Farväl till vapnen

Jag vet, jag vet. It’s better to burn out than to fade away. Men det går inte att förneka att de senaste månaderna har varit ett enda långt awayfadande från min sida, ett slags Henke Larsson-vinter där jag har skrotat omkring med innebandyklubba och väntat på att motivationen ska komma tillbaka och att nån ska ta om för mig att nu jävlar ska Helsingborgs IF satsa på Champions League.

Men vad fan, till sist är det lika bra att inse faktum. Tiderna förändras, andra saker kräver uppmärksamhet, jag får konstatera att fotbollsbloggandet har haft sin tid i livet. Delvis har det med det berömda livspusslet att göra, delvis med det faktum att fotbollen helt enkelt inte intresserat mig lika mycket på sistone. Att jag fortfarande, ett par veckor senare, inte känner till resultatet mellan Inter och Manchester United i Champions League är en sak. Men jag upptäckte innan dess att jag inte hade en aning om att TFF värvat Marcus Pode. Jag upptäckte att jag inte visste att det var landskamp mot Österrike förrän landskampen redan var spelad. Och jag upptäckte att jag inte saknade att veta om det. Då är det väl ungefär som när Jonas Thern kom på sig själv med att inte orka ta den där sista spurten till stubben i änden på löprundan längre, då är det dags att lägga skorna på hyllan.

Så vad har hänt under de två och ett halvt åren sedan vi startade denna blogg? Tja, ett svar är ingenting. Det var kris i Malmö FF, folk kastade smällare i huvudet på varandra på stockholmsderbyna och Jan Majlard skrev pekoral i Svenskan. Det var precis före EM-kvalet mot Spanien på Råsunda, i den fadda stämningen efter VM i Tyskland, och den förhärskande känslan var att Lasse Lagerbäcks landslag antingen borde göra total succé och övertyga oss alla, eller bryta samman fullkomligt så att vi kunde börja om från början. Nå, den känslan är ungefär likadan nu, och om den är likadan även om ett och ett halvt år, sedan vi med nöd och näppe tagit oss till Sydafrika och sparkats ut i åttondelsfinal, då skulle åtminstone inte jag bli förvånad.

Men å andra sidan. Jag tänker på Rasmus Elm, jag tänker på Rasmus Bengtsson, jag tänker på Johan Orrenius, jag tänker på Norrtulls SK:s F-01-or och dess lilla framtandslösa måldrottning, jag tänker på nästa korpsäsong för Godismännen på Huvudstafältets grus och jag tänker på att det alltid är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Och på att jag har hört att Henke Larsson ändå fanns på plan i Porto i lördags.

Men tills vidare, allihop - Thank you for the music.