1943: Carl Erik Sandberg (MFF)
1942: självmål (Danmark)
1941: Henry "Garvis" Carlsson (AIK)
1940: Hilding "Moggli" Gustafsson (Reymersholms IK)
1939: Fridolf Martinsson (Örgryte)
1938: Gunnar Bergström (Brage)
1937: Lennart Bunke (Helsingborg)
1936: självmål (Danmark)
1935: Eric "Lillis" Persson (AIK)
1934: Sven Jonasson (Elfsborg)
1933: Knut Kroon (Helsingborg)
1932: Sven Rydell (Örgryte)
1931: Rolf Gardtman (Redbergslid)
1930: Knut Kroon (Helsingborg)
1929: Albin Dahl (Helsingborg)
1928: Tore Keller (Sleipner)
1927: Sven Rydell (Örgryte)
1926: "Pära" Kaufeldt (AIK)
1925: "Svarte Filip" Johansson (Göteborg)
1924: Sven Rydell (Örgryte)
1923: "Hacke" Dahl (Landskrona)
1922: Helmer Svedberg (AIK)
1921: Victor Horndahl (Helsingborg)
1920: Albin Dahl (Landskrona)
1919: Helmer Svedberg (AIK)
1918: "Karl "Köping" Gustafsson (Djurgården)
1917: Erik Börjesson (Göteborg)
1916: Carl Karlstrand (Djurgården)
1915: Valfrid Gunnarsson (AIK)
1914: Rune Bergström (Westermalm)
1913: Seth Howander (IFK Uppsala)
1912: Helge Ekroth (AIK)
1911: Karl "Köping" Gustafsson (Köpings IS)
1910: Herman Myhrberg (Örgryte)
1909: (1 match inga mål)
1908: Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping)



Många tunga namn, men också ett antal doldisar, där Martin Pringle inte nödvändigtvis är den mest obskyra (är det nån som minns Christer Hult, Dennis Schiller eller Hilding "Moggli" Gustafsson från Reymersholms IK?) Eftersom det första landslagsmålet så gott som alltid görs under vinterlandskamperna (dock inte alltid - 1998 fick vi ju vänta tills matchen mot Danmark i april på Lars-Tommys första landslagsmål och 1986 kom det första målet inte förrän i augusti) ser vi på ett åskådligt sätt hur deras status sjunkit. Ofta är den första målskytten en forward som inte kommer att slå igenom på allvar förrän något år senare (Kennet Andersson 92, Henke Larsson 94, Allbäck 00, Elmander 03), men med Stefan Selakovic får man nog kalla det ett dubbel falsk gryning, och vad gäller Rade Prica och Daniel Nannskog väntar vi fortfarande med otålighet på det stora genombrottet. Ja, med Rosenberg också, förresten.

Rain Man tillfogar som ytterligare bonus att Oman nu är ett av de länder Sverige mött en och endast en gång. De övriga är: Barbados, Chile, Elfenbenskusten, Färöarna, Jordanien, Kamerun, Kuba, Malaysia, Montenegro, Senegal, Singapore, Slovenien, Ukraina och Venezuela. Syrien kommer att läggas till listan på lördag. Costa Rica var länge med, tills Svenska Fotbollsförbundet för ett par år sedan beslutade sig för att skaffa revansch för Medford och hela skiten. Vi ser fram mot att man snart gör samma sak med Senegal.

Bolletinen, min gamle vän

SFS-Bolletinens sista nummer 2009 visar på nytt att tidningen är på rätt väg. SFS ska alltså uttydas "Sveriges fotbollshistoriker och statistiker" och Bolletinen är dess medlemspublikation.
Man fortsätter på den inslagna vägen att snarare försöka beskriva fotbollens tabellhistoria med mer än bara tabeller. Till exempel har man denna gång hängt på säsongsavslutningen med en faktaartikel med tillhörande resonemang om hur ofta tabellettan och tabelltvåan i herrarnas allsvenska mötts i seriens sista omgång, vilket ju var fallet i år. (Det var åttonde gången det hände och hittills har tabellettan alltid lyckats ta hem titeln).

Tidningen visar också viljan att vara aktuell genom att skriva om vilka klubbar som vunnit dubbla titlar (serie+cup) under samma säsong. (16 gånger på herrsidan, tolv gånger i damfotbollen).


För övrigt såg jag att en av de flitiga kommentarsrösterna till denna blogg nu finns upptagen som medlem i SFS.

Klokt beslut av Madsen

Det kom inte som en chock. Och ändå hoppade jag till när det smällde till i inboxen för en knapp timme sedan.

