Wiman ringde precis med kvällstidningsmannens sanna upphetsning i rösten. Vilken dag - först får Lars Lagerbäck sitt första kända vredesutbrott i modern tid, sen brinner Olof Lagercrantz dagböcker upp. Vad gäller Lagercrantz så har jag läst de dagboksutdrag som publicerades i artikelurvalet ifjor, och om de är nåt att gå efter lär det sannerligen inte finnas någon brist på människor med intresse av att se dessa dagböcker brända.

Vad gäller Lagerbäck är jag mest förvånad över att han är en av dessa människor som börjar prata engelska när han blir arg. Fast det är väl ungefär som att folk skriker på medtrafikanter när de sitter i bil, men inte när de går bredvid dem på trottoaren - ett uttryck för konfliktobenägenhet, ett sätt att distansera sig från sin obehagliga ilska. Men om han nu har ischias är jag inte särskilt förvånad över att han förr eller senare tappar humöret. Herregud, själv behöver jag bara ha lite tandvärk eller ha sovit dåligt för att bli stingslig och irritabel mot barnen. Tänk då att behöva ha med ett gäng tykna journalister att göra. Och ja, ja, man ska ha rätt att ställa frågor, men innebär det att man också har rätt att upprepa de frågorna trettiosex gånger?