31 oktober 2008

Intresset ljuger aldrig

Jag såg inte tv-debatten om fotbollsjournalistik, men har inga tvivel på att den var lika menlös som alla säger. Själv undrar jag mest över det faktum att det bara är parterna i målet som kallas in till debatten. Vem skrivs fotbollsjournalistiken för egentligen? Är det för Lars Lagerbäck, Robert Laul eller kanske för någon helt annan? När det gäller litteratur, film och konst i allmänhet anses det naturligt att utbilda en hel kår av bedömare vars åsikter sen anses ha en viss vikt när man debatterar fenomenet, men när det gäller sportjournalistik är det bara det egna intresset som styr om man gillar det eller ej.

Så nej, jag antar att man inte en enda gång tog upp vad som i min värld är huvudproblemet med ämnet. Nämligen att fotbollsjournalistiken i så hög utsträckning fortfarande är så illa skriven.

30 oktober 2008

Blir Vanderlei de Lima Kalmar FF:s nye brasse?

Allsvenskan är som en skidstafett. Man kan konstatera att nån har ett ordentligt försprång, men man vet samtidigt att Jörgen Brink-syndromet kan slå till när som helst. Det är först när de är inne på skidstadion man får den där rent fysiska upplevelsen: nu, nu är han riktigt nära att vinna.

Så var det igår. Kalmar FF har lett länge och väl, men det var först när 1-0-målet mot Gefle plingade upp i rutan samtidigt som det stod 0-0 i Borås som jag fick känslan av att det var nära nu, att mållinjen fanns där inom räckhåll för dem och att bara en ännu värre kollaps än Jörgen Brinks, en attackerande galen präst snarare än ett simpelt mjölksyreanfall, kunde hindra dem att vinna. Sen ändrade sig allting igen med Gefles kvitteringsmål och James Keenes chipp, bara för att till slut ända i en känsla av att det fortfarande var nära, inte riktigt så nära som under de där minuterna i första halvlek, men åtminstone närmare än innan matchen började. Någonstans mitt emellan Jörgen Brink-zonen och Cornelius Horan-zonen, med andra ord. Eller ett snäpp närmare än i Churchills tal från november 1942: inte slutet, men åtminstone början på slutet.

Ok, lag har missat bra lägen förr. AIK hade guldet i sina händer när de åkte till Göteborg i näst sista omgången 2006, Halmstad hade guldet i sina händer när de mötte IFK Göteborg hemma i slutomgången 2004. Men på något sätt kändes det då att de hade tunga uppgifter framför sig - bortaplan, respektive en stenhård motståndare. Tappar Kalmar det här blir det den tyngsta missen sen Helsingborg åkte till Rambergsvallen 1998.

Kamp om femteplatsen

Mitt Hammarby var tillbaka i går.
"Skandal, skandal - en domarskandal!" vrålade publiken. Då hade matchen ännu inte börjat. Heter domaren Martin Hansson räcker det att han visar sig.

Och efter matchen fick laget springa ärevarv. Vi snackar om ett formsvagt mittenlag som inte vunnit på sin egen arena sen juli. Ett lag som plötsligt råkar vinna en match, utan att vara särskilt övertygande.

Ärevarv och läktarhumor. Det här var mitt Hammarby.

28 oktober 2008

Ramos vs Redknapp

Här tror man att Tottenham äntligen gör något rätt när de snappar upp en av Europas mest intressanta och eftertraktade tränare.
Så går allt åt helvete och det kantrande skeppet rätar inte upp sig förrän Harry Redknapp - Harry Redknapp av alla! - får ställa sig vid rodret.
Allsvenskan verkar inte ha plats för Cratzar och Listons och Bosse Falkar, knappt ens Åkebyar, men Harry Redknapp får förtroendet att rädda ett storlag i Premier League.
Varje gång man tror sig veta något om världen blir man brutalt motbevisad.

...och Ljungberg gör en Beckham

Allsvenskan håller på att avgöras as we speak, men valde bort Ljungskile-Malmö till förmån för en något hackig livestreamad presskonferens där Seatle Sounders presenterade Fredrik Ljungberg.
Det var förstås en ganska tråkig tillställning där Ljungberg snällt satt och väntade medan klubbledare och MLS-representanter strödde lovord över honom (klubbens general manager sa till exempel att Freddie är en "super intelligent young man"). Sedan svarade Fredrik - som hade samma kläder på sig som när han tog emot guldbollen 2002, men han hade knäppt skjortan och knutit slipsen - presskonferenskort på några frågor
Även bortsett från Fredriks pengar och girighet och filmstjärnedrömmar tycker jag att det verkar vara en rätt trivsam flytt. Han har ju inte direkt något att bevisa i Europa, och om kroppen inte håller för Premier League- och landslagsspel kan han väl lika gärna få vara pionjär i USA.
Däremot kan man ju fråga sig om Ljungberg kommer att elda publiken mer än Anders Limpar och Tomas Ravelli gjorde en gång i tiden. Även om jag försvarade den amerikanska fotbollspubliken häromsistens är de ju inte direkt Lars Lagerbäckare. Och även om Freddie håller sig kry lär han inte göra 20 mål eller 20 assists eller dribbla av fyra gubbar, så det gäller att Soundersfansen lär sig uppskatta god spelförståelse och en väl tajmad löpning.
Soundersfansen finns faktiskt, trots att deras klubb nätt och jämnt finns: Ljungberg har ännu ingen tränare och bara tre lagkamrater. Men klubben som knappt finns har i alla fall sålt 17 000 säsongsbiljetter till 2009.
Sug på den, kassörer och marknadsförare i hundraåriga svenska klubbar.

What's in a name?

Kollade resultatet Ljungskile-Malmö FF på Livescore. Min reflektion: Martin Smedberg-Dalence på bohuslänningarnas avbytarbänk har ett roligt efternamn (eller är det två?). Låter som huvudfiguren i en Harry Potter-bok rewritad av Eyvind Johnson.

På tredje dagen återuppstånden. Fast genast nederstigen på nytt.

Och sen kan jag återigen bara gapa över att Norrköping kunde vara så usla. Sällan har en nykomling sett ut att ha lika goda förutsättningar. Sällan har någon slösat bort dem så totalt.