Det är ju historiskt. MFF har haft tre ordföranden på 75 år. Ingen gång på snart hundra år har någon känt sig så pressad att han valt att inte ställa upp för omval.

Fast redan den 8 december anade man att något var på gång. Då lät vice ordförande i MFF:s styrelse, Håkan Jeppsson, sig intervjuas på ett helt uppslag i Sydsvenskan, och sa bland annat:

»Det är klart att jag kan tänka mig att bli ordförande en dag om jag får den frågan«.

Så klart hade han aldrig kunnat göra en sådan sak, knappt två månader före årsmötet, om han inte visste något som vi andra inte visste.

Till slut blev trycket för hårt. Två olika supporterfalanger, Malmö FF:s vänner och Framtidsgruppen, har uppvaktat både valberedningen och Madsen själv den senaste tiden. Till slut insåg Madsen att han hade att välja på att gå nu, i god tid före årsmötet (som är den 18 februari) eller riskera att detta årsmöte skulle bli ett nederlag för honom.

Risken att hans sorti ur föreningen skulle bli svårt smärtsam var han inte beredd att ta. Ett klokt beslut.

Med en knapp månad kvar kommer han dessutom att hinna avtackas på ett anständigt och välförtjänt vis. Vi ska sannerligen inte glömma att den här mannen inte bara lagt ner sitt liv de senaste 11 åren (som ordförande) utan att han funnits i klubben i 30 år.

Med Madsens avgång fick vi också svaret på frågan varför det inte tillsatts någon sportchef eller andretränare ännu.

Man har helt enkelt haft annat att tänka på den senaste tiden.

Inga nyanser av svart

VM i Sydafrika bör ställas in, tycker Marcus Birro. Orsak: terrorattacken i Angola i helgen. Sydafrika ligger ju på samma kontinent som Angola, har Birro sett på sin jordglob, och han har hört av kompisar att det finns kriminalitet där. Olof Lundh var inne på samma spår i helgen - misär och fattigdom finns i alla afrikanska länder och det är misär och fattigdom, resonerar Lundh, som får människor att överfalla spelarbussar med automatgevär.

Men det stämmer ju inte. Det var politiska separatister som anföll Togos spelartrupp, för att genera Angolas regering, och några motsvarande figurer finns inte i Sydafrika. En massa gangsters finns det, men det är en annan femma. De lär inte ha något intresse av att sabotera VM i sommar, bara att få en så stor del av intäkterna som möjligt att flyta åt deras håll.

Jag hade en småländsk kompis en gång som berättade för mig att han umgicks med tankar på att ställa in sin planerade semester i Tanzania. Orsak: två småländska turister hade precis blivit mördade i Sydafrika. Birro och Lundh resonerar efter ungefär samma logik.

Måste showen fortsätta?

Så sparkade afrikanska mästerskapet igång, med en traditionellt afrikanskt tokresultat.

Men den första starten då? Med dödsskjutningarna mot Togos buss?
Nästan alltid när den här typen av tragedier inträffar hör man inblanade säga att "vi ska forsätta för de dödas skull", eller "de hade velat att vi arbetade vidare". Liknande saker sa också Togos spelare när de med ett dygns distans till händelsen förklarade att de ville spela vidare i turneringen.

Smtidigt kom de andra väntade citaten, från folk som var långt ifrån bussen med kulhål och döda kroppar. Blatter, Lagrell och Wenger kom med olika varianter på "vi inte ska ge efter för terrorister" eller "om vi slutar spela får rebellerna precis som de vill".

Jo, så kan man kanske tycka, men det finns något väldigt cyniskt och obehagligt över den här The show must go on-inställningen. Måste showen verkligen fortsätta?

Storlagen i Europa är alltid mycket skeptiska till de afrikanska mästerskapen, som snor klubbarnas stjärnspelare under flera veckor. I vanliga fall kan man avfärda de tongångarna som traditionellt matkspråk från i-land till u-land. Men när klubbledarna den här gången vädjar till sina spelare att lämna turneringen och åka "hem" är det inte för att de är rädda att spelarna ska sträcka ljumsken. De är rädda för att de ska dö.

Jag vet förstås ingenting om konflikten i Cabinda eller om separatiströrelsen Flec, men de har ju sagt att attentaten mot turneringen kommer att fortsätta, och de har visat att de är beredda att döda oskyldiga. Att ställa in hela mästerskapen är förstås drastiskt eller till och med en dålig idé. Men att flytta de matcher som skulle ha spelats i Cabinda-provinsen känns som en minst sagt rimlig åtgärd.
Hur kul är det för fotbollsspelarna och -ledarna att åka dit bara för att slå fast nån annans princip om att inte vika sig för terrorister och mördare?