27 oktober 2008

Nummermagi

Underligt att resultat kan ha sin alldeles egen innebörd, sina helt speciella associationsvärden. Det har säkert att göra med att jag som småkille lusläste farsans Årets Fotboll från VM 1958, men sifferkombinationen "5-2" har sin särskilda romantiska valör för mig. Med de siffrorna vann ju Brasilien det året inte bara finalen mot Sverige utan även semifinalen mot Frankrike. (Jag har egentligen bara stött på resultatet en gång sedan dess, när Malmö FF slog AIK i SM-finalen 1986 - tre mål av Lasse, två av Masse om jag minns rätt.

Sen dess framsuggererar detta resultat för mig en match där en suverän övermakt med gammaldags framstormande offensiv besegrar ett tappert motståndarlag, som med sina två mål visar att de bjudit precis tillräckligt med motstånd för att det hela inte bara ska ha varit en simpel utklassning - som däremot resultatet 5-1, där förlorarnas mål bara framhäver det totala i deras sammanbrott. 5-3 eller 6-2 däremot känns oseriöst, som bandy i stället för fotboll. Och resultatet 4-2 gör att jag alltid ser framför mg en jämn och spännande match, där 4-2 målet görs i slutminuten när det andra laget desperat kastat allt framåt för att försöka kvittera. Detta bara för att den första 4-2-match jag minns var Sveriges nederlag mot Västtyskland i regnmatchen i VM 1974.

Nej, jag tror ine detta är någon större tröst för Elfsborg. Bara ett försök att sätta saker och ting i ett större sammanhang.

25 oktober 2008

Tummen upp i Häcken

En kompis såg fotboll för några somrar sen. Han skildrade efteråt det sömngångaraktiga spelet, de öde omgivningarna, den allt genomsyrande stämningen av stekhet tisdag på månens baksida. I pausen tog han en promenad kring planen och passerade det öppna fönstret till den barack där hemmalagets omklädningsrum var beläget. Inifrån hördes tränarens geistlösa försök att få igång sina spelar och den fullständiga tystnad som blev resultatet. Det var på Rambergsvallen, sist Häcken var i Allsvenskan.

Jag erkänner att den motvallsfilosofi jag odlar inte riktigt räcker till för att jag ska känna entusiasm över deras avancemang. Jag hade hoppats på Assyriska. Lite glad blir jag ändå. Jag minns kvällen på Olympia sommaren 2006, när Henke hade kommit tillbaka, och Häcken stal showen och vann rättvist med 3-1. Jag minns Stefan Lundins stillsamma skadeglädje när det till sist blev hans tur på presskonferensen. "Vi har ju förstått att det var meningen att vi skulle förlora det här, så vi får väl be om ursäkt för att vi förstörde hela festen." Respekt för sånt. Respekt, trots allt, till Häcken.

23 oktober 2008

Beckham gör en Larsson

Det där med Beckham till Milan tycker jag är ganska vackert. Precis som Henke Larsson samlar han på sig ganska fina klubbadresser genom lite gästspel på ålderns höst. (Och ålderns höst, förresten. Beckham är 32). Man kan diskutera huruvida Beckham är över- eller underskattad, men sådana där debatter har ju bara att göra med vilka förväntningar man utgår ifrån. Han kommer förstås att göra en masa nytta för Milan. Spelsinne och en sån högerfot skojar man inte bort.

Becks kan få ett karriärsslut som Georghe Hagi när Hagi spelade för Galatasaray för sex-sju år sedan. Han rörde sig nästan inte, men när han klev av planen av trötthet efter 70 minuter brukade han ändå ha hunnit med en assist och ett frisparksmål och såg mest ut som en pappa som kickade boll med sina söner. Hagi la av efter säsongen 2002, men klubbdirektören försökte in i det sista övertala honom att fortsätta, om så bara för att spela en halvlek per match.

Nåväl, det är tydligen inte riktigt klart med det där Milan-lånet ännu och jag kan inte låta bli att skänka en tanke till Bruce Arena, LA Galaxys tränare, som inte är överförtjust över planerna på att släppa sin bäste spelare.

Jag har varit fascinerad av den amerikanska fotbollen ända sedan jag såg USA:s formtoppade charmlag i Korea-VM 2002. Det är så lätt att dissa allt som har med USA-fotboll att göra, men man måste komma i håg att dom som sysslar med eller gillar fotboll där borta är precis lika proffsiga, fanatiska, nördiga och pålästa som i något annat land. Om man tittar på publiksiffror, ligakvalitet, omsättning, utlandsproffs etc, så är Major League Soccer som vilken europeisk mittemellanliga som helst. Fotbollsamerikanernas problem är att de verkar i en miljö som inte uppskattar dem, stimulerar dem eller ens förstår dem.

Att Bruce Arena, den mest meriterade tränaren i landet, och klubbens general manager, står maktlösa när ligaorganisationen ovanför deras huvuden börjar förhandla med Milan om ett lån av lagets bäste spelare är ett exempel.

Ett mycket roligare exempel på den lite oförstående omgivningen finns i det här klippet från när LEGENDEN Darren Huckerby anlände till San José Earthquakes tidigare i höst.

Om du inte fick nog av ofrivillig humor kan du spana in uppföljaren, när programledaren verkar vara på väg att göra en pudel, men ångrar sig och, typ, tar ett dopp till i samma galna tunna.

Ehrenrettung



Sa jag att de inte brydde sig om fotboll i Berlin?

21 oktober 2008

Wochenende im Niemandsland

Man vet man är i utlandet när en tidningsintervju med en fotbollsspelare inleds: "Herr Voronin, vad anser Ni..."

Annars inte så mycket fotboll på min weekendresa, vilket delvis har att göra med att den ställdes till Berlin. Finns det nån större och mer betydelsefull europeisk stad som är så liten och obetydlig fotbollsmässigt sätt? Och är detta ett faktum att beklaga? Jag hade inte varit i Berlin på tjugo år, men jag upptäckte till min glädje att det jag älskade fanns kvar. De ruffiga husen. Ödetomterna mitt i stan. I ingenmanslandet mellan Prenzlauer Berg och Wedding där muren en gång gick hittade vi en liten kullerstensbelagd väg som vi följde mellan lagerlokaler och fabrikstomter. Förbi en grind och ut på en gångstig över ett obestämt, skräpöversållat, gräsbevuxet fält mellan rivningshus, skrotupplag och ett jättestort banområde. Stigen tog slut bredvid banvallen - inga staket, inga avspärrningar - och vi fick klättra över ett järnvägsspår och upp på en perrong som tillhörde Gesundbrunnens S-Bahnstation. Detta mitt i en europeisk storstad.

Vad har detta med fotboll att göra? Jo, troligen att den ekonomiska svaghet som gör Berlin till en så charmerande stad även påverkar fotbollen. Nu sedan varken västmakter eller DDR har lust att pumpa in pengar i staden för att den är en politiskt laddad ö i fiendeland/skyltfönster mot världen får den ligga där i lugn och ro, i fred för den ekonomiska uteckling som gör Stockholm till en så i jämförelse ocharmig, segregerad, likriktad och sönderrenoverad stad. Då finns det kanske inte heller några pengar att göra Hertha Berlin till Bundesligavinnare.

När det dessutom inte finns någon större fotbollstradition att bygga på blir följderna desto värre. Hertha vann faktiskt i helgen - mycket tack vare den där Herr Voronin, om jag förstod saken rätt - och jag såg på affischer att de möter Benfica i Uefa-cupen nästa vecka. Men jag vet inte om jag på allvar önskar dem någon framgång.

Fascinerande dåligt

För en gångs skull är jag sugen på att skriva om gårdagens match, med inriktning på själva spelet. Derbyt i går var sannerligen balsam för en sargad själ. Framför allt var det fascinerande att se hur dåliga Djurgårn var.

Jag brukade vara rädd för Djurgården. De har under 2000-talet genomgående känts starkare än oss, som om vi alltid skulle behöva medgång, flyt, röta, en exceptionellt bra dag för att slå dem. Dembo Tourray har i derbyna mot oss framstått som en oövervinnelig bjässe. Jones Kusi-Asare: totalt oberäknelig, alltid superfarlig. Värvningarna har alltid tyckts så lyckade; Källström, Isaksson o Elmander så klart men också van Ouden, Mattias Jonson. Till och med Jesper Blomqvist kom in och gjorde en bra match mot oss. Och i derbyna har de haft en förmåga att plötsligt kasta in någon spelare som gör succé. Ett år hämtade de hem Wowoah från HBK, och givetvis nätar han mot oss. Ett derby var Isaksson skadad, då går Shaaban in och gör en jättematch.

I går försvann skräcken för Djurgården totalt. Det var så uppenbart att de har ett sämre lag än oss. De två ytterbackarna Tauer och Haginge var parodiskt dåliga, när de inte fumlade bollen över sidlinjen bjussade de på felpass. De omtalade Norrlandsförvärven Oremo och Dahlberg var två totalt ofarliga klumpedunsar. Mattias Jonson såg jag inte till. Quirinho byttes till min förvåning in - är han kvar fortfarande? - och sparkade snett. Inte ens Jones var jag rädd för i går.

Jag upplevde ett totalt sönderfall, och jag njöt.

20 oktober 2008

som att hälsa på sin gamla sjuka faster

I dag går jag av plikt.

18 oktober 2008

Hur svårt kan det vara?

I Dagens Göteborgs-Posten säger Kalmar FF:s ordförande Johnny Pettersson att det är ett "misslyckande för storstadslagen" att Kalmar leder Allsvenskan och är på väg mot SM-guld.
Jag skulle vilja hävda att det är ett misslyckande för alla andra lag i serien, åtminstone för dem som spelar i Rain Mans övre tabellhalva.
Titta på spelartrupperna: åtminstone nio av lagen i serien har kvalitetsmässigt utbytbart spelarmaterial. Det är en landslagsspelare här, en ärrad veteran där, ett par spännande talanger och några stabila allsvenska knegare i vartenda omklädningsrum.
Ekonomin skiljer inte nämnvärt, eller åtminstone räcker det med en enda hyfsad spelarförsäljning för att gå från botten till toppen i den ligan.
Fortfarande har de flesta lag jämndåliga arenor.
Det enda som behövs för ett SM-guld är lite ordning och reda samt flyt med skador och stolpträffar.
Man kan, som Jesper för ett tag sedan, argumentera för att Kalmar FF är svensk fotbolls framtid. Ordning och reda verkar de ju ha. Och då låter det rimligt när Malmö-Madsen säger att "Roland Nilsson ska få den tid han behöver för att utveckla laget".
Men i den här allsvenskan finns det ingenting som säger att just tiden skulle vara en faktor som gör Malmö FF bättre. Förra året blev till exempel Blåvitt mästare med helt färska tränare. I år, när laget skulle "utveckla sin spelidé" går det sämre.
Årets smak är gråhårig tränare, bygga bakifrån och landsort.
I fjol var det unga tränare, unga spelare och storklubb.
2006 var det ung tränare, landsort och fotboll på plast.
2005 storstad, attityd och utländska spelare.
Nästa år kan det vara något helt annat, men slutsatsen måste ändå vara att det är ganska enkelt att vinna SM-guld. Se bara på hur många som har lyckats de senaste åren.
Det är inte så - som förr eller som i många andra ligor - att en eller två storklubbar sitter på en hemlig framgångsformel som andra suktar efter och inte är i närheten av. Alla, nästan, kan vinna. Och det är helt rimligt att supportrar till alla andra lag än Kalmar (och möjligen Ljungskile) är besvikna på sina spelare/ledare/tränare. Så himla svårt kan det inte vara.

17 oktober 2008

Rain Man - tillbaka och jävligt förbannad!