Nu blir det inget spel för Togo. Regeringen har kallat hem laget, och det känns helt riktigt. Men hur ska de andra lagen agera?

Fotbollen då? Jag håller på Benin, eftersom de enligt Orrenius genomgång i Expressen kllas för "Ekorrarna". Låter gulligt och avspänt i kontrast till alla superörnar, elefanter och otämjda lejon.

Bon voyage!

Ni har säkert sett nyheten om att elva kontraktslösa svenska spelare drar till Turkiet för att visa upp sig i en träningsmatch. Jag klandrar dem inte. Har de inget jobb kan de förstås dra till en turkisk badort, och det är ju alltid kul att sparka boll.

Första gången jag hörde talas om något liknande - och jag tror att det var första gången något sådant ägde rum - var 2002. Platsen var en väldigt orenoverad arena med träläktare i någon av Londons södra förorter. Ett agentföretag hade bjudit in kontraktslösa spelare för att dela upp lag och spela mot varandra, och man hade bjudit in scouter och klubbledare för att komma och titta. Det kom drygt 30 spelare, en väldigt brokig blandning. Mest meriterad var en italiensk ex-landslagsman (kan ha varit Nicola Berti, jag ska uppdatera så fort jag lyckas hitta infon...) men mest var det lycksökande afrikaner, engelsmän, östeuropéer och skandinaver.

Sveriges representant var Jonny Rödlund (oddsen på det?). Jag tror att det var när han just kommit hem till Europa efter ett äventyr i Kina. Jag intervjuade honom efteråt, för DN. Hur var matchen? Jo, en av de konstigaste Rödlund spelat. De delade upp, som på gympan ungefär, i tre lag, och spelade sedan tre 45-minutershalvlekar. Det var starkt överskott på mittfältare och anfallare, så flera kontraktsdesperata spelare fick spela på helt ovana positioner. Passningsspelet var uselt. Inte bara för att spelarna inte kände varandra, utan mest för att deltagarna var mer intresserade av att dribbla eller göra spektakulära mål. Inte för att läktarna kryllade av managers att imponera på, men Gianluca Vialli, som nyss lämnat Chelseajobbet för Watford, var faktiskt där och skänkte glans åt tillställningen åtminstone en stund. Han gick snart hem.

Såvitt man vet hjälpte evenemanget ingen spelare till nytt kontrakt. Rödlund gick till Enköping, och man får misstänka att de hade koll på honom även utan "Bosmanmatchen".

Inget talar för att Cetinkayas/Cabreras upplägg åtta år senare skulle ge bättre resultat, och det är en smula oroande att spelarfacket verkar tycka att upplägget är en fiffig idé.

Eller oroande kanske är överdrivet. Alla sätt är bra utom de tråkiga. Jag hoppas att alla får nya fina klubbadresser, och att de har samma inställning som Jonny Rödlund. Han sa (och nu citerar jag ur minnet):

- Jag hade inga direkta förväntningar, jag såg det mest som en chans att komma till London, träffa lite nytt folk och ta en öl. Nu var vi ju inte direkt i Londons finaste kvarter, men det fanns i alla fall en pub vi kunde gå till. Och en öl är ju alltid gott.

Hagstrom - one point?

En gång har jag varit rejält sugen på att skriva i tidning på ett sådant som som skulle renderat mig poäng i THS nyinrättade journalistgnällsliga.

Jag hade skickats ut av Metro för att göra en intervju med "Chippen" Wilhelmsson som var hemma i Sverige för att göra ett jobb åt sin sponsor Adidas. Företaget hade samlat ihop fotbollsungdomar på Skytteholms IP och Chippen var där för att jonglera lite och snacka med dem. Metro och undertecknad hade gjort en överenskommelse om att få tio minuter med landslagsmannen efter reklamjobbet.

Chippen var genuint ointresserad av att tala med mig. Svaren var demonstrativt fåordiga. Han hade en kompis med sig, en modernt klädd kille i träningsoverallsjacka med argentinskt landslagsemblem som han uppenbarligen hellre pratade med under tiden som jag svettades med intervjufrågor. En storbildsskärm visade fotbollsklipp och de båda kompisarna kommenterade artisteriet i stället för att svara på mina frågor. Kompisen sköt då och in en direktfråga till mig: är du klar snart? Har du många frågor kvar?