Rain Man har nu gått igenom VM-kvalgrupperna. Han har gått till väga på sitt vanliga sätt, nämligen helt godtyckligt delat upp lagen i grupperna i de som kan nå VM, och de som är chanslösa. Sen får VM-kandidaterna minuspoäng för varje tappad pinne mot blåbären och poäng efter Rain Mans eget komplicerade system för matcherna mot konkurrenterna om VM-platsen (+2 för hemmaseger, -2 för hemmaoavgjort, -3 för hemmaförlust, +3, +1 resp -1 för motsvarande resultat på bortaplan). Resultat hittills:

GRUPP 1

1. Danmark +1
2. Sverige -4
Portugal -4

Blåbär: Ungern, Albanien, Malta

GRUPP 2

1. Schweiz +3
2. Grekland +-0
3. Israel -1
4. Lettland -6

Blåbär: Luxemburg, Moldavien

GRUPP 3

1. Slovenien +4
2. Slovakien +3
3. Tjeckien +2
4. Polen -1
5. Nordirland -4

Blåbär: San Marino

GRUPP 4

1. Tyskland +5
2. Ryssland +3
3. Finland -2
Wales -2

Blåbär: Azerbadjan, Liechtenstein

GRUPP 5

1. Spanien +4
2. Belgien -1
3. Turkiet -2
Bosnien -2

Blåbär: Estland, Armenien

GRUPP 6

1. England +6
2. Ukraina +-0
3. Kroatien -2
4. Vitryssland -4

Blåbär: Kazakstan, Andorra

GRUPP 7

1. Serbien +4
Litauen +4
3. Frankrike +2
4. Österrike -4
5. Rumänien -5

Blåbär: Färöarna

GRUPP 8

1. Italien +3
2. Irland +1
3. Bulgarien -3
4. Montenegro -5

Blåbär: Georgien, Cypern

GRUPP 9

1. Holland +8
2. Skottland +-0
3. Island -1
4. Makedonien -2
5. Norge -4

Blåbär: -

Rain Man vill också påpeka att han är imponerad av Spanien. Hur har det gått i VM-kval för europamästarna sedan 70-talet, nämligen? Jo

Tjeckoslovakien, mästare 1976, utslagna i kvalet till VM 78 av Skottland och Wales.

Frankrike, mästare 1984, fick en kraftig svacka i kvalet till VM 86 med nederlag både mot Östtyskland och Bulgarien innan Platini och killarna tog sig samman och kvalade in till sist.

Holland, mästare 1988, hade turen att få en svag fyralagsgrupp med Wales och Finland, kunde gå vidare tillsammans med Västtyskland trots föga övertygande spel.

Danmark, mästare 1992, inledde kvalet till VM 1994 med oavgjort mot Lettland och Litauen, slogs till sist ut av Spanien och Irland.

Frankrike, mästare 2000, slapp kvala till VM 2002 i egenskap av regerande mästare, gjorde fiasko där istället.

Grekland, mästare 2004, inledde kvalet till VM 2006 med förlust mot Albanien, till sist utslagna av Ukraina.

Tre undantag, eller rättare sagt ett. Västtyskland 1972 - visserligen direktvalificerat till hemma-VM 1974, men världsmästare där. Västtyskland 1980 - åtta segrar av åtta matcher i kvalet till Vm 1982. Tyskland 1996 - lite småknackiga resultat, men säker resa till VM 1998.

Som man såg redan under EM-finalen i somras - det är Spanien som är de nya tyskarna.

16 oktober 2008

Albaner i pyjamas, de stojar och står på.

Så kom våra 0-0 mot Albanien i ett annat ljus. Kanske också våra 0-0 mot Portugal? Men det bekräftar bara att förhandsreklamen varit missvisande. Portugal är inget Spanien. De är ett stort mittfält hela laget, utan forwards och utan målvakt. Redan i kvalet till EM hade de väldiga problem att vinna sina matcher - oavgjort hemma mot Serbien, Polen och Finland. Min vän och med-medarbetare på Offside, den brasilienbaserade Jönsson, brukar tala om den portugisiska folksjälens dragning till fadobaserad melankoli och det är möjligt att en sådan mentalitet är på något sätt självbekräftande.

Sånt finns å andra sidan på närmare håll. Mina skotska förebilder excellerade i skotskhet i lördags med den stackars Chris Iwelumos otroliga målmiss. Och vad gäller mina andra countrybröder känns de två självmålen igår nästan för finskt för finnarna själva.

För övrigt: "Det är lika bra vi låter bli att prata om honom, det leder ingen vart och vi blir bara osams". Så ströps, i vaggan, den diskussion jag försökte ta upp på Expressens kulturfest igår. Var det Jan Björklund jag nämnt, eller Per Ahlmark? Nej, det var bara den andra närvarande Tre Hörnor Straff-medlemmen som avböjde ett litet meningsutbyte om Kim Källström och hans insatser i landslagströjan.

På tal om Per Ahlmark är jag säker på att han är själaglad över senaste VM-kvalomgången. Hedersamt oavgjort för Israel, stryk för både Kuba och Nordkorea. Ah, det var visst Iran som slog dem...

12 oktober 2008

Inget Anjalaförbund för min del

Minnet är kort i fotboll. Eller så är det långt. I tunnelbanan till Råsunda hörde jag folk gnälla på Zlatan ("När gjorde han mål i landslaget senast egentligen?") precis som om hans båda EM-mål aldrig ägt rum. I tunnelbanan från Råsunda gnällde de på Daniel Andersson ("va fan ska han va med för egentligen?") precis som om han inte precis hade gjort en fläckfri insats på det svenska mittfältet. Det är avigsidan med fotbollens episk-historiska dimension, den som gör att varje match är en upprepning av hundratals tidigare matcher, att eposets deltagare lätt får sina stående epitet - Zlatan är den geniale bohemen som aldrig riktigt lyckas i landslaget, Daniel A den färglöse slitvargen som är med i brist på bättre.

Och Johan Elmander, bara för två år sen en stjärnforward i europeisk toppklass, hade nu förvandlats till en nödlösning. Efter matchen mot Spanien hösten 2006 var det ingen som sörjde att Henke Larsson slutat i landslaget; nu sågs det faktum att Henke var skadad som ett gigantiskt avbräck.

Det var väl det som blev uppenbart på Råsunda igår. Det var ganska stillsam stämning, inte på något sätt euforisk, men lite lugnt belåten, som när man plötsligt erinrar sig ett trevligt faktum man av någon anledning råkat glömma bort. Javisst ja, vi är visst ganska bra ändå. Folk som Daniel Majstorovic, Petter Hansson, Micke Nilsson, Sebastian Larsson, Samuel Holmén, Daniel Andersson och Johan Elmander är trots allt ganska bra fotbollsspelare (som de ju BORDE vara om vi hade tänkt efter, med tanke på deras klubbadresser) och inte de halvblinda krymplingar vi ofta framställer dem som. "Världslaget" Portugal hade synbarligen respekt för oss, var uppenbarligen mer än nöjda med en poäng. Och varför skulle de inte vara det, när man tänkte efter - ett lag med italienska ligans mest omsusade forward på topp, förutom den där Elmander?

Det var behållningen av alltihopa. Jämförelsen mellan Lars Lagerbäck och Gustaf III känns kanske inte så helt självklar, men detta var ett slag vid Svensksund snarare än ett Narva eller Poltava, ett lite teatraliskt återupprättande av den nationella prestigen snarare än några sensationella resultat åt någotdera hållet. En hätsk lagerbäckhäcklare kan säkert påstå att detta var en match vi med lite framåtanda kunde ha vunnit, att Elm och Berg borde ha slängts in på slutet för att jaga den obligatoriska hemmasegern. Då måste man ha glömt bort allt om den stämning som rådde så sent som igår. Och så kort bör inte minnet vara ens inom fotboll.

11 oktober 2008

Mina X-men, mina X-men

Rain man eller någon annan - Tim kanske: när hände det senast att ett landslag genomförde en match helt utan byten?

Dags för den gyllene generationen

Man har brukat tala om Portugals gyllene generation. Men faktum är att Sverige har sin egen. För sju och ett halvt år sedan körde vi på Offside en trio porträtt på framtidens svenska superstjärnor. Weman skrev om Zlatan, Göransson om Kim och Jesper om Isaksson. I förordet skrev Göransson och Regnell att ett rimligt facit efter några år vore att en av tre skulle stanna i utvecklingen, en nå bänken i landslaget och en bli europeisk toppspelare. Då var de 19. Nu är de 27 och man får väl säga att de med råge överträffat förväntningarna.
Men: en kväll som i kväll har de inte stått inför tidigare.
Efter alla skador på andra spelare ska de tre - ja, okej, Isaksson har väl gjort det ett tag - verkligen gå in och spela huvudrollen i en viktig träningsmatch. Och med huvudroll menar jag ansvar på en ännu högre nivå än de brukar ta.
Zlatan ska vara kapten, en jätteutmaning och en fantastisk utnämning av förbundskaptenen. Det finns liksom inte plats för negativt kroppsspråk eller gnäll på lagkompisarna.
Kim ska vara chefen på mittfältet. Den här gången kan han inte luta sig mot Svenssons och Linderoths slitjobb eller tycka sig ha råd med några indianare bara för att de på nåt sätt ingår i hans spel. Nu är det de som mer än någonsin är landslagets ryggrad.
Den här generationen 80-talister har kallats kaxig och gillar att kallas kaxig. Det är lätt att vara det när man bara ska vara en pikant krydda i anrättningen, svårare om man ska vara bärande beståndsdel.
Jag tror inte det har funnits en enda generationsväxling i fotbollen som kommit till enbart på beslut från tränaren. Det är alltid skador och elände som sätter stenen i rörelse. Nu är det dags för 81:orna att definitivt ta över efter sina företrädare, och lotsa in de verkliga gröngölingarna som Holmén och Safari.
Och om det stämmer att en fotbollsspelare är som bäst mellan 27 och 30, ja då kom ju alla de här skadorna ganska lägligt.
Nu åker vi.

10 oktober 2008

Mörkret skilde de stridande, hvilka båda tillskrefvo sig segern.

Min vän Wille mejlar:

"Jag utropar lördagens landskamp till den viktigaste matchen i svensk fotboll på många år. Vad kan man jämföra med? Sovjet 72? England 92? Vad jag far efter är en match som liksom definierar fortsättningen, början på en epok, ett vägskäl. Om nu de vikarierande gröngölingarna som mobiliserats efter alla pensionsavgångar och skador blir massakrerade av Portugal tror jag att en känsla av pessimism och defaitism sprider sig kring landslaget - de som ska ta över duger inte. Sådana tankegångar blir lätt självuppfyllande och det kan vara det första steget mot ett öde liknande Ungerns, Helsingborgs, Leksands eller IFK Norrköpings.
Om de i stället står rycken, om fronten håller, om det blir något i stil med Sverige-Spanien för ett par år sedan, har matchen alla förutsättningar att bli den nya generationens elddop och vinnarinstinkten kan gå i arv. Och nya glanslösa kullar av niklasalexanderssöner och tobiaslinderötter kan skolas in och ta oss till slutspel efter slutspel.

Där står vi. Ska Sveaborg falla? Och är det Kim som är Cronstedt?"

Tja, det är nästan så jag önskar att han har rätt. Men jag tror mer på något som påminner om Gustaf III:s ryska krig, en teatralisk och försiktig prestigedemonstration från båda sidor som slutar med status quo ante bellum. Trots allt lär ju portugiserna inte vara helt missnöjda med 0-0 efter att ha torskat en hemmamatch redan och i vad som på förhand måste kännas som deras svåraste bortamatch. Stryk för dem, så har de förlorat VM-chansen. Dessutom är det inte särskilt ofta portugiserna vinner mot bra motstånd borta - oavgjort mot både Finland och Serbien i EM-kvalet, stryk mot Polen.

Och för vår del? Allt utom nederlag är, med dessa förutsättningar, en framgång. Och till och med ett nederlag kommer att kunna skrivas på förutsättningarnas konto. Ett Narva kan jag med uppbjudande av hela min fantasi föreställa mig. Men inte ett Poltava.

09 oktober 2008

I Lissabon där dansa de men i Solna går det sämre.

Vad säger Rain Man? Jo, att Portugal är ett av de länder som vi har minusstatistik mot i tävlingsmatcher på hemmaplan. Däremot har vi klar plusstatistik borta - 4 matcher, 3 segrar, 1 oavgjord.

1.6.1967 1-1 (0-1) EM-kval
Sveriges mål: 90:e Svensson.
Publik: 49 689.
Sverige: Ronney Pettersson, Hans Selander, Kurt Axelsson, Björn Nordqvist, Rolf Björklund, Jim Nildén, Ingvar Svensson, Roger Magnusson, Tom Turesson, Agne Simonsson, Örjan Persson.