I artikeln framstod sedan Chippen som en rätt trevlig kille, jag valde verkligen medvetet bort att göra en grej av hans taskiga stil - just med inställningen att läsekretsen inte är intresserad av journalistens arbetsförhållanden. Den korta texten fokuserade på de få svar jag fick och miljöbeskrivningen handlade om hur han kickade boll med fotbollsintresserade ungdomar på Skytteholms konstgräs.

Men när jag tänker på saken är jag inte alls säker att jag gjorde rätt. Varför skulle jag skydda en person som är uppenbart arrogant? Det hade kanske varit intressant för läsekretsen att få en ärligare bild av landslagsspelaren?

Gnällmästerskapet rivstartar

På förekommen anledning tänkte vi på THS starta en GNÄLL-LIGA, där poäng kommer att delas ut till svenska fotbollsjournalister varje gång de i tryck beklagar sig över sina arbetsförhållanden, landslagets mediapolitik etc. Segraren kommer att få tillbringa evigheten ensam i en låst presskonferenslokal, där han fjättrad med en mikrofonsladd kommer att få lyssna till sina egna frågor som dundrar ut på öronbdövande volym ur jäteelika högtalare. För att på ett rimligt sätt kunna hantera materialet drar vid ett streck vid nyåret. Och konstaterar då att det är favoriterna som har börjat bäst - förutom Mats Olsson på Expressen (som ju ägnade hela sin första krönika för året åt de oförrätter han och hans yrkesbröder ständigt måste utstå) är Sportbladets Robert Laul snabb ur startgroparna. Svenska landslaget har inte planerat sin turné till Syrien i tid, tycker Laul. Orsak: Laul själv fick problem att ordna visum. Robert Laul, one point.

Olssons pastejer

Nytt år, nya förhoppningar. Men fortfarande ockupation av Västbanken, ockupation av Tibet och svenska fotbollsjournalister som ser världen genom sin egen navel. Mats Olsson, som gärna vill framstå som, och i sina bästa stunder verkligen är, en fri och obunden röst, framträder här återigen som talesman för sina egna kårintressen. Jag undrar om inte Lars Lagerbäck ler lite mjugg där han sitter och dricker kaffe bland pärmarna på Förbundskansliet. Här har han och hans buttra personlighet målats ut som det största hindret för landslagets rykte i världen, här har hans efterträdare mer eller mindre handplockats i egenskap av halsduksklädd spelevink och pressdomtör. Hur länge tog det innan även han ansågs ha ett "katastrofalt" handlag med media? Hur länge tog det innan Mats Olsson och alla de där andra som äter Förbundets kanelbullar för att sedan muttrande och svärande gå ifrån presskonferensen utnämnde dett bristande handlag till det absolut viktigaste delen av hela förbundskaptenns yrke?
Jag vill inte mer. Jag vill inte vara instängd i denna paranoida värld av självbespeglande, självbekräftande mummel. Jag vill inte läsa en enda rad till om den svenska förbundskaptenens förhållande till journalistkåren. Är det nån som kan tipsa om vem jag kan läsa? Vem som fortfarande har tillräckligt mycket yrkesheder för att skriva om det hon eller han har betalt för att skriva om, stället för att gnälla om sig själv och sina villkor?

Bye Bye Majlard

Den nya decenniet har redan fört med sig en massa jobbiga funderingar och ångestar. Man riktigt hungrar efter goda nyheter.

Så när Olle Lidbom, han med mediabloggen Vassa Eggen, twittrar följande, blir man ju lite uppåt:

Jan Majlard slutar som "sportkrönikör" på SvD. Har meddelats i hans krönika. Som ingen tydligen läste klart. Meddelas därför på detta sätt.

Men frågan är om det är sant. Som vanligt lämnar Majlard oss hängande i skuggorna, tydlighet är inte hans varumärke.

Läs själv krönikan och bestäm er vad ni ska tro.

Fira aldrig före

Jag har sett det förr. Det slår aldrig fel.

Före avspark av matchen Barcelona-Villareal (i lördags) tog hemmalaget emot fansens hyllningar på plan, för sin vinst i VM för klubblag.

Jag vände mig mot hustrun och sa: "Det här är inte bra. Man ska aldrig fira segrar före en match som ska spelas".

Matchen slutade 1-1, kunde lika gärna blivit bortavinst. Zlatan visade dåligt humör. Klarade sig med gult.

Men det finns en Gud. Real klarade bara 0-0 borta mot Osasuna igår kväll.

Status quo i La Liga.