24.6.1981 3-0 (1-0) VM-kval
Sveriges mål: 39:e Börjesson, 58:e Hysén, 73:e Svensson.
Publik:34531.
Sverige: Thomas Ravelli, Stig Fredriksson, Glenn Hysén, Bo Börjesson, Peter Nilsson, Ingmar Erlandsson, Tony Persson (Greger Hallén), Andreas Ravelli (Thomas Nilsson), Karl-Gunnar Björklund, Jan Svensson, Thomas Sjöberg.

12.9.1984 - Portugal 0-1 (0-0) VM-kval
0-1 Gomes (78)
Domare: Joel Quiniou, Frankrike
Sverige: Bernt Ljung - Ingemar Erlandsson, Glenn Hysén, Sven Dahlkvist, Stig Fredriksson, Ulf Eriksson, Thomas Bergman (Hasse Borg 77), Tord Holmgren, Tommy Holmgren, Håkan Sandberg, Hans Holmqvist

23.9.1987 - Portugal 0-1 (0-1) EM-kval
0-1 Gomes (34)
Publik: 28 916.
Domare: Valerij Butenko, Sovjet.
Sverige: Thomas Ravelli (Östers IF) - Stig Fredriksson (IFK Göteborg), Glenn Hysén (AC Fiorentina), Peter Larsson (IFK Göteborg), Torbjörn Persson (Malmö FF) - Roland Nilsson (IFK Göteborg) Robert Prytz (BSC Young Boys) (Anders Limpar, ÖIS, 74), Glenn Strömberg (Atlanta BC) Björn Nilsson (BSC Young Boys) - Mats Magnusson (SL Benfica) (Lennart Nilsson, IFK Göteborg, 55), Johnny Ekström (Empoli FC).

Nån match som påminner om dem här? Tja, med de vanliga förbehållen för att historien inte upprepar sig, etc, etc, konstaterar jag:

*Enda gången Sverige inte var segertippat var 1967. Trots 2-1 borta mot portugiserna hösten innan var de blågula, precis som nu, härjade av återbud (fast den gången pga icke tillgängliga proffsspelare, snarare än skador). Spelare som Ove Kindvall, Ove Grahn, Bosse Larsson, Kurre Hamrin och höstmatchens hjälte Inge Danielsson var utanför laget. Portugiserna var däremot VM-bronsmedaljörer och hade spelare som Eusebio i laget. Ändå 1-1 på grund av ett sent slumpmål av ganske anonyme mittfältaren Ingvar Svensson, IFK Göteborg. GOTT TECKEN.

*Enda gången Sverige var drabbat av skador på nyckelspelare i samma grad som nu var 1983. Thomas Ravelli, Glenn Strömberg, Robert Prytz och Dan Corneliusson borta, Torbjörn Nilsson landslaggstrejkade fortfarande. Resultat: att mittförsvaret stod och väntade på att AIK:s Bernt Ljung skulle komma ut som Ravelli brukade göra, och att Fernando Gomes smög fram och nickade in 1-0. Lyckligtvis lär Sverige nu inte fylla ut tomrummen efter de skadade med AIK-are, som Laban gjorde med Ljung och Thomas Bergman. Ändå: DÅLIGT TECKEN.

*De gånger vi har spelat mot Portugal på hösten har det blivit stryk med 0-1 båda gångerna. Försommaren går däremot finfint. DÅLIGT TECKEN.

*Enda gången vi har slagit Portugal hemma hade vi fem spelare från Öster och en från Kalmar FF på banan. Ingelsten och Viktor Elm från start! Snabbinkalla Micke Svensson och de andra Elm-bröderna! Småland ska rädda oss! Annars: DÅLIGT TECKEN.

08 oktober 2008

Kassandras dröm

Den 26 april 1995 spelade Sverige EM-kval borta mot Ungern. Det blev 0-1 i regnväder med följande lag: Thomas Ravelli, IFK Göteborg - Roland Nilsson, Helsingborgs IF, Patrik Andersson, Borussia Mönchengladbach, Pontus Kåmark, IFK Göteborg, Roger Ljung, Duisburg - Niclas Alexandersson, Halmstads BK (Niklas Gudmundsson, Halmstads BK, 83), Håkan Mild, Servette (Robert Andersson, Halmstads BK, 63), Pär Zetterberg, Anderlecht, Stefan Schwarz, Arsenal, Klas Ingesson, Sheffield W. - Kennet Andersson, Caen. Jocke Björklund var avstängd, Jonas Thern, Martin Dahlin och Tomas Brolin skadade.

Det är det hittills största manfall på ordinarie landslagsspelare som jag minns och det gick mycket riktigt åt pipan. Visst är det lätt att säga att Sveriges styrka är att lagets helhet är större än summan av delarna, visst är det lätt att påminna om Spanienmatchen för två år sen. Men då var ju kuggarna just för att spela den typen av match på plats - Anders Svensson, Linderoth och Alexandersson på mittfältet, Mellberg därbak, Edman, Chippen och Marcus Allbäck som kunde stå för blixtsnabba omställningar. Nu är det Elmander kvar av de som gjorde succé den gången och så Zlatan och Kim istället. Bara de får bollen nån gång.

07 oktober 2008

Konstgräs vs Konståkning

Just nu spelar Enköping mot Örgryte på Valhalla IP i Göteborg. Enköping spelar utan Jesper Blomqvist, eftersom hans knä har svullnat upp. Han nöjer sig med att coacha från tränarbänken.
Historien om Jespers comeback var sommarens mest hjärtevärmande eller ledsamma eller melankoliska. Plötsligt var Blomqvist tillbaka, och spelade vänsterback så bra att Bosse Pettersson (jag brukar sällan fästa någon vikt vid vad Viasat-Bosse säger, men det här var annorlunda) jämförde honom med ryssen Zjirkov och tyckte att han var klippt och skuren för en ytterbacksroll i Lagerbäcks landslag. Pettersson berättade om en Jesper Blomqvist som alltid var först ut på träningsplanen för att värma upp sin halvläkta kropp eller bara leka med bollen, om en Blomqvist som alltid var kvar sist på träningsplanen för att slå frisparkar eller passa lite med någon junis.
Det är något vemodigt med stympade idrottskarriärer (förresten kan man läsa om ett antal skadeskjutna fotbollsspelares öden i senaste Offside) och det blir ännu mer vemodigt med en karriär som innehåller proffsspel i Milan, Parma, Manchester United och Everton, segrar i Premier League och Champions League - men som trots meriterna känns stympad och oförlöst (en statyett med kopior på Uniteds tre bucklor från trippelsäsongen 1999 står förresten fortfarande på hedersplats i Jesper Blomqvist vardagsrum).
Petterssons snack om Jespers ambitioner och envetenhet - eller kanske hans osläckbara kärlek till fotbollen - räckte för att få mig att börja drömma rosaskimrande drömmar om en Lance Armstrong- eller Micke Svensson-inspirerad återkomst för Jesper.
Naivt och löjligt förstås.
Men kanske inte lika löjligt som Stjärnor på is.
Om du är en verklighetsförnekande idrottsinvalid och spelande tränare i ett elitlag i fotboll - hur smart är det då att ge sig ut på isen och träna enkel Lutz? Tro fan att knät är svullet. Eller var det verkligheten han accepterade när han gav sig in i TV-projektet?
Jag antar att konståknings-Jesper är ett bra wake-up call för en orealistisk nostalgiker som jag.
Men hur många spelare i Enköpings trupp hade fått tränarens tillstånd att vara med i Stjärnor på is om de bett om lov?

En optimistisk betraktelse

Det är kanske så här körigt det måste vara för att nåt nytt ska kunna födas. Åtminstone låter det alltid så på de trösterika ordspråken. Kris och skapande. Skapande förstörelse. Natten är dagens mor. När nöden är som störst är hjälpen närmast. Fast svarta måndagar kan såvitt jag vet också leda till långvariga depressionsperioder, och ser man på lag som Malmö FF (över en längre tid) och Kalmar FF (över den senaste veckan) verkar det snarare som det är en gångbar lag inom fotboll. Små motgångar blir större motgångar och så har man, innan man vet ordet av, hamnat i en ond cirkel.

Precis var svenska landslaget befinner i för sorts cykel är alltid lika svårt att lista ut. Ibland får jag för mig att Lagerbäcks hela idé är att undvika cykler, tendenser och konjunkturer överhuvudtaget (hade han varit ekonom skulle han förmodligen klamrat sig fast vid byteshandeln och/eller guldmyntfoten) Skadeläget påminner om klassiska katastrofer (VM 1990, våren 1995 när Tommy Svenssons skamfilade bronsmedaljörer tappade bort EM-chansen, EM 2000), men man skulle också (som Alfelt påpekar i Aftonbladet idag) kunna fokusera på Zlatans klack, Henkes serie av drömmål och Rosenbergs toppform. Hoppas på att Sverige skulle satsa på att gå ut och vinna - som man ju faktiskt måste göra i en kvalmatch på hemmaplan - istället för att undvika nederlag.

Fast fan vet. 1-1 låter mest troligt. Och ett lika obestämt läge som alltid.

Sladjan ska förresten skriva en deckare om den korrupta fotbollsvärlden. Som inspirationskälla citerar han "det sätt England tilläts vinna VM 1966". Tja, att engelsmännen gynnades den gången kan man nog hävda, men knappast mer än Italien 1934, Brasilien 1950 eller Argentina 1978. Men vad fan, om det är något svenska språket behöver så är det fler kriminalromaner...

06 oktober 2008

Se inget-hör inget

Jag får frågor om jag fortfarande är allsvenskanförnekare. Och jag tvingas medge att min revisionism kanske är inte är av det mest stabila slaget. Åtminstone inte om Hammarby förlorar mot IFK Göteborg så att vi tillfälligt (ytterst tillfälligt, I'm sure) är bäst i Stockholm under en hel omgång. Ni hör, man kan väl inte hålla koll på tabeller och målskillnad och ändå förneka helheten? Eller det kanske är just det de vanliga revisionisterna brukar göra när de frenetiskt räknar och räknar om döda judar för att hitta luckor i verkligheten.

Nu väntar jag på Jespers jubel över gårdagens guldfrossetillställning på Vångavallen. Kanske kan Rain man rent av ge oss en ny analys. Guldfrossa förresten - så ovärdigt. Varför tycks inga svenska lag klara av framgång?

Majlard slutligen över gränsen

Som alla trogna läsare av den här bloggen vet kan inget göra mig så förbluffad som Jan Majlard. Det är otroligt (och pinsamt för svensk fotbollsjournalistik i allmänhet) att en stor svensk dagstidning kan ge utrymme åt en stilist som han. (Dagens obegripliga mening att foga till samlingen - "Följde jag HIF i ur och skur bredvid störste supportern Vesa skulle jag undra om kärnan i Henrik Larssons engagemang för Helsingborg är synonym med stadens medeltidsborg med samma namn?") Bara hans egen obefintliga respekt för sitt eget hantverk borde ogiltigförklara alla hans anspråk på att bedöma andras.

Men som om inte det räckte är han en sällsynt småskuren person med en löjeväckande förmåga att odla personliga vendettor. Det var denne man som beklagade sig i tryck över att Lasse Lagerbäck kastat "ett hätskt ögonkast" på honom i en korridor i Slovakien. Det var denne man som drev en evighetslång fejd med Zlatan och i patetiska ordalag drog upp att Zlatan inte hälsat på honom nån gång när han besökte Ajax träningsanläggning.

Nu är det Henrik Rydströms tur. Visst, Rydström förtjänar kritik för att han drar på sig en utvisning i ett känsligt skede för laget. Visst, Rydström är en storkäftad herre som gott kan få svar på tal ibland. Men det ska inte komma från nån som har uppenbara personliga skäl att driva frågan. De fejder Rydström och Majlard redan har haft (och som för några månader sen fick Majlard att påstå att Rydström aldrig gjort mål i allsvenskan, trots att han gjort sex eller sju stycken) borde ha fått Majlard själv att förstå att han i fortsättningen är diskvalificerad som skribent i frågan. Istället kommer detta av skadeglädje drypande inlägg idag. Inget är så pinsamt som skribenter som drar in läsarna i sina personliga trätor och antipatier, och om skribenten är för dum för att fatta det själv måste tidningen ta beslutet åt honom.

Avskeda denne man, Svenska Dagbladet! Avskeda honom idag!

03 oktober 2008

Fint att vara feltippare

Redan den 19 september beseglades Kalmar FF:s öde. Då skrev jag så här (ah, tänk att få låta som en riktig kvällstidningskrönikör!): "Kalmar FF är svensk fotbolls framtid". Som varje läsare av denna blogg vet var detta en obönhörlig dödsdom. Ingen har väl glömt hur jag dömde ut Spanien före EM? Eller hur jag, före EM-kvalet i Belfast, förklarade att detta var den typen av matcher Sverige numera alltid vann? Ja, ni märker ju hur jag försöker plocka poäng genom ödmjukhet snarare än genom stöddighet, hur jag försöker vara den nya typen av man och fotbollsskribent, kort sagt. Älska mig för detta, käre läsare!

Och älska också Nanne Bergstrand för hans mjukt småländska variant av dålig förlorare. Tänk så bitter och sur Bosse Nilsson eller Nebo skulle ha låtit om han skyllt nederlaget på arenan. Ändå är det underligt. Varför gick det att spela mot Gent på Fredriksskans och inte mot Feyenoord? Och hade inte Uefa lagt märke till att det satt en stor reklamskylt för MAX ovanför ena läktaren? Många frågor. Inga svar. Vi mjuka, moderna män och fotbollskribenter är helt ok med det.

02 oktober 2008

20 oktober 2008

Ett idiotiskt förslag har blivit mindre idiotiskt. Fotbollförbundets bestraffning av Hammarby efter derbyskandalen mot AIK där Hammarbyfans slängde in fyrverkerier mot spelare och polis blev ju ursprungligen att stänga hela södra läktaren. Häromdagen ändrades det till att enbart gälla den nedre delen av läktaren.

Det ursprungliga beslutet var dåligt därför att den publik som är ett problem för fotbollen ju ändå skulle ha gått på matchen, men då på läktare som arrangören (Hammarby) hade haft svårare att kontrollera. Ett beslut som syftar till att stävja publikoroligheter ska ju rimligen inte försämra möjligheterna till bättre ordning. Bland annat ledde beslutet till att vissa fansgrupperingar inom Hammarby uppmanade folk att köpa biljetter på den kortsida som är tänkt att användas av djurgårdssupportrar. Nu är sista ordet inte sagt, det är möjligt att vissa fans inte nöjer sig med det nya beslutet, men för Hammarby underlättas arrangemanget. Nu kan man låta de som har säsongsbiljetter i klacken få platser på Södra läktarens mellansektion i stället för att tvingas placera ut dem på långsidor som saknar både nät och stängsel.

I sådana här diskussioner får vi som motsätter oss de påbud som lanseras av förbund, klubbar och myndigheter ofta motfrågan "vad vill ni göra i stället?" Det är en helt rimlig begäran och jag bör därmed framföra något om hur jag anser att problematiken kring en del fotbollssupportrarnas uppträdande bör hanteras.

Det är inga sensationella saker jag har att komma med, men ett par åtgärder som borde kunna ge resultat stöder jag:
a) kamerabevakningen bör kunna användas mycket effektivare än i dag. Med hjälp av filmbilder borde det att plocka ut vissa individer som gör sådant som är straffbart i en rättegång. Och det behöver egentligen inte handla om jättegrova grejer. Är det tydligt att en supporter rycker ner ett staket borde han (sällan det handlar om kvinnor) kunna åtalas för skadegörelse till exempel.
b) Försök att smuggla in fyrverkerier borde kunna åtalas och ge avstängning. Den som tar med sig pyrotekniska artiklar till en fotbollsarena är helt enkelt inte mogen att gå på match, han har överträtt en gräns för det acceptabla. Nu är jag förstås medveten om att de flesta lyckas passera insläppen utan att ertappas med olovliga föremål, men någon gång lyckas väl ändå visiteringen få fram smuggelförsök?

01 oktober 2008

One size doesn't fit all

En liten revolution är det när Roland Andersson talar om 3-5-2-systemet som ett sätt att göra plats för "de elva bästa spelarna". Fast det är så ironiskt som Ulf påpekade igår att just de spelare systemet skapades för inte längre finns kvar i kurant skick återstår faktum att detta är ett tänkesätt som ett svenskt landslag inte har kunnat unna sig på många herrans år. Närmare bestämt sedan fyrtiotalets slut, då Sverige hade en unik position tack vare att vår fotboll, ekonomiskt och organisatoriskt sätt, befann sig i en storhetstid samtidigt som omvärlden raserats av kriget. Det var då, i OS 1948, som Putte Kock satte ordinarie högerhalven Kjell Rosén som högerytter och ordinarie vänsterinnern Nisse Liedholm som vänsterytter, bara för att få in dem i laget. Sen dess har folk som Pär Zetterberg och Stefan Pettersson hamnat utanför landslaget fast de sannerligen tillhört landets "elva bästa", och till och med Vm-bronset -94 byggde ju på att formtoppade Anders Limpar sattes på bänken. Och när jag snackade med Roland Andersson efter VM 2006 menade han att själva grundvalen för det svenska landslagets filosofi var att man för det mesta hade tio spelare som på pappret var sämre än motståndaren.
Dessutom - fast det sa han inte - har det funnits en annan princip, nämligen att man även i matcherna mot på pappret sämre lag måste spela med samma system som mot på pappret bättre. Detta på grund av att vanan, inkörningen, kontinuiteten etc uppenbarligen har ansetts som ett överordnat värde, vilket har lett till uppställningar som den i Luxemburg 1999 där det ansågs nödvändigt att skicka ut Turbo Svensson för att jaga ner de luxemburgska mittfältsfantomerna och den mot Trinidad i Tysklands-VM där Tobias Linderoth ansågs behöva patrullera framför backlinjen för att skydda dem mot den väntade karibiska anstormningen.
Om man tänkt om nu? Tja, det är väl frågan - om man skulle ta ut de elva "bästa" svenskarna då skulle vi spela med minst fyra anfallare, Zlatan, Henke, Rosenberg och Elmander. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg för Sverige i en fotbollsvärld som förändrats ganska mycket sedan 1948. Däremot vore det rimligt att man skulle kunna spela mer flexibelt - vi borde inte behöva spela likadant mot Malta hemma som Portugal borta. Eller?

Som sportkeps

Visst känns det egendomligt passande att Malmös nya arena ska få namn efter Swedbank? Nu när det ska spelas superettafotboll på den